Så stark i sin stillsamhet


Det goda inom dig är Linda Olssons första bok som skrivits direkt på svenska. Kanske är det därför språket skiljer sig lite åt mellan den och de två tidigare böcker jag läst av författaren. Det är ännu mer lågmält, långsam, ibland nästan trevande och alltid vackert och väl avvägt.

Vi möter Marion, en medelålders kvinna som bosatt sig precis vid havet i en liten Nya Zeeländsk by. Hon arbetar som läkare, men större delen av sin tid tillbringar hon ensam. Närmaste grannen är bonden Georg som bor på andra sidan vägen, men de träffas sällan. Någonting har gjort att Marion har valt att leva ensam och isolerad, men det dröjer ett tag innan vi börjar få förklaringen till varför. Vi förstår att hon har en del tragiska erfarenheter i bagaget, men det tar tid innan hennes minnen hittar sin plats i historien och därmed får oss att förstå.

 

Jag hade bott på samma ensliga plats i nästan femton år. Ensam, för det mesta. Det bekymrade mig inte. Absolut inte. Det var en självvald isolering. Men just denna isolering förstärkte min osäkerhet, och mitt liv hade fått något overkligt över sig. Sedan en tid hade det börjat stå klart för mig att jag sökte ett sätt att få mina minnen bekräftade. Jag hade börjat längta efter någon slags verifikation på att mina minnen fortfarande var intakta.

 

Minnen är fragment av saker vi varit med om. På detta sätt låter Linda Olsson oss ta del av Marions liv. Via fragmentariska minnesbilder får vi träffa Marianne som bott på Åland och sedan följer med sin mamma till Sverige. En mamma som självklart har rätt till sitt barn, men som kanske inte tänkte efter före. En morfar som lämnas med sin saknad. En liten pojke, en okänd morbror, en tidning med fotografier och så Marions korta stund av lycka med fotografen från Kanada. Ett liv på svenska och sedan ett nytt på engelska.

Men Det goda inom dig handlar inte bara om svunnen tid. I nuet finns Ika, en liten maoripojke som dyker upp hos Marion varje vecka för att äta soppa. Mellan dessa två udda figurer växer en stark vänskap fram. Den lilla pojken som knappt pratar och den äldre kvinnan som nästan glömt hur man umgås med andra. Ika ger henne dock ett skäl att ta tag i sitt liv. Ett utsatt barn får chansen att hjälpa ett annat.

Hade det inte varit för en irriterande ingrediens rörande fotografen skulle Det goda inom dig fått högsta betyg. Tyvärr faller Olsson där i fällan att välja en litterärt vanlig lösning som överanvänds i böcker trots att det i verkligheten måste vara så ovanligt att det knappast händer.

Mest tycker jag om historien i nutid, men jag gillar hur minnets pusselbitar ger mig en bättre förståelse för Marion. Det är snyggt skrivet helt klart. För den som söker action är det absolut inte rätt bok, men för den som tycker att språket och känslan är minst lika viktig som innehållet passar den troligen perfekt.

Linda Olsson talar om sin bok på Bokmässan den 23/9 och då vill jag absolut lyssna!

Läs mer om boken i SvD där det vackert utmejslade språket hyllas. I GP skriver Malin Lindroth om hur en historia som på utan är småtrist lyfts av just språket.

Läs också:

En liten påminnelse inför hösten

Tanken var ju att jag skulle känna mig beläst och kulturell när Peter Englund avslöjar årets vinnare av Nobelpriset i litteratur. Den författare han läste upp skulle nämligen vara en jag läst något av. Extra kul om det också blir en författare jag faktiskt gillar. Tanken var att jag skulle ligga steget före.

Anna påminde mig om den utmaning Lyran satte ihop i våras och nu gäller det väl att sätta in en spurt.  Nu tänker jag inte tvinga mig själv att läsa något som  verkar riktigt galet tråkigt, så viktigt är det inte ens för mig att kunna stoltsera med någon form av kulturell kompetens.

Den ursprungliga listan är galet lång, men jag tänkte i alla fall lista de kanske aktuella författare som jag läst något av och dem jag kanske ska försöka hinna läsa något av i höst.

