Jag säger inte att Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer är en dålig bok, men jag tycker inte att den var speciellt bra heller. Jag hade höga förväntningar ska sägas och kanske gjorde det att fallet till marken resulterade i en riktigt platt pannkaka.
Det låter bra på pappret. En pappa dör i terrorattacken 9/11, två år senare hittar hans son en nyckel i ett kuvert märkt med namnet Black. Han utgår i alla fall från att det är ett namn och bestämmer sig därför för att söka upp alla som heter Black i New York för att hitta någon som vet vart nyckeln går.
Förutom Oskar får vi följa hans farmor och farfar. Den historien funkar lite bättre, men är inte heller direkt gripande.
Tyvärr var Extremely Loud & Incredibly Close definitivt ingenting för mig. Konstigt, då många bloggare jag brukar dela boksmak med har höjt den till skyarna.
Varför gillade jag den då inte?
Jag hade svårt att relatera till Oskar för det första. En superintelligent 9-åring som för mig saknar trovärdighet. Svårast har jag för att han i sin jakt på rätt Black som kan berätta om en nyckel vill kyssa en av de kvinnor han möter. Denna lilla händelse irriterade mig kanske oproportionellt mycket, men irriterad blev jag.
Jag gillade inte att Safran Foer låter sin längtan efter att skriva en experimentell och annorlunda bok överskugga den historia som borde stå i centrum. Visst är det udda och visst är det lite lagom galet och skojsigt ibland, men ärligt talat gör allt lull-lull att personerna förblir pappfigurer. Det känns konstlat och överpretentiöst då formen blir viktigare än innehållet.
Riktigt irriterande är det också att slutet är ett sådant totalt antiklimax. Hela sökandet skulle ha kunnat undvikas. Hur onödigt är inte det?
Och vad gillade jag?
Berättelsen om farfar som inte talar och som har No och Yes tatuerat i handflatorna. Den delen av historien funkar rätt bra. I övrigt inte mycket. Jo, Oskar som teaterhjälte är rätt kul också.
Vill du läsa en lite mer positiv syn på boken ska du titta in hos Fiktiviteter.