Vad är egentligen realistiskt?

Hur viktigt är det för dig att böckernas intrig/karaktärer är realistiska? Om det inte är viktigt: Kan du ge exempel på någonting annat som bara måste tillgodoses för att du skall känna dig tillfreds med en bok. Om det är viktigt: Ge  exempel på böcker som anser sakna realism och varför du tycker som du gör.

 

Så lyder frågan, eller kanske frågorna som Annika ställer i veckans Bokbloggsjerka. Och som vanligt är det inte så lätt att svara. Grundförutsättningen är att jag vill ha realistiska böcker, men vissa totalt orealistiska böcker fungerar utmärkt, medan andra inte funkar alls.

Ta Låt den rätta komma in till exempel. Jag skulle lätt kunna hävda att jag inte gillar böcker om vampyrer, men den älskade jag. Även Människohamn innehåller en hel del orealistiska saker, men den är ändå eller faktiskt kanske just därför helt suverän.

Jag gillade också Cirkeln skarpt, trots att handlingen är långt ifrån realistisk. Eller hur är det egentligen med den saken? Det kanske finns häxor? Det kanske inte är så orealistiskt ändå?

För att inte tala om Kafka på stranden där en av huvudpersonerna pratar med katter och en hel del annat totalt orealistiskt händer. Varför köper jag det?

Jo, det är klart att de böcker jag räknat upp på många sätt är orealistiska, men de är samtidigt så välskrivna att resultatet ändå blir realistiskt. Låter det konstigt? Det är det kanske och jag vet egentligen inte hur jag ska förklara att jag skrattar ihjäl mig åt Star trek, avskyr superhjältefilmer eller löjliga actionfilmer, medan jag älskar filmatiseringen av Sagan om ringen.

Jag tror att det har att göra med hur den orealistiska världen presenteras. Om den är skapad med känsla, eller om det bara handlar om att chockera. Mer tydligt än så kan jag inte förklara.

Annika skriver om deckare och sågar en av mina favoriter Simon Beckett för att hon tycker att det är för orealistiskt och onödigt läbbigt. Jag å andra sidan älskar alla orgier i insekter och förruttnelse. Likfarmarna och de osmakliga detaljerna. För mig är inga deckare realistiska och därför är det viktigaste att jag gillar författarens språk och dessutom huvudpersonen.

Jag hade väldigt svårt för den bok av Simon Kernick jag läste för att huvudpersonen var så hjärtlös och omoralisk. Jag kommer inte heller att läsa något mer av Viveca Sten eller Lars Bill Lundholm då jag varken gillade deras huvudpersoner eller deras sätt att skriva. Det ska mycket till för att en författare ska få en andra chans då det finns så många andra bra böcker att läsa istället.

Samma med chic-lit, en genre som på många sätt är totalt orealistisk, men som ändå kan roa mig ganska ofta trots allt otroligt som händer. Jag skrattade gott åt The Undomestic Godess som är totalt galen och totalt orealistisk.

Så svaret på frågan i rubriken är egentligen ”det beror på” eller möjligen ”jag har ingen aning”. Jag är inte så logisk när det kommer till läsning och det är det nog få som är. Vissa böcker funkar, andra inte och det beror som sagt inte bara på huruvida de är realistiska eller inte. Totalt orealistiska böcker kan vara helt trovärdiga, medan andra som kanske är mindre realistiska kan brista totalt i trovärdigheten. Det är inte så enkelt som det först verkar att jag gillar realistiska böcker och inte orealistiska. Snarare skulle jag säga att jag gillar trovärdiga och välskrivna böcker med huvudpersoner som jag blir engagerade i.

Läs också:

15 comments

  • Nea

    Jag tycker om både realistiska och orealistiska böcker, men tycker inte om böcker som ligger någonstans i mitten. Det måste vara tydligt. 🙂

    • Hur menar du med mittemellan, har du exempel?

      • Nea

        Som t.ex när man läser en bok och inte riktigt vet om det är fantasy eller inte, lite som när jag läste Agenes Cecilia eller Tordyvlen flyger i skymningen av Maria Gripe. När man inte riktigt förstår om det är något övernaturligt eller om det bara händer i huvudet.
        Som i En hondjävuls liv och lustar, där är karaktären helt orealistisk, men det märker man så tydligt så det gör inget.
        Nea recently posted..Böcker om andra världskrigetMy Profile

  • Jag är inte ute efter realistiska böcker, men det känns viktigt att karaktärerna och känslorna är trovärdiga. Jag menar, om jag läser fantasy så är det klart att jag inte räknar med att boken ska utspela sig och handla om min egen vardag. Jag räknar med att Harry Potter ska träffa på drakar och att ungdomarna i Cirkeln ska utföra magi. Men om Harry Potter eller Cirkelntjejerna vore orimliga, om de vore personer som inte kan bli arga/ledsna/kära.. ja, då är det hade det ju varit en kass bok. Jag är ute efter att kunna identifiera mig eller känna igen känslor och tankar. Ibland är jag kanske också ute efter att kunna leva mig in i någon annan värd. Ska man göra det så krävs det på sätt och vis realism, även om miljöerna så skulle vara en annan planet.
    Linnea recently posted..Tematrio- UtomämnesMy Profile

  • En värld kan ju vara trovärdig fast den inte är realistisk (med våra mått mätt). Det är väl det som är skillnaden på när det funka och inte funkar. I Sagan om ringen t.ex. så känns den värld som historien utspelar sig i trovärdig. Den är så genomarbetad helt enkelt. Allting hänger ihop. Det är väl inte många författare som lagt ned så mycket tid på att bygga upp en fantasivärld som Tolkien gjorde, så det är ju inte alls förvånande att det är en historia som ”funkar”.
    miasbokhylla recently posted..StressMy Profile

  • Jag tycker inte att Simon Becketts böcker är onödigt läbbiga. Däremot är det så överdrivna att det hela blir skrattretande till slut

  • Åh, jag gillar verkligen de där böckerna när man inte vet vad som är verkligt och inte, böcker där man får klura och fundera på vad som egentligen hände. Det är precis det som gör Maria Gripes böcker så spännande tycker jag.
    bokslukaren recently posted..Japp- så jerkar vi igen!My Profile

    • Läser Murakamis 1Q84 och där är det ungefär samma sak. Jga gillar det, men när det gäller Gripe och Murakami vet man att verkligheten inte är vad den verkar. Lite samma som i Människohamn.

  • ”Jag tror att det har att göra med hur den orealistiska världen presenteras. Om den är skapad med känsla, eller om det bara handlar om att chockera. Mer tydligt än så kan jag inte förklara.”

    Jag försökte formulera något liknande men hittade inte orden. Jag förstår exemplet också; Jag är inte jätteglad i Sagan om ringen-filmerna, men de har en känsla och tanke som inte finns i många actionfilmer där det mest verkar vara fråga om att stapla specialeffekter på hög och vara så grabbig som möjligt.
    Spetsig recently posted..Bokbloggsjerka 13-5-16-5My Profile

  • Du känner till min filofosi: verkligt är tråkigt, den har jag runt mig hela tiden. Ju mer fantasifyllt desto bättre.
    T-Anna recently posted..Lite landsbygd kanskeMy Profile

    • Jag börjar ändå fixa det mer orealistiska så länge jag är beredd och så länge det är välskrivet så klart.

  • Orealistiskt har jag inga problem med, så länge det är en självklarhet för boken i sig, som t.ex. True Blood-böckerna. Det är värre om man läser en bok som ska vara realistisk och det händer saker, hur små de än må vara, som man känner att ”nä, det där funkar inte i verkligheten”. Det kan vara karaktärer som liksom är ”too much” eller något som händer som man känner att det är nästintill omöjligt. Boken känns inte riktigt bearbetad på något sätt. Ibland kan det bli den känslan i ungdomsböcker om man känner att författaren inte riktigt har hittat rätt i språk och miljö.
    *Malin* recently posted..Rätt ner i soptunnanMy Profile