Först de kandidater jag redan läst:

 

Adam Zagajewski

Adonis

Alice Munro

Amos Oz

Assia Djebar

Bei Dao

Chinua Achebe

Eeva Kilpi

Haruki Murakami

Ian McEwan

Joyce Carol Oates

Ko Un

Les Murray

Margaret Atwood

Maya Angelou

Paul Auster

Per Petterson

Philip Roth

Salman Rushdie

Tomas Tranströmer

Vénus Khoury-Ghata

 

Och tre halvlästa inte så gillade:

Cormac McCarthy

Maryse Condé

Michael Ondaatje

 

 

Och så några jag skulle vilja läsa:

A.B. Yehoshua

Anne Carson

Antoni Tabucchi

Ben Okri

Claudio Magris

Don DeLillo

Gitta Sereny

Ismaïl Kadaré

Juan Goytisolo

Milan Kundera

Nawal El Saadawi

Ngugi wa Thiong’o

Nuruddin Farah

Peter Carey

 

 

Självklart hinner jag inte med dem alla, men ett par ska jag väl hinna med i alla fall.

Vilka tror jag då är mest aktuella för priset?

När det gäller vadslagningar så brukar poeterna  Adonis och Ko Un ligga högt upp. I år tror jag dock på Les Murray från Australien om inte hans konservativa åsikter talar emot honom. Konstiga åsikter verkar ju dock inte varit ett hinder förra året och gubbar är alltid populära. Det hade dock varit roligare med Ko Un, men det hade framför allt varit roligast med en poet. Adam Zagajewski var också bra, men sannolikheten för att just en polsk poet får priset igen känns väl inte så stor. Och visst hade det varit riktigt coolt om Eeva Kilpi kammade hem det hela.

Jag hoppas på Assia Djebar och Alice Munro då jag tyckt mycket om det jag läst av dem. Eller varför inte Margaret Atwood. En kvinnlig pristagare hade dessutom varit trevligt. Inte bara för att de själva är kvinnor, utan för att de ger röst åt andra utsatta kvinnor.  Det gör också Nawal El Saadawi och henne ska jag definitivt läsa innan pristagaren avslöjas. Frågan är dock om akademin vill blanda sig i situationen i Egypten genom att prisa henne? Kanske kan det bli Vénus Khoury-Ghata, det vore något.

Detsamma torde visserligen gälla Adonis med tanke på vad som händer i Syrien. Att uppmärksamma det av torka drabbade Kenya genom att ge priset åt Ngugi wa Thiong’o vore lite häftigt. Inte för att Nobelpriset ska vara politiskt, men för att det ändå sänder en signal.

Om det nu skulle bli en vit man, som det brukar bli håller jag en tumme för Philip Roth, som jag läst mycket av. Någon som också ofta figurerar i diskussion inför avslöjandet är hans parhäst Don DeLillo som jag läst några sidor av. Kanske dags att fortsätta med boken som ligger här hemma.

På läslistan står alltså i första hand Nawal El Saadawi tillsammans med  Ngugi wa Thiong’o och Don DeLillo. Några poeter till ska jag också försöka läsa.

Hur går dina tankar kring årets Nobelpris i litteratur?

 

Läs också:

Varför bry sig?

Äntligen är Bokbloggsjerkan tillbaka och jag kan få hjälp att hitta på innehållet till i alla fall ett inlägg per vecka. Höstens första fråga från Annika lyder:

Vad är det som gör att du fortsätter läsa en bok du har påbörjat och vad får dig att sluta läsa den för att stoppa tillbaka den på hyllan för all framtid?

 

Det viktigaste är att jag bryr mig om personerna i boken. Jag behöver inte älska dem, men de måste väcka någon slags känsla och oftast till och med någon slags empati. Det betyder inte att de måste vara fantastiskt välanpassade och älskansvärda, men de får definitivt inte vara så endimensionellt vidriga att jag inte kan hitta någonting hos dem att tycka om.

Nästan lika viktigt är språket. Jag har slutat läsa många böcker för att språket brister. Senast Mord.net av Butler & Öhrlund. Så dåligt skriven att jag gav upp förvånande snabbt.  Med Norrlands svårmod och The Road handlade det snarare om att historien var för långsam och personerna allt för ointressanta.

