Readandsee on 
Jag har läst flera böcker där någon spelar cello det sista konstigt nog. Petra i Jag tror att jag älskar dig och nu Mia i underbara Om jag stannar av Gayle Forman.
Mia, stackars, stackars Mia som ligger på sjukhusets intensivvårdsavdelning efter en olycka. Hon är med i handlingen, men ändå inte. Finns på sjukhuset, går omkring och iakttar de sörjande, men ligger samtidigt i sjukhussängen och kämpar för livet. Eller gör hon det? När hon inser att pappa, mamma och lillebror inte längre finns. Kämpar hon då? Vill hon stanna kvar?
Kvar finns Adam, den rockiga pojkvännen som älskar henne trots eller tack vare hennes cello. Punkaren och cellisten. Tuffingen och tönten. Eller bara Mia och Adam. Nu sitter Adam på sjukhuset och hoppas att Mia ska stanna kvar.
Kim, den bästa vännen. De som först avskydde varandra och som nu är bästa vänner. De två udda. De två originalen. Kim som önskar mer än allt annat att Mia ska stanna.
Sjukhuset är fullt av människor som älskar Mia. Hon har många skäl att stanna kvar. Parallellt med det dygn vi följer Mia på sjukhuset får vi historien om hennes liv. Livet tillsammans med mamma och pappa, de rockiga och coola föräldrarna och livet med lilla lillebror. Teddy med de blonda lockarna. Vi får veta hur deras liv var. Sedan får vi veta att de sätter sig i bilen. Att de kör iväg. Att något händer.
Det här är en helt fantastisk bok. Svår att skriva om för att göra den rättvisa. Det är en bok om ett dygn på ett sjukhus, men också en bok om så mycket mer. Om livet, om kärleken, om föräldrar, om musik, om tonåringar, om barnbarn och om sorg. Om hur man kan leva med sorgen. Om man vill stanna trots sorgen.
Det är så bra, så varmt, så gripande, så charmigt, så sorgligt. Och vet du vad det bästa är? Det finns en bok till.
Boken är en recensionsbok från Ponto Pocket.
