enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 23 augusti, 2011

Big, big, no-no:s

Jag är lite sen, men vill ändå haka på Bokhoras förra fredagsfråga om litterära no-no:s. När det gäller kursiva avsnitt så ska det mycket till om det ska lyckas. Det krävs mer av författaren än att bara kunna kursivera om man säger så.  Bäst blir det oftast i andra genrer än deckare, men allvarligt talat så borde väl läsaren förstå att det handlar om olika personer eller tider, utan att vissa delar kursiveras. Lite är det att underskatta läsaren kan jag tycka.

Är förresten mer trött på historier i flera tider än kursiva mördare. Måste alla brott ha en historisk förklaring? Ja, kanske är det så, men måste alla jäkla böcker vara uppbyggda på det sättet. Är sjukt trött på deckare där handlingen landar någonstans kring andra världskriget.

Jag har svårt för talspråk där svenska och engelska blandas så att det blir svengelskt. Det funkade i Kapitulera omedelbart eller dö, men sällan, sällan annars. Det blir lätt platt och konstlat. Vem pratar egentligen så på riktigt? Möjligen någon gång då man löjlar sig, men inte på riktigt väl?

Största litterära no-no:n har nog ändå med deckare att göra. Jag avskyr när poliserna ser, läser eller får reda på något. Säger typ ”aha, nu förstår jag hur allt hänger ihop” och sedan dröjer det flera kapitel innan vi som läsare får ta del av bevisningen och därmed får en rimlig chans att kunna lösa det hela. Det är absolut orättvist och inte så lite taskigt mot en hobbydetektiv som jag.

En annan big no-no är att ständigt kalla personerna vid både för- och efternamn och om författaren dessutom har en förkärlek för att rabbla namn blir det väldigt störigt.

Har också väldigt svårt för onödiga adjektiv, det räcker att skratta, man behöver inte skratta porlande, hysteriskt, högt osv. Riktigt dåligt exempel, jag vet. Än värre när någon säger något, ”med ett leende” eller ”och vände sig om” eller alla andra totalt onödiga förklaringar som definitivt inte kvalar in under ”målande språk” utan snarare bör kallas ”löjlig utfyllnad”.

Fler saker att irritera sig på? Säkerligen! Har du några förslag?

Den som alltid går att tala med

Tafafilt är döden och ändå föddes jag där. Jag heter Jbara. Det sägs att jag är väldigt vacker men att jag inte vet om det. Som om jag brydde mig. Jag är fattig och jag bor i världens rövhål. Med min pappa, min mamma, mina fyra bröder och mina tre systrar.

Det knullas som fan hos de fattiga, för det är gratis.

 

Helt gratis är det dock inte. Jbara låter den äldre, smutsige och allmänt ofräsche Miloud knulla henne mot att hon får en Raïbi Jamila, en granatäppelyogurt som hon älskar. Visserligen klistrar hans sperma ihop hennes skinkor, men de luktar lika illa och hon får sin yogurt. Dessutom övertygar han henne om att hon inte mist sin oskuld helt, så länge håret finns kvar på hennes kön.

Saphia Azzeddines bok Sånt jag berättar för Allah kom ut 2008 i Frankrike och det är inte konstigt att den väckte uppmärksamhet. Jag har sällan läst en så gripande skildring av utsatthet och allt är snygg förpackat i en monolog där en ung kvinnas tankar delas med oss,  trots att de är ämnade endast för Allah. Vi får höra om hennes hat mot sin pappa, som hon menar är en religiös idiot som tror sig kunna köpa sig frid. Allt är haram för honom och är knappast en kärleksfull far. Modern älskar hon, men samtidigt har hon svårt att acceptera den totala undergivenhet som finns hos henne. Modern döljer sin sorg genom att varje dag ha lök i maten, då får hon  varje dag ett tillfälle att gråta naturligt.

Det visar sig att Miloud inte hade rätt. Trots att könshåret finns kvar börjar Jbaras mage att växa. Hon blir svårt misshandlad och ivägkörd från byn. Hon talar med Allah och hoppas att han ska hjälpa henne. Det gör han, på ett lite oväntat sätt.

Allah skickar nämligen en rosa väska i Jbaras väg, en rosa väska som ändrar hennes liv. Där hittar hon de kläder som ger henne ett yttre som imponerar. Med dem på drar hon till staden där hon knullar för mer än en Raïba Jamila. Först krävs det dock att barnet i henne försvinner.

Vi får följa Jbara under många år, som städerska, som hushållerska och som hora. Oavsett arbete ingår det att knulla för pengar. Ibland får hon inte ens det. Ibland tycker sig männen ha rätt till hennes kropp ändå. Samtalet med Allah vittnar om en desperation, men kanske mest om avstängda känslor. Så fort hon känner något flyr hon.  Bättre att hålla distans och därmed kontrollera sitt liv. Hennes liv är på de flesta sätt rent ut sagt förjävligt, men frågan är om livet i den lilla bergsbyn skulle varit ännu värre? Nu har hon någon sorts kontroll och hon pendlar mellan att älska Allah och att skälla ut honom.

Jag tycker mycket om Sånt jag berättar för Allah.  Det är en lättläst liten bok, med ett väldigt starkt och viktigt innehåll.  Jbara skriver om sitt eländiga liv med en passion och humor som gör läsningen njutbar trots sitt många gånger nattsvarta innehåll. Det går inte att sluta läsa. Dels för att tempot är så rasande snabbt att en paus blir svår, men kanske mest för att Jbaras öde drabbade mig så hårt.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Ordfront Förlag.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: