Konsten att välja rätt Fisher

Om The Summer I turned pretty var en utvecklingsroman om att gå från att vara barn till att bli kvinna och It’s not summer without you var en svärtad historia om saknad och förlust, skulle jag snarare kategorisera We’ll always have summer som en klassisk kärleksroman, med vissa aka-porr-vibbar, om valet med stort V.

Vem ska Belly välja? Conrad som hon alltid älskat, men som svek henne, eller hans lugnare och mer okomplicerade bror Jeremiah som hon också älskar och som hon varit tillsammans med de senaste två åren?

Det gäller att läsa Jenny Hans tredje bok i serien om Belly och pojkarna Fisher med sitt tonåriga och romantiska i bakhuvudet. Eller kanske inte ens i bakhuvudet. Snarare behöver du läsa den som om du fortfarande är den där tonåringen. Då blir det en trevlig, romantisk och underhållande läsupplevelse.

Själv älskade jag böcker som Emily gör sitt val, där hon förlovar sig med gamle Puckel Priest, men slutligen väljer Teddy trots alla problem och missförstånd som varit. Jag följde med glädje hur Anne och Gilbert gifter sig efter år av gnabbande, och när Kulla Gulla fick sin Tomas Torpare grät jag floder.

Mest påminner Bellys val dock om det Felicity försöker göra mellan Noel och Ben i flera säsonger i serien med samma namn. Jag höll alltid på Ben och faktum är att jag hela tiden hoppas att det är Conrad som Belly ska välja. Inte för att jag på riktigt har någon förkärlek för värstingar, utan snarare för att de snälla pojkarna inte sällan är tråkiga (som Noel) eller lite för ytliga (som Jeremiah).

Ändå är det Jeremiah som Belly väljer. De studerar tillsammans på Finch University och allt verkar perfekt. Så perfekt att de förlovar sig och planerar att gifta sig. Förberedelserna för bröllopet och hur det tas emot av människor i deras närhet utgör en stor del av historien. Behöver jag säga att ingen i deras omgivning är direkt överlycklig över deras beslut?

We’ll always have summer är en riktigt charmig historia, om än lite väl smörig och tonårsromantisk. Mitt tonåriga jag älskade den dock utan förbehåll. Som vuxen var jag kanske inte riktigt lika imponerad, men så skriver ju Jenny Han inte heller för vuxna. En bra ungdomsbok helt enkelt. Jag nöjer mig med det och struntar i att moralisera.

 

Läs också:

3 comments