Någon slags  kontakt måste det finnas mellan mig, författaren och personerna som lever på sidorna. Kort sagt måste de leva.

Läs också:

Om jag inte hade haft köpstopp del 2

The Invisible Ones av Stef Penney verkar vara en spännande bok av en författare som är helt okänd för mig. Någon som läst?

 

Hade jag inte haft köpstopp skulle jag beställt den direkt. Som e-bok då, inbundna engelska böcker känns lite väl lyxigt eller onödigt till och med.

Läs också:

Dagens i-landsproblem

Jag lånade så många bra böcker i slutet av semestern. Böcker som passade min utvilade hjärna perfekt. Jag njöt av att helt kunna sjunka in i välskrivna och tänkvärda böcker.

Nu har jag jobbat en vecka och den utvilade hjärnan är ett minne blott. Jag har knappt läst en rad på hela veckan och än mindre orkat fortsätta i böckerna anpassade efter semesterhjärnan.

Fy vad tråkigt det är med höst och vardag just nu.

Läs också:

Fylld av kulturenergi

Kanske kostar kultur. I en krympande budget kanske det som kostar inte får plats. I en skola som fokuserar på mätbar kunskap och resultat får den definitivt inte plats. I alla fall inte på gymnasiet där estetisk verksamhet tas bort som gymnasiegemensamt ämne. Alla elever kommer alltså inte att få en kulturell kompetens, utan endast de som redan funnit och lärt sig älska kulturen i flera eller i alla fall någon form.

Idag stod kulturen i fokus på vår gymnasieskola. Vi fick uppleva musik från tre kontrabasister från Göteborgs symfoniker, poesi i ett rasande tempo från Oskar Hanska, Olivia Bergdahl och Matiss Silins och dans av regionteater västs kommande föreställningen Move 3. Så himla kul.

I många år spelade jag fiol. Jag började som fyraåring och slutade 2004 då min stråke gick sönder under ett bröllop. Den har liksom aldrig blivit lagad och det är synd. Tänk vad kul det hade varit att spela lite med barnen.

Spoken word är också galet kul att uppleva live. Poesi då den är som bäst. Vilket bra sätt att göra den tillgänglig. Oskar Hanska är galet bra på att improvisera och min lysande iPad blev en del i hans dikt tillsammans med stela lärare som sitter med benen i kors och en massa annat som han bara tycktes komma på i stunden.

Olivia Bergdahl berättade om sin handbollsklubb och om de elvaåriga flickornas späda röster och hur spegeln visade kroppar de hatade. Så nära och så sant. Något varje tonårsflicka tyvärr kan känna igen sig i.

Matiss Silins hade jag aldrig hört förut, men tydligen var han med i Talang 2011. Hans dikt om den bruna ryggsäcken berörde och Spraaket var hur bra som helst.

Dans har jag lite svårare att ta till mig och förstå. Trots detta gillade jag Move 3, men visst är det som Svante Grogam från Konserthuset sa att man behöver lära sig vissa saker när det gäller kultur och att det faktiskt kan vara okej att inte förstå allt. Han menade att rädslan för att inte fatta gör att många är nästan rädda för kultur. Till och med den så kallade kultureliten håller sig i sin lilla sfär. Eller är det så att poeter går på balett eller att författare älskar konst? Brukar musiker hänga på teatern och skådespelare läsa poesi?

Hittade sidan Ordkanon.se som verkar vara en bra plats att leta på om man vill veta mer om Spoken Word.

 

 

 

 

Läs också:

Om jag inte hade haft köpstopp

De här nygamla pocketböckerna från Bonnier pocket är totalt galet snygga. Omslagen är formgivna av Petra Börner och speciellt det till Älskaren är så snyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Visserligen har jag inte läst den, vilket kan vara ett skäl att köpa, men jag är faktiskt inte speciellt sugen på att göra det heller, vilket talar emot ett köp.

Förövrigt anser jag att köpstopp är plågsamma.

Läs också:

Snart i brevlådan

Jag tecknade en prenumeration på nedläggningshotar barntidningen Tivoli. Nu återuppstår den och det ska bli spännande att se vad det egentligen är för tidning jag har beställt.

Hoppas att grabbarna O gillar den!

