Kapitulera omedelbart eller dö av Sanna Näsling är en ungdomsbok som verkligen inte liknar någon annan. Och på ett riktigt bra sätt. Jag ska inte säga att jag kapitulerar, då det är fel svar. Klart du ska välja döden om du får den frågan. Att kapitulera är att förlora, medan döden är något att eftersträva. I alla fall om man får tro Lovely och Mary, två annorlunda femtonåringar som lever i en värld där tråkiga högstadielektioner varvas med ett drömliv i London där de ligger i Hyde Park och talar om livet. And it’s the prettiest thing.
Annorlunda förresten, vad är det för ett ord. Det låter som om det är något konstigt med Mary och Lovely. Är det kanske det? Vissa i skolan tycker helt klart det. De lever sitt eget liv, protesterar när de tycker att det behövs och de visar med sitt utseende att de är speciella trots eller tack vare det avskavda nagellacket (shade: bad temper blue).
Det som definitivt är annorlunda är språket i boken. Ett virr-varr av dialog och tankar, på svenska och engelska, med parenteser som berättar mer. Orden förstärker känslan av att vi befinner oss mellan dröm och verklighet och att ingen av oss egentligen har kontroll över vad som egentligen händer. I really love it.
Det dyker upp stora vilddjur, en mrs Rochester landlord i Brick Lane och en bibiotekarie som heter Rufus. Vi får också träffa hamstern Onani, Håkan Hellström och en snäll, men frustrerad gyjmpalärare. Hon är i alla fall bra mycket bättre än den ännu mer frustrerade matteläraren. Lärare förresten, varför verkar de aldrig kunna förstå.
Och så Yngve, vi får inte glömma Yngve.
Jag ligger inrullad i mitt täcke och pratar med Lovely i mobilen.
Hon säger att hennes panikångest är som en liten senig pensionär som aldrig ger sig. Ibland dyker den lilla pensionären upp och terroriserar henne.
Vi döper pensionärjäveln till Yngve.
Han är en seg fuck.
Yngve bor i Lovelys bröstkorg. När han hamrar med sin hårda metallkäpp och ylar och väser mellan klapprande löständer, då kan Lovely inte andas.
Yngve smider alltid önskefulla planer och när som helst kan han hoppa fram och mucka bråk.
Vi pratar tills mobilen bränner mot mitt öra.
”Hälsa Yngve”, säger jag innan vi lägger på.
”Han kan inte hälsa tillbaka just nu”, säger Lovely. ”Yngve sitter och äter rotmos och stör sig på stavfel i tidningen.”
”Fabulous”, säger jag. ”Hälsa honom att det kan han fortsätta med.”
Yngve ja, han ställer till det för Lovely, men när hennes lärare vill att hon pratar med kuratorn om Yngve och försöker förklara att Lovely duger som hon är blir det knappast bättre. Lovely vill inte duga. Hon vill vara fabulous. Och det är hon, i alla fall när hon och Mary befinner sig i London.
Boken rekommenderas från 12-15 år, men jag tänker att man måste vara en riktigt god läsare för att kunna ta till sig Näslings mycket experimentella och på många sätt komplicerade historia. Jag kan dock se väldigt många grundskoleelever framför mig som skulle älska boken. Jag tycker om alla litterära musikaliska referenser och tror att det kan inspirera många. Näsling själv verkar mycket inspirerad av Monica Fagerholm och låter Mary och Lovely befinna sig på Glitterscenen. Det är nästan så att jag vill läsa den, trots att jag inte var helt förtjust i Den amerikanska flickan.
I SvD hyllas Näslings språk, men bilden av skolan ses som onödigt negativ. Jag vet inte ja, det finns ju helt klart lärare som tycker om Mary och Lovely, till och med lärare som de gillar också. Det finns lärare som är sanslöst tråkiga, men även de tråkiga bryr sig. Sedan är det knappast Lovelys önskan att gå till kuratorn, men någonstans är det så det går till i skolan. Och så det kanske måste gå till.
I DN talas om ett abnormt intresse för färger, men jag skulle inte kalla det abnormt. Varje kapitel är döpt efter en färg, oftast på ett nagellack. Det är vackra namn som ganska självklart sätter igång kreativa tonåringars fantasi. Kajsa Ekis Ekman ifrågasätter också att femtonåringar kan vara så blasé som Lovely och Mary. Svaret är ja. Tyvärr.
En bok om dagen sträckläste precis som jag och var också osäker på hur historien egentligen slutar.
Bokhora tyckte om personer och dialog, men saknade en riktig intrig.
För mig var Kapitulera omedelbart eller dö en uppfriskade läsupplevelse. Så smart och så exklusivt. En upplevelse att njuta av. Jag tycker om att jag inte riktigt vet vad som är sant i historien som Mary berättar och jag funderar mycket på vad som egentligen händer med Lovely. I vilken tid utspelar sig dialogerna i Marys huvud? Jag tyckte inte heller att intrigen saknades. Låt vara att mycket utspelade sig i tjejerna fantasi, men det hände ju massor.
Nu kanske jag har sagt för mycket och säger inte mer. Läs boken. Gör det. Jag kan inte lova att du älskar den, men jag kan lova dig en bok som inte liknar någon annan. Är det så inte något fel på boken? Möjligen att tempot är så högt att det är omöjligt att läsa långsamt och njuta av språket. En bok att läsa om alltså.
Läs också:
