Big, big, no-no:s

Jag är lite sen, men vill ändå haka på Bokhoras förra fredagsfråga om litterära no-no:s. När det gäller kursiva avsnitt så ska det mycket till om det ska lyckas. Det krävs mer av författaren än att bara kunna kursivera om man säger så.  Bäst blir det oftast i andra genrer än deckare, men allvarligt talat så borde väl läsaren förstå att det handlar om olika personer eller tider, utan att vissa delar kursiveras. Lite är det att underskatta läsaren kan jag tycka.

Är förresten mer trött på historier i flera tider än kursiva mördare. Måste alla brott ha en historisk förklaring? Ja, kanske är det så, men måste alla jäkla böcker vara uppbyggda på det sättet. Är sjukt trött på deckare där handlingen landar någonstans kring andra världskriget.

Jag har svårt för talspråk där svenska och engelska blandas så att det blir svengelskt. Det funkade i Kapitulera omedelbart eller dö, men sällan, sällan annars. Det blir lätt platt och konstlat. Vem pratar egentligen så på riktigt? Möjligen någon gång då man löjlar sig, men inte på riktigt väl?

Största litterära no-no:n har nog ändå med deckare att göra. Jag avskyr när poliserna ser, läser eller får reda på något. Säger typ ”aha, nu förstår jag hur allt hänger ihop” och sedan dröjer det flera kapitel innan vi som läsare får ta del av bevisningen och därmed får en rimlig chans att kunna lösa det hela. Det är absolut orättvist och inte så lite taskigt mot en hobbydetektiv som jag.

En annan big no-no är att ständigt kalla personerna vid både för- och efternamn och om författaren dessutom har en förkärlek för att rabbla namn blir det väldigt störigt.

Har också väldigt svårt för onödiga adjektiv, det räcker att skratta, man behöver inte skratta porlande, hysteriskt, högt osv. Riktigt dåligt exempel, jag vet. Än värre när någon säger något, ”med ett leende” eller ”och vände sig om” eller alla andra totalt onödiga förklaringar som definitivt inte kvalar in under ”målande språk” utan snarare bör kallas ”löjlig utfyllnad”.

Fler saker att irritera sig på? Säkerligen! Har du några förslag?

Läs också:

6 comments

  • Presens har jag svårt för! Det funkar sällan. Jag har för mig att jag tyckte det funkade i en bok som håg läst och bloggat om, men orkar inte leta fram det exemplet nu när jag sitter på mobilen. Kursiviteter funkar ibland, mest tycker jag det är jobbigt för att det gjorts så mycket. Värst är iaf de böcker som har hela, långa kapitel kursiva, usch!
    lotta – hyllan recently posted..Sneakers hjärta BöckerMy Profile

    • Presens är svårare helt klart. Voors kör presens om jag inte minns fel och det brukar funka ypperligt, men visst är det knöligt ibland. Sista Elly Griffiths var väldigt svår att läsa då tempus byttes lite väl ofta, ibland i samma stycke.

  • Avskyr när karaktärer ”förutspår” händelser eller lösningar och har 100% rätt hur långsökt och oväntat utfallet än är.

    Även när flera karaktärer i en bok, orelaterade till varandra, associerar till och för på tal samma saker i dialoger. Som när en person används för att påminna läsaren om något som togs upp i början av boken, men då av någon helt annat…

  • Åh, de där porlande skratten kan jag kräkas på jag också! En bra författare behöver varken adjektiv i överflöd eller adverb.
    Hanna recently posted..Aktuellt på Queen RoadMy Profile

  • Hahaha jag har verkligen funderat på det där med att det jämt ska handla om två tidsplan. Det är väl kul nån gång, men jämt? Nej! Jag klagar också på talspråk så som dialekter och utländsk bryting, särskilt i översatt litteratur. Det fungerar mycket mycket sällan.
    Böckerx3/Metta recently posted..Hjälp, jag är rädd!My Profile

  • Jag avskyr dålig (eller ingen) kommatering och också när någon tror att utropstecken är samma sak som en punkt.
    Monika recently posted..Nytt inköpMy Profile