Läs också:

Lådan full, eller…

…vilken tur att brevbäraren kör bil. Eller kanske synd egentligen då gymkort är rätt dyra.

 

Läs också:

Om identitet utifrån och in

Vad gör dig till den du är? Går det att se på utsidan vem som gömmer sig längs därinne i dig? Går det att gömma sig bakom en fasad och vad händer om den fasaden förändras drastiskt?

Jessica Schiefauers nya bok heter Pojkarna och handlar om de tre tonårsflickorna Kim, Bella och Momo. Pojkarna är inledningsvis något hotfullt. De finns på skolan och de tar sig friheter som flickorna aldrig skulle ta sig. De tar sig friheter för att de kan och får. Blickar, kommentarer och ibland till och med ett obehagligt kladdande. Vem gav dem rätten att bete sig så vidrigt?

Än så länge lever de tre flickorna i en ganska oskyldig fantasivärld. En värld där Bellas frihet ökar de två andras. Hon som har tillgång till pengar och dessutom en stort och fint växthus. Det är där de träffas om nätterna och klär ut sig till dem de hellre vill vara. I fantasin är de mäktiga varelser och deras vardagliga osäkerhet försvinner bort.

En dag får Bella en låda med nya fröer och växter till sitt växthus. Inget konstigt med det egentligen, då Bella är näst intill besatt av att samla nya och udda växter i sitt personliga paradis. Bland de beställda växterna finns en planta som verkar ha råkat hamna i paketet av misstag. Den växer och och får frukter med nektar i. En kväll prövar de tre vännerna att dricka en droppe från en av dessa frukter och då börjar riktigt konstiga saker att hända. Borta är deras flickkroppar och mellan benen dinglar nu en snopp. Den natten deltar de i en maskerad som inte liknar någon annan. Och natten därpå och nästa och nästa. Kim är den som njuter mest av sitt nya liv helt klart.

I ett brev från förlaget berättar Jessica Schiefauer hur boken växte fram. Att Kim först var en person som egentligen inte hade något tydligt syfte. Sedan stod det klart att hennes dröm var att pröva en roll som hon aldrig trott sig kunna spela. Hon vill vara pojke.

Vi talar ofta om att vårt samhälle är individualistiskt och att alla har rätt att gå sin egen väg. Sanningen är dock en annan. Det finns få roller att välja mellan och de är alla begränsande. Inte konstigt då att Kim inte nöjer sig med att spela någon av de flickroller som finns att välja på. Inte konstigt att hon väljer en roll som är så långt ifrån någon av dem som möjligt.

Som pojke blir Kim en annan. Hon gör saker som hon aldrig drömt om att göra. Hon blir inte vilken pojke som helst, utan en totalt utan gränser. Hon dricker öl, slåss, begår inbrott, snor bilar och hela tiden i sällskap med Tony.

Först blev jag riktigt irriterad på den stereotypa bild av killar som förmedlas, men sedan inser jag att det inte handlar om annat än att Kim vill söka sig så långt bort från sitt gamla jag som möjligt. Hon älskar sin pojkkropp, älskar det liv hon nu kan leva och har svårt att sluta ta av blommans nektar, trots att hon riskerar att döda den.

Det är riktigt spännande att följa flickornas nattliga äventyr. Hur annorlunda världen blir och hur annorlunda möjligheter man får när kroppen blir en annan.  De där facken som vi placerar människor i är inte alltid så bekväma att vistas i . De är trånga och fler borde tillåtas att lämna dem.

Jag tycker mycket om den historia Jessica Schiefauer delger oss. Jag tycker om hur hon leker med könsroller, fördomar och hur hon vågar ifrågasätta de begränsningar som livet innebär. Det är också en fin och annorlunda berättelse om vänskap, både mellan tjejer och killar. Det enda jag har att invända mot är att Schiefauer ibland lockas att beskriva verkligheten i lite väl mycket svart och vitt, trots att syftet torde vara att ifrågasätta desamma. Det är dock lätt att förlåta detta då boken är både välskriven, provocerande och viktig.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Bonnier Carlsen.

På min skolblogg Ordklyverier funderar jag kring hur boken skulle kunna användas i undervisningen.

 

 

 

Läs också: