Jag är lite sen, men vill ändå haka på Bokhoras förra fredagsfråga om litterära no-no:s. När det gäller kursiva avsnitt så ska det mycket till om det ska lyckas. Det krävs mer av författaren än att bara kunna kursivera om man säger så. Bäst blir det oftast i andra genrer än deckare, men allvarligt talat så borde väl läsaren förstå att det handlar om olika personer eller tider, utan att vissa delar kursiveras. Lite är det att underskatta läsaren kan jag tycka.
Är förresten mer trött på historier i flera tider än kursiva mördare. Måste alla brott ha en historisk förklaring? Ja, kanske är det så, men måste alla jäkla böcker vara uppbyggda på det sättet. Är sjukt trött på deckare där handlingen landar någonstans kring andra världskriget.
Jag har svårt för talspråk där svenska och engelska blandas så att det blir svengelskt. Det funkade i Kapitulera omedelbart eller dö, men sällan, sällan annars. Det blir lätt platt och konstlat. Vem pratar egentligen så på riktigt? Möjligen någon gång då man löjlar sig, men inte på riktigt väl?
Största litterära no-no:n har nog ändå med deckare att göra. Jag avskyr när poliserna ser, läser eller får reda på något. Säger typ “aha, nu förstår jag hur allt hänger ihop” och sedan dröjer det flera kapitel innan vi som läsare får ta del av bevisningen och därmed får en rimlig chans att kunna lösa det hela. Det är absolut orättvist och inte så lite taskigt mot en hobbydetektiv som jag.
En annan big no-no är att ständigt kalla personerna vid både för- och efternamn och om författaren dessutom har en förkärlek för att rabbla namn blir det väldigt störigt.
Har också väldigt svårt för onödiga adjektiv, det räcker att skratta, man behöver inte skratta porlande, hysteriskt, högt osv. Riktigt dåligt exempel, jag vet. Än värre när någon säger något, “med ett leende” eller “och vände sig om” eller alla andra totalt onödiga förklaringar som definitivt inte kvalar in under “målande språk” utan snarare bör kallas “löjlig utfyllnad”.
Fler saker att irritera sig på? Säkerligen! Har du några förslag?
