Marika Cobbold Hjörne skriver bra och trevliga böcker. Bäst hittills tycker jag att Guppy till kvällsmat är, men jag har läst hennes andra böcker med glädje också. Hennes senaste bok Afrodites klinik för motvilliga älskande kom ut i pocket igår och jag fick ett exemplar av Månpocket. Om jag läst på baksidan hade jag troligen aldrig läst den, men jag är riktigt glad att jag gjorde det.
Det är en osannolik, rolig, varm och absurd historia om Rebecca Finch som är en framgångsrik författare. Då hon tappar tron på kärleken blir det dock väldigt svårt att skriva om kärlek.När hon får pris för sin senaste bok säger hon helt kallt att ingen borde läsa hennes böcker då den sortens kärlek hon skriver om aldrig existerat. Hennes cynism, personifierad av den galne clownen Coco som sitter på hennes axel och är allmänt otrevlig, riskerar att förstöra hennes karriär fullständigt.
Parallellt med Rebeccas historia utspelas en annan på Olympen, där Afrodite är riktigt besviken på den person som hon sett som kärlekens budbärare på jorden. För att hjälpa Rebecca att återfå tron på kärleken kommer hon ner till London och utger sig för att vara terapeut. En väldigt annorlunda sådan. Hon har dessutom en speciell man i åtanke som också lockas till samma mottagning.
Det är som ni kanske förstår en bok som inte liknar någon annan. I början var jag helt klart skeptisk och jag irriterade mig dessutom en del på översättningen. Mest irriterande var att Rebeckas guddotter kallas Ängeln, varför inte köra på Angel, eller möjligtvis Ängla (Engla). Det hade varit mindre krystat. Ganska snart var jag dock tvungen att kapitulera för denna väldigt underhållande historia.
Cobbold Hjörnes tankar kring litteratur och skrivande är roliga att läsa. Bland annat låter hon sin hjältinna säga så här:
Medan deckaren och science-fiction-romanen har erövrat en allt högre ställning i den litterära världen tillhör kärleksromanen fotfarande en genre som icke vågar yppa sitt namn, åtminstone på finare middagsbjudningar. Hur kommer sig detta? Beror det på att det är främst kvinnor som läser den här typen av böcker och att typiskt kvinnliga frågeställningar, som kärlek och förhållanden generellt betraktas som triviala, ytliga och rent ut sagt oseriösa? Hur kan det vara så när de tre grundläggande behoven hos varje mänsklig varelse -vilket för övrigt inkluderar varje kännande varelse- är mat, boplats och kärlek? Orden ‘kvinna’, ‘författare’ och ‘romantik’ brukar inte få de litterära finsmakarna att ta till superlativ. Istället verkar det som om de tre små orden i kombination uppfattas som något genant.
Och så verkar det inte sällan vara. Böcker av kvinnor om kvinnor läses av kvinnor och betraktas inte sällan som mindre seriösa. Man får inte glömma av att det är skillnad på kärleksromaner och kärleksromaner. Borde inte även män vara intresserade av att läsa om kärlek, det är trots allt ett hyfsat allmängiltigt och centralt tema? Jag blir lite provocerad av synen att män skriver för alla, men kvinnor för kvinnor. Liksom jag blir provocerad av att ungdomsböcker av kvinnor inte sällan lite nedlåtande kallas flickböcker.
Åter till boken efter denna utsvävning. Jag tycker absolut att du ska läsa Afrodites klinik för motvilliga älskare som är en riktig må-bra-bok i stil med Potensgivarna, men med något yngre huvudpersoner.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 14 februari 2011
Kan vara en riktig trevlig bok att läsa i en solstol!
Läs också:
