Monthly Archives: June 2011

Underbara O kanske?

Har just lyssnat på UnderbaraClara som sommarpratade om att återgå till det enkla livet. Hennes blogg är fylld av fantastiska foton av allt husligt hon sysslar med.

Inspirerat av detta tänkte jag bjuda på lite grillförberedelser enligt O.

För den intresserade jag också berätta att Sayers-läsningen inte går fullt så trögt längre. Ännu har jag dock svårt att hålla koll på alla namn, men den börjar ta sig.

Läs också:

En gång i min ungdom älskade jag

Det kan vara så att lyrikromaner är det absolut bästa jag vet. I alla fall om den är i klass med En gång av Margaret Wild. Det är det bästa av två världar, dikter och handling, mycket fokus på språk, men ändå personer att följa och engagera sig i.  Om jag inte hade avskytt folk som säger eller skriver “I like” hade jag gjort det nu. Och förresten gör jag det rätt ofta själv, så avsky är ett starkt ord. Starka ord är annars min melodi.

Tillbaka till boken, som fått äran att vila på Lillebrors fina påskpyssel som han älskar så mycket att han vägrar ta bort det. Rosa burr med små lila, rosa och turkosa små kycklingar vilade på, eller snarare i. Bara det bästa är gott nog för bra böcker. Ett tydligt tecken på att En gång verkligen är en bra bok.

Vi får möta Gabe, snyggare än de flesta och väl medveten om det. Tillsammans med Al och Bram fixar han riktigt bra fester. Gabes ansvar är att locka dit tjejer och det uppdraget fullgör han med den äran.

Mest tycker jag om hans hemlighet, hans totala förälskelse i dottern till Carolina och Gino i närbutiken. Hon kan vara runt året kanske och
genom stunderna med henne visar Gabe en lite mindre hjärtlös sida av sig själv.

Gabes styvmamma Sara är annars orolig över att han håller på att förvandlas till en rätt obehaglig person, med ett vackert yttre och ett totalt känslolöst inre. För oss som får läsa dikter om Gabes liv och tankar är oron inte lika stor.

En fest visar sig dock bli mer betydelsefull för Gabe än någon annan:

GABE tills det är morgon

 

Fest igen.

Ett nytt hus,

en ny skock tjejer.

 

Någon som heter Helen

frågar om jag vill dansa.

Ansiktet är konstigt, skadat

men leendet är magiskt!

När jag hämtat mig från chocken

hittar vi ett tyst hörn där vi kan sitta och prata.

Och prata.

Och prata.

 

Vi har ett flyt, en självklarhet,

som vi känt varandra

hela livet.

Jag berättar om pappa och Sara och Luke.

Jag berättar om min mamma sjöjungfrun.

Och den där kvällen på en fest

en gång för länge sen.

Om brevet under min säng.

 

Hon lägger armarna om mig

och stannar

tills det är morgon.

 

 

Det finns dikter berättade i jag-form av Gabe och senare också Helen. Vi bjuds dock också på dikter i tredje-person om Al, Bram och andra personer som ör betydelsefulla för historien.  Tillsammans bildar dikterna en historia om yta, innehåll, vänskap, kärlek, rädsla och mod. En synnerligen läsvärd liten bok om allt det stora i livet. Jag berättar inte mer nu. Jag vill inte förstöra din läsupplevelse genom att berätta för mycket. Läs den själv och stig in i en värld där Gabe tror sig regera.

 

Boken är en recensionsbok från X-publishing.

 

Läs också:

Dagens i-landskatastrof

På mitt bibliotek får man låna tre e-böcker i veckan. Tre. Jag har lånat Kulturchefen och Att ringa Clara. En, två. Till och med en sann humanist som jag kan räkna till två och jag vet också att två inte är samma sak som tre.

Ändå möts jag, när jag ska låna e-bok nummer tre, av meddelandet att jag redan lånat tre böcker den här veckan och därför är välkommen tillbaka senare.

Fattar ni vilken katastrof?!

Eller, inte alls egentligen, då jag har hur många olästa böcker som helst hemma, men nu är det just en e-bok jag vill läsa. En bokbloggarkatastrof i alla fall.

Och nej, jag har inte läst ut Att ringa Clara och ja, jag har Who’s that girl? att läsa, men ändå.

Läs också:

Jag kan tydligen aldrig vara lagom

Jag har börjat läsa e-böcker och älskar det. Äntligen har jag verkligen insett de riktiga fördelarna med min iPad. Än så länge har jag bara lånat e-böcker från biblioteket och redan börjar jag bli lite orolig över mitt lite galna beteende. Jag har dels hunnit svära en del över att jag bara får låna 3 böcker i veckan, men jag har också ägnat en hel del tid åt att gå igenom alla e-böcker som finns att låna och lagt till 73 böcker i min minneslista.

När jag ska läsa de här 73 böckerna vet jag inte, men det känna ganska skönt att veta att jag har dem på ett ställe, i en fin lista, ifall jag skulle vilja läsa någon av dem.

För säkerhets skull kommer jag nog att gå igenom bibliotekets e-böcker några gånger till för att vara säker på att jag inte missat något. Det vore ju fruktansvärt.

Nästa bok att lånas hem blir troligen Om inte nu så när, Annika Thor eller kanske Hitta vilse av Carin Hjulström, eller möjligen Det fördolda av Michael Hjort och Hans Rosenfeldt. Känns som bra sommarböcker alla tre.

Har också laddat ner en Kindle-app, köpt Who’s that girl? av Alexandra Potter (ett köp jag skyller helt på Miss E) och dessutom klickat in en hel del titlar i min önskelista.

Sedan har vi det stora problemet. Ska e-böckerna få hoppa in i bibliotekslaget och köplaget, eller är det så att vi har en ny utmanare i tävlingen?

Läs också:

Bibliotekslaget kommer igen

Det får nog bli Dorothy L. Sayers härnäst. Hon finns både på bibliotekslistan och Köp- och byteslistan.

Annars har jag mest läst från avbytarbänken och läktaren det senaste.

Idag har bibliotekslaget dessutom fått förstärkning i form av boken nedan.

Läs också:

Den blev utläst ändå

Jag mådde så dåligt av Ond Cirkel av Deborah Gerner om ett minst sagt ohälsosamt och destruktivt förhållande. Så dåligt att jag fick kämpa med att läsa vidare. Inte för att boken var dålig, bara synnerligen obehaglig.

Bokens huvudperson heter Anna. En ung tjej som bor i London. Jag får inte riktigt grepp om hur gammal hon är, men då hon under bokens gång skaffar sin första, egna lägenhet, torde hon inte vara speciellt gammal.

Anna träffar sin stora kärlek Amon, en äldre man från Israel. Passion så att det räcker och blir över, men ganska snart också destruktivitet och våld. Hon tvingas till riktigt obehagliga saker och jag mår illa. Självklart skyller Amon sitt beteende på att Anna ber om det och Anna själv håller med. Hon tror sig behöva Amons behandling för att känna sig levande.

Jag blir äcklad av det våld Anna utsätts för och jag har väldigt svårt att förstå varken Amons eller hennes agerande. Konstigt nog blir jag dock inte speciellt engagerad i deras öde-Jag vet inte om det är Gerners sakliga beskrivning av det fruktansvärda som gör att jag inte berörs, eller om det handlar om att jag själv stänger av känslomässigt.

Ond Cirkel är Deborah Gerners debutbok. En välskriven sådan helt klart. Jag hoppas dock att nästa bok bjuder på mer känslor och mindre distans. Trots detta tror jag att ett distanserande från bokens huvudpersoner var nödvändig i den här boken, då läsningen troligen blivit allt för obehaglig annars. Vi bjuds inte heller på några förklaringar och det torde vara rätt, då inga förklaringar kan rättfärdiga Amons fruktansvärda  beteende. Inget man själv varit med om kan ursäkta att man plågar och skadar en annan människa. Ingenting.

Jag är som sagt osäker på vad jag egentligen ska skriva om den här boken. Jag läste den i små doser, avbröt när illamåendet blev för starkt, men läste ändå klart. Inte det bästa jag läst, men läsvärt. Inte gripande, men starkt.

Läs också:

Bibliotekarie blir kulturchef

 

Wir sind bibliothekaren

und wir wollen ordnung haben

Wir sind bibliothekaren

und wir glimmen jeden stunde

Wir lieben Oliver C.

und Södertälje Stadsbibliotek.

(s.12)

 

Så hyllar personalen Oliver C. Johansson varje morgon under flera års tid. Ibland sjunger han en replik tillbaka, eller så nöjer han sig med att peppa dem inför arbetsdagen.

“Visa bibliotekspersonalens kraft och kompetens. Visa dem vilket som är det främsta folkbiblioteket i norra Europa!”

Oliver C. överraskas när han får höra att personalen tycker att han har förändrats sedan han blev chef. Förbättras måste de väl menar antar han. Kommunchefen i Strangeness, även kallad Gud, är dock imponerad av Oliver C. och erbjuder honom jobbet som kulturchef och dessutom en plats i Rotarys tisdags- och torsdagsklubb. Oliver C. blir Kulturchefen och vi dras med i en galen historia, fylld av fragmentariska scener, berättade och upplevda av kulturchefen själv och människorna i hans närhet.

Oliver C. har en filosofi:  “Man ska aldrig, och jag betonar verkligen detta aldrig, underskatta betydelsen av en tysk kampsång i bibliotekssammanhang.”, men personalen i Strangeness är inte imponerad över hans arior. Undantaget Agata möjligen, barn- och ungdomsbibliotekarien som vill att Oliver C. ska vara henns Buddha.

Faktum är att ganska många tycker att Oliver C. är lite väl udda. Han har dock ett självförtroende större än de flesta då han säger: Jag är Oliver C. Johansson, och min betydelse för Strangeness kommun kommer att gå till historien. Det är en sak som är säkert.”

Oliver C. är en omöjlig chef. Jag skulle sträcka mig så långt att kalla honom för en omöjlig människa. Klart är i alla fall att han både saknar social kompetens och självinsikt. Ganska ofta tror jag att Oliver C. vill väl, trots att resultatet blir lite galet. Som när han gör en sång till städerskan Elsa som han framför för hennes och hennes städande kollegor till deras förvåning snarare än förtjusning.

Faktum är dock att människorna omkring honom också är mer eller mindre omöjliga. Det är en orgie i absurda situationer och absurda figurer. Jag älskar det, ännu mer än i den första boken. Christer Hermansson är i sina bästa stunder i klass med Erlend Loe och jag småskrattar mig igenom boken. Alla böcker där ordet luguber används naturligt är dessutom värd att läsa.

Bokhororna är med förresten. Alla fem, utställda på galleri Bak och Fram som ägs av Jöns Larsson (som pratar precis som Henrik Larsson) och hans fru Stina Vinglas.

Oliver C. bidrar dessutom med en hel del kloka ord:

“En fryst elefant kan man verkligen inte tina på bara en timme.”

“Arbete har inget med trivsel att göra.”

“En vinnarskalle, är en vinnarskalle, är en vinnarskalle.”

“All litteratur handlar om hur och inte vad.”

“Man kan inte göra en omelett utan att krossa ett eller helst fler ägg.”

“Inget svar är också ett svar.”

Det galnaste partiet i boken är dock kulturchefens samtal med en barnskötare som älskar bowlingklot mer än barn, en brandman som brukar knocka sin åttaåriga son i varje boxningsmatch, ett vårdbiträde som hatar när patienter kissar på henne, en städerska som roar sig med att smeta in avföring på andras kläder och skor och en busschaufför som aldrig åker buss om det inte är han som kör. Ett samtal som är som en bok i boken. Deras råd till dem som vill välja deras yrken är fantastiska.

Det skulle kunna vara så att Kulturchefen är en bok att älska eller hata då den är minst sagt annorlunda. Jag måste dock säga att jag definitivt älskar den och att jag älskar att hata Oliver C. Johansson. Han är inte trevlig, men kulturellt belevad och ganska intressant. Ett ego att förundras över. Själv förundras han kanske mest av att Simone de Beauvoir inte valde bibliotekarieprofessionen och sörjer den storhet som yrket troligen haft om hon valt det.

Kulturchefen ges ut av Tusculum Förlag och är den första e-bok jag läst. Jag måste säga att det är format jag gillar. Det var också riktigt enkelt att låna e-böcker på biblioteket. De försvinner automatiskt då 28 dagar gått, så böter kanske blir ett minne blott. Dessutom behöver e-böcker sällan reserveras, varvid många reservationsavgifter kan sparas in. Fler e-böcker till iPaden alltså!

Läs också:

Megabloggmaraton deluxe

Annika är ambitiös och tänker jobba med sin blogg under flera veckor med start idag. Då jag kommer att sitta vid datorn och pilla med min lärobok en massa kommer jag inte att vara så himla aktiv, men lite vill jag få gjort. Jag har ju hela månaden på mig. Nästan. Årets maraton pågår mellan den 27e juni och den 24e juli.

Jag ska försöka komma på någon kul utmaning och/eller kanske en inläggsserie att starta i höst.

Mina recensionslistor behöver gås igenom och uppdateras. Dess länkar behöver också dubbelkollas.

Jag ska också klicka runt lite på min gamla blogg för att se om jag missat att flytta över hit.

Skriva inlägg till de rubriker jag fick av er.

Och det får räcka just nu.

Läs också:

Ännu ett skäl att köpa en bok

Hittade via Lingonhjärta till Better World Books som säljer begagnade böcker och dessutom levererar dem fraktfritt. Det går att köpa begagnade böcker i kategorierna Used Good och Used Acceptable, men också helt nya om man hellre vill det. Då försvinner ju lite av miljötanken visserligen.

Jag måste erkänna att jag hittade en hel del böcker jag gärna skulle läsa. Jag måste tyvärr också erkänna att jag inte alls behöver några fler böcker. Möjligen kan det vara idé att börja bunkra inför hösten, men jag tror faktiskt att det får vänta.

Läs också:

Tusen inlägg enligt O

Detta är inlägg nummer 1000 och även om jag repriserat ett femtiotal inlägg från min förra blogg känns det som om jag haft ett godkänt år. Nu skulle jag absolut inte vilja påstå att det rör sig om 1000 genomtänkta inlägg, långt ifrån, men det är inte heller något jag direkt ångrar.

I mitten av juli firar bloggen ett år och det är väl då det får firas lite mer ordentligt, men visst måste ändå detta jubileum uppmärksammas lite.

Det mest lästa inlägget handlar om Boktolvan och har fått titeln En lagom kravlös utmaning. En ganska passande titel och en läsutmaning som jag kanske, kanske kan slutföra.

Den perfekta topplistan är också ett populärt inlägg och den börjar så sakta ta form.

Ett inlägg som var populärt även hos Lilla O är det om boken Hur man botar en fanatiker. Inte konstigt då denna bok delades ut till alla elever i år två 2009. Kan tänka mig att många elever googlar inför en skrivuppgift om boken. Förhoppningsvis inte utan att ha läst boken först.

Nationella provet i svenska är förresten en av mina vanligaste sökningar. De är luriga de små liven.

Annars är det inlägg som varit en del av en debatt som lockat många. Ett om varför jag bloggar och ett annat lite annorlunda om samma ämne.

Mina boktips till mamma på morsdag var också populärt.

Det är väldigt konstigt att tänka på att jag faktiskt fyllt den här bloggen med så här många ord. Undra hur många inlägg jag raderat för att jag inte varit nöjd med dem. Undrar också om de verkligen var så mycket sämre än de som faktiskt blev publicerade.

Den här gången tänker jag inte skapa en ny blogg efter 1000 inlägg. Istället kör bloggmaskinen på här. Troligen i ett lite lugnare tempo i sommar.

Hänger ni på i 1000 inlägg till?

Läs också:

« Older Entries