En spännande programidé

Jag är ett stort fan av Jessica Gedin. Hon är helt enkelt briljant. Nu ska hon leda radioprogrammet Detektiverna med premiär 23 juli i P1. Programmet handlar inte överraskande om kriminallitteratur. Dels ingår ett tävlingsmoment, men det kommer också att bli en del diskussionen om genren i allmänhet. Tycker att det låter som en grymt bra idé!

Tänker lyssna mycket på radio i sommar. Det är i alla fall planen. Promenad + P1 = SANT

Läs också:

Med tanke på pingsten

Tyvärr var pingsten, de fattigas fest- och glädjetid, inte riktigt vad den hade varit. Överståthållaren hade inte bara förbjudit positivspel på gatorna utan också offentlig dans. Ilskna kritiker påstod att det var av omtanke om polisens förtjänster, folk skulle supa och inte dansa. Det var av brännvinsskatter som polisen fick sin lön och fylleriböterna gick till polisens pensionskassa. (s.59)

 

Jag läser Mina drömmars stad och det är som att återse gamla vänner. Henning har hunnit bli sjutton år och firar pingst med Tummen, Klara och Matilda. Jag läser vidare med ett leende på läpparna. Än har Lotten inte kommit in i handlingen och Tummen och Matilda är heller inget par.

Läs också:

En perfekt kombination

image

Läs också:

Sommarläsning enligt O

Igår på bokträffen skulle vi ha pratat sommarböcker. Lite blev det, men inte så mycket. Då SvD tipsar om sommarböcker, tänkte jag göra detsamma här på bloggen.

I början av sommaren behöver i alla fall jag något lättsamt för att komma ner i varv. Då passar Baddaren av Emma Hamberg utmärkt. Den utspelar sig dessutom under en sommar då Maja ordnar simskola för vuxna.

Det är lätt att tänka att chick-lit alltid är ytligt och dåligt, men där håller jag inte med. Det finns mycket bra inom genren också. En av mina favoriter är Lisa Jewell och bland hennes böcker skulle jag rekommendera Ralph’s party där Jem och Ralph träffas och blir kära och After the party där det gått några år och de fastnat i småbarnshelvetet. A friend of the family och The truth about Melody Browne är också mycket bra. Själv tänker jag klicka hem hennes nya bok The making of us.

En deckare eller två kanske behövs innan du ger dig på den tyngre litteraturen. Peter James får definitivt inte den uppmärksamhet han förtjänar. Hans böcker utspelar sig i Brighton och är ruskigt bra. Jag ska snart läsa del 4 Död mans fotspår och har skrivit om de tre första böckerna här, här och här.

Vill du istället läsa en klassisk och tämligen oblodig deckare tycker jag att du ska satsa på  Maureen O’Briens Döden inpå livet.

Några klassiker hör sommaren till och jag rekommenderar varmt att du läser Norrtullsligan av Elin Wägner. En skrämmande aktuell bok. Mycket läsvärd.

Lila hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie är grym i ordets båda bemärkelser. Har du inte redan läst något av henne tycker jag definitivt att du ska göra det. Vill du sedan läsa mer om Nigeria rekommenderar jag Allt går sönder av Chinua Achebe.

Tror det räcker så här. Ni har att göra i några veckor i alla fall med de här tipsen hoppas jag!

 

 

 

Läs också:

En annorlunda ungdomsbok

I GP läser jag om Pernilla Glasers bok- och bloggprojekt Under trottoaren. Boken kom ut i mars och är resultatet av läsarnas tankar på bloggen undertrottoaren.se och Pernilla Glasers egna så klart. Varje vecka under hösten 2010 publicerades ett kapitel på bloggen och läsarna uppmanades sedan att berätta hur de ville att fortsättningen skulle se ut.

Det låter som en riktigt spännande idé måste jag säga. Samtidigt är det ett riskabelt projekt. Det låter som om boken kan vara fantastiskt bra, eller väldigt rörig. Nyfiken blir jag i alla fall.

Boken handlar om Sam, Lova och Astra. Två tonåringar och en dagisfröken. De beskrivs i GP som karaktärer som är lätta att tycka om och ta till sig. SvD är lite skeptisk till de utstötta karaktärerna och deras liv i utkanten av samhället.DN kallar boken ett “vomit draft”, böckernas motsvarighet till en demo. Ett spännande sådant dock.

Har du läst  boken? Vad tyckte du?

 

Läs också:

Några fina timmar framför mig

image

Nu har de kommit! Årets höjdpunkter i brevlådan. Om det inte blir fler inlägg i helgen så vet ni vad det beror på.

Läs också:

Idag diskuterar vi hemhjälp

Hjälp vad det bloggats om The Help av Kathryn Stockett eller Niceville som den heter på svenska. Och hjälp vad den hyllats. Alla har älskat sönder den och kanske är det därför jag skjutit på min läsning. Tills nu då vi ska diskutera den i bokklubben Bokbruttorna som ska träffas över en bit mat och troligen många glas vin i kväll.

Platsen är Jackson, Mississippi och det känns som om det är 1800-tal. Skenet bedrar dock och det mycket rasistiska och traditionella samhället vi besöker existerade faktiskt i början av 60-talet, 1960-talet that is.

Aibileen är bokens huvudperson. Hon är en den svarta hemhjälpen som passar upp den rika, vita familjen och som egentligen är den som ansvarar för uppfostran av familjens dotter. En liten, hunsad flicka som inte får någon kärlek av sin mor, men hur mycket som helst av hemhjälpen.

Trots sin viktiga funktion i familjen är Aibileen värd i princip ingenting. Hon finns, men räknas inte.

Minny är Aibileens vän, också hon hushållerska. Hon nöjer sig dock inte med att tänka, hon talar också om vad hon tänker om allt och alla. Resultatet är att hon blir sparkad rätt ofta och den här gången blir hon inte bara sparkad. Elaka rykten sprids om henne och det är i princip omöjligt för henne att få jobb. Till slut hamnar hon hos miss Celia, en olycklig hemmafru som vill lära sig laga mat. Hennes man anser inte att de behöver någon hemmafru och Minny är därför där i hemlighet. Ett arrangemang hon inte är alldeles nöjd med, men hon har inget alternativ. Miss Celia är gift med en gammal fästman till en av de andra kvinnorna och ses därför som paria. Det är riktigt tragiskt att följa hennes kamp för acceptans.

Den svenska titeln gjorde mig först konfunderad, men när jag sedan insåg att Niceville är titeln på den bok Skeeter skriver tillsammans med alla hembiträden, började jag tycka att den svenska titeln faktiskt är bättre än originalet. Samtidigt är den engelska titeln kanske mer dubbeltydig. Frågan är vem som hjälper vem egentligen.

Ingen lyssnar till de svarta kvinnor som ses som andra klassens medborgare, om ens det. Det är här Skeeter gör entré. En ung socitetsflicka som kommer hem från universitetet och finner att hennes älskade hushållerska, som uppfostrat henne har försvunnit. Ingen vill riktigt tala om det. Skeeter är inte som de andra kvinnorna i staden. Hon vill inte bara gifta sig utan drömmer istället om att bli författare. När hon får i uppdrag att skriva en hushållsspalt söker hon stöd hos Aibileen och efter ett tag börjar hon tänka på att skriva en bok där hushållerskorna i Jackson ska få komma till tals.

Droppen är när kvinnorna under en lunchträff börjar diskutera vikten av separata toaletter för hushållerskor för att inte riskera att smittas av  sjukdomar som är farliga för vita. Samma kvinna som propagerar för toalettbyggen, kämpar också för att skolorna i södern ska fortsätta att vara ressegregerade. Niceville beskriver ett samhälle i förändring, men också den rädsla för dessa förändringar. Om någon får mer makt mister någon annan en del av sin.

Skeeter är modig som vågar skriva sin bok, men kanske är Aibileen, Minny och de andra kvinnorna som talar med henne ännu modigare. Frågan är dock om det inte är Skeeter som får betala det högsta priset.

Niceville är en riktigt bra bok. Jag kan inte säga att jag tokälskar den som alla andra verkar göra, men den är helt klart läsvärd. Jag tror också att det kan bli bra samtal kring boken imorgon.

Vad kan man då diskutera? Rasfrågan självklart, vad en människa är värd och vad det är som gör att vissa anses ha rätt att bestämma över andra.  Vid ett tillfälle i boken diskuteras skillnader och likheter mellan husslavar och hushållerskor. Och vår egen kära Rut, hur kommer hon in i sammanhanget? Vad är skillnaden mellan Aibileen, Minny och Rut egentligen?

De fina socitetsdamerna i Jackson ordnar välgörenhetsspektakel efter välgörenhetsspektakel för att samla in pengar till de stackars fattiga barnen i Afrika. Samtidigt bryr de sig inte ett skit om de människor i dess närhet som far illa. Hur kan det komma sig? Hur gör vi egentligen idag i Sverige? Vem hjälper dem som är utsatta?

Barn, hur uppfostrar vi dem? Hur kan det kännas för Aibileen som mist sin son, men uppfostrat både honom och sjutton vita barn?

Vem hjälper vem, vem är The Help? Vilka är det som förändrar och behöver förändra vår värld för att den ska bli bättre? Vem ska hjälpa vem?

Vad är det då som gör att Niceville älskats sönder och samman? Kvinnoporträtten skulle jag säga. De kvinnor som porträtteras i boken levandegörs alla och de har dessutom en spännande historia att berätta. Jag gillar faktiskt mest att läsa om miss Celia och Minny, men tycker även mycket om Aibileen och definitivt Skeeter. Hennes förändring är kanske den största.

 

enbokcirkelföralla tillhör dem som tokälskar, Bokmania tycker också mycket om den och detsamma gör …och dagarna går.

 

Boken är ett recensionsexemplar från Forum Bokförlag som blivit liggande ett tag.

Läs också:

Nu snurrar jag igen

En kort period med läsflyt hade jag, men nu börjar jag snurr- och duttläsa igen. Det betyder att jag borde skriva en lista, men det har jag redan gjort. Återstår då att faktiskt följa den, men det är tråkigt.

Jag är halvägs in i följande böcker:

Tre apor av Stephan Mendel-Enk och är inte jätteimponerad än så länge. Lite rörig och tråkig inledningsvis, men den kanske tar sig. Kul att den utspelar sig i Göteborg.

Girl Friday av Jane Green. En författare som jag brukar gilla, men det här känns lite för tillrättalagt och inte så humoristiskt som det brukar vara. Chick-lit utan humor är helt klart sådär.

Ond cirkel av Deborah Gerner, som verkar bra, men den tar ändå inte riktigt tag i mig. En tunn liten bok, så några timmars koncentrerad läsning torde läsa för att komma igenom den.

Ni ser anledningen till och faran med att duttläsa. Jag har inte riktigt fastnat i någon av böckerna, men den klart bästa är helt klart Ond cirkel, som därför borde läsas först. Tre apor ska dock tillbaka till biblioteket snart så den kommer jag att prioritera.

Har du läst någon av de tre böckerna?

Vad läser du nu?

Läs också:

Never have I ever…

Sedan jag började blogga har jag tänkt läsa Dorothy Sayers. Jag skyller på Snowflake och Vixx, två av mina första bloggkompisar, som inte sällan höjer denna dam till skyarna.

En gång tvingade jag till och med bibliotekarien att gräva fram Kamratfesten från magasinet, men den blev inte läst. Lyckades läcka att jag tänkte läsa den och sedan var det helt plötsligt kö. Kanske kan jag ta åt mig äran, eller så  var det någon annan som inspirerats av ovan nämnda Sayersfantaster.

Nu står den kära Dorothy med på min läslista till utmaningen Boktolvan (tillsammans med typ alla andra författare jag någonsin tänkt läsa, jag tänker inte misslyckas med alla läsutmaningar i år) och chanserna att jag läser något av henne. Kanske ska jag i så fall investera i denna fina box från Albert Bonniers Förlag? Det vore ganska taskigt att tvinga ner någon av mina snälla bibliotekarier i magasinet igen, eller vad tycker ni?

Läs också:

Tematrio – Flaggdagen

Den här veckan vill Lyran att vi berättar om tre svenska böcker vi läst sedan förra nationaldagen. Dags att konsultera läslistorna alltså. Jag hade mycket väl kunnat ha med Mot ljuset av Elin Boardy, men den hade ju Lyran redan skrivit om.

Tre andra favoriter är:

1. Susanna Alakoskis roman Håpas du trifs bra i fengelset berörde mig mycket. Mer än Svinalängorna måste jag säga. Vi får träffa Anni och hennes bror Sami. Sami som egentligen är intelligent, men som alltid hamnar fel och Anni som försöker plocka upp hans spillror gång på gång.

2. Med Maskarna på Carmine Street visar Håkan Nesser vilken stor författare han är. Både spännande och vackert skriven bok om ett par föräldrar och ett förlorat barn.

3. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson är en galet bra bok om Olivia som blir dumpad och sedan försöker komma över det.

Läs också: