Monthly Archives: July 2011

Har smakat lite på tre poeter

Om Boktolvan är x2000 är mina andra läsutmaningar snarare gamla, långsamma ånglok och Lyrans resa kom jag aldrig vidare i. Ännu ska tilläggas, för det kan hända att jag hinner resa lite. Jag håller på att resa lite i förra resans spår och det funkar ju också.

En utmaning som kommit igång lite, trots att jag inte skrivit något om den är utmaningen som kommer att bli grymt viktig i höst. Jag tänker på Nobelprisutmaningen där tanken är att jag ska ha läst Nobelpristagaren 2011 innan han eller hon får priset. Eller rättare sagt innan han eller hon avslöjas av herr sekreterare.

Just denna utmaning gifter sig fint med min lyrikutmaning som handlar om att jag ska läsa minst en diktsamling varje månad. Nu har det blivit lite duttande och inte fullt så många böcker att skriva om och därför tänkte jag nu skriva lite om tre poeter jag stiftat i alla fall lite bekantskap med det senaste.

Först ut är en polsk poet som låg högt på vadslagningslistorna i höstas, Adam Zagajewski, vars Antenner i regn är hans fjärde som översatts till svenska och faktiskt egentligen ett urval dikter från hans tre senaste böcker. Jag har dock bläddrat och läst, då alla dikter inte fångat mig. Ska dock bläddra och läsa lite till. Det är vackert och många gånger intressant men lite väl spretigt för min smak.

Les Murray har jag dock fastnat för och jag vill väldigt gärna läsa mer. Då han kommer från Australien vore det kul om han prisades då endast Patrick White är den enda australiensaren som fått priset. Å andra sidan var White född i London, om än av australiensiska föräldrar, och Murray är född i Australien, men har skotska föräldrar. Nåja, bra är han i alla fall och att en gubbe ska få priset känns väl ganska så självklart tyvärr och i så fall hoppas jag på en poet. Det som talar emot honom är hans konservativa syn på världen. Dikterna jag läst är dock väldigt bra.

Jag har också börjat smaka så smått på Carol Ann Duffy, brittisk hovskald från Skottland. The world’s wife är bra, men väldigt gammaldags och jag får verkligen Shalespearevibbar. Har också införskaffat hennes New and Collected poems for Children, som jag är mycket nyfiken på. Lär återkomma till Duffy igen!

 

Läs också:

En söt och mysig bok

Marika Cobbold Hjörne skriver bra och trevliga böcker. Bäst hittills tycker jag att Guppy till kvällsmat är, men jag har läst hennes andra böcker med glädje också. Hennes senaste bok Afrodites klinik för motvilliga älskande kom ut i pocket igår och jag fick ett exemplar av Månpocket. Om jag läst på baksidan hade jag troligen aldrig läst den, men jag är riktigt glad att jag gjorde det.

Det är en osannolik, rolig, varm och absurd historia om Rebecca Finch som är en framgångsrik författare. Då hon tappar tron på kärleken blir det dock väldigt svårt att skriva om kärlek.När hon får pris för sin senaste bok säger hon helt kallt att ingen borde läsa hennes böcker då den sortens kärlek hon skriver om aldrig existerat. Hennes cynism, personifierad av den galne clownen Coco som sitter på hennes axel och är allmänt otrevlig, riskerar att förstöra hennes karriär fullständigt.

Parallellt med Rebeccas historia utspelas en annan på Olympen, där Afrodite är riktigt besviken på den person som hon sett som kärlekens budbärare på jorden. För att hjälpa Rebecca att återfå tron på kärleken kommer hon ner till London och utger sig för att vara terapeut. En väldigt annorlunda sådan. Hon har dessutom en speciell man i åtanke som också lockas till samma mottagning.

Det är som ni kanske förstår en bok som inte liknar någon annan. I början var jag helt klart skeptisk och jag irriterade mig dessutom en del på översättningen. Mest irriterande var att Rebeckas guddotter kallas Ängeln, varför inte köra på Angel, eller möjligtvis Ängla (Engla). Det hade varit mindre krystat. Ganska snart var jag dock tvungen att kapitulera för denna väldigt underhållande historia.

Cobbold Hjörnes tankar kring litteratur och skrivande är roliga att läsa. Bland annat låter hon sin hjältinna säga så här:

Medan deckaren och science-fiction-romanen har erövrat en allt högre ställning i den litterära världen tillhör kärleksromanen fotfarande en genre som icke vågar yppa sitt namn, åtminstone på finare middagsbjudningar. Hur kommer sig detta? Beror det på att det är främst kvinnor som läser den här typen av böcker och att typiskt kvinnliga frågeställningar, som kärlek och förhållanden generellt betraktas som triviala, ytliga  och rent ut sagt oseriösa? Hur kan det vara så när de tre grundläggande behoven hos varje mänsklig varelse -vilket för övrigt inkluderar varje kännande varelse- är mat, boplats och kärlek? Orden ‘kvinna’, ‘författare’ och ‘romantik’ brukar inte få de litterära finsmakarna att ta till superlativ. Istället verkar det som om de tre små orden i kombination uppfattas som något genant.

Och så verkar det inte sällan vara. Böcker av kvinnor om kvinnor läses av kvinnor och betraktas inte sällan som mindre seriösa. Man får inte glömma av att det är skillnad på kärleksromaner och kärleksromaner. Borde inte även män vara intresserade av att läsa om kärlek, det är trots allt ett hyfsat allmängiltigt och centralt tema? Jag blir lite provocerad av synen att män skriver för alla, men kvinnor för kvinnor. Liksom jag blir provocerad av att ungdomsböcker av kvinnor inte sällan lite nedlåtande kallas flickböcker.

Åter till boken efter denna utsvävning. Jag tycker absolut att du ska läsa Afrodites klinik för motvilliga älskare som är en riktig må-bra-bok i stil med Potensgivarna, men med något yngre huvudpersoner.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 14 februari 2011

Kan vara en riktig trevlig bok att läsa i en solstol!

Läs också: