Galet bra, eller bara galen?

 

There are 249 superheroes in the city of Toronto, Ontario, Canada. None of them have secret identities. Very few of them wear costumes. Most of their powers don’t result in material gain.

 

Det finns böcker det snackas om och sedan böcker det SNACKAS om. Vårens mest hypade är Andrew Kaufman, vars All my friends  are superheroes stått på läslistan ett bra tag. Efter att The tiny wife varit på hela bokbloggarmaffians läppar blev i alla fall den förstnämnda läst. Och jag kan lova att den andra blir det snart också. Det var ju bara det där med alla olästa böcker.

Efter några sidor undrar jag stilla om det här ska utvecklas till en skitbra bok, eller något totalt meningslöst. Jag älskar alla roliga vändningar, men rädslan för att det ska bli för mycket, för galet finns där.

Jag läser om superhjältar i Kanada, främst i Toronto. En av dem är the Perfectionist, en kvinna som är maniskt besatt av att organisera och som hela tiden söker efter det perfekta i allt. Hon hittade Tom, den perfekta mannen, och de gifter sig. Allt skulle varit frid och fröjd, helt perfekt, om inte the Perfectionists före detta pojkvän the Hypno hypnotiserat henne till att tro att Tom är osynlig.

Tom är inte någon superhjälte trots att han är osynlig. Det är ju faktiskt bara hans fru som inte kan se honom. Han har dock många vänner som är just superhjältar. Alla hans vänner faktiskt, som titeln säger. Nu är de knappast superhjältar i stil med spindelmannen, snarare har de ganska vanliga krafter. Toms bästa vän the Amfibian kan visserligen leva både på land eller i vattnet, men annars är han ganska så vanlig. The Clock kan resa i tiden, men hon har insett att framtiden bara är grå då den inte ägt rum ännu.

När vi möter Tom och the Perfectionist sitter de på flygplatsen och väntar på ett plan till Vancouver. The Perfectionist har inte sett Tom på sex månader trots att han gör allt för att hon ska göra det, så att de faktiskt kan leva lyckliga alla sina dagar. The Perfectionist undrar lite över varför platsen bredvid henne är tom i den annars helt fulla avgångshallen, men hon vet inte att det är Tom som sitter där.

Egentligen är historien om the Perfectionist och Tom ganska enkelt beskriven. Detta trots att ingenting i deras liv är enkelt. Jag älskar deras historia, men än mer älskar jag alla underbara sidospår om otaliga superhjältar. Finast är historien om pojken som föds osynlig och målas blå av sina föräldrar så att de ska kunna se honom. Som vuxen träffar han en osynlig kvinna som målats orange. Så fint.

Jag älskar också den värld Andrew Kaufman byggt upp med superhjältar som egentligen inte har fler krafter än “vanliga”  människor har. Visst skulle man kunna läsa hela boken som en allegori över vårt samhälle och tolka Toms osynlighet som en symbol för hans oförmåga att älska the Perfectionist, eller kanske hennes oförmåga att våga se det som kanske inte är helt perfekt. Att våga chansa lite. Att våga lita på kärleken. Man kan också läsa den som en synnerligen varm kärlekshistoria befolkad av skruvade karaktärer, beskrivna med stor kärlek. Hur som helst är det en mycket läsvärd bok. Konstigt egentligen då det inte alls borde vara en bok för mig, men den är både galen och galet bra.

Vill ni läsa mer om denna söta bok?

Boktoka gillar och berättar dessutom bra vad boken egentligen handlar om. Om du nu vill ha en något längre sammanfattning.

Två träd i en bokskog tycker också om den. Mycket.

A fraction of the web kallar den en snuskigt bra bok.

Beroende av böcker är dock lite besviken.

 

Boken är en alldeles egenköpt bok.

Läs också:

5 comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

CommentLuv badge