Monthly Archives: maj 2011

Bottenklassiker

Ord och inga visor skriver Jessica om klassiker hon inte förstår storheten med. Hon nämner Räddaren i nöden av J D Salinger och jag håller med. Jag förstod inte alls grejen och var mest irriterad på stackars Holden.

Detsamma gäller On the Road av Jack Kerouac. Jag gissar på fel ålder och kanske också fel kön.

Jessicas andra klassiker som hon inte gillar är Svindlande höjder av Emily Brontë och i den diskussionen kan jag inte delta, då detta är en bok som jag tror att jag läst men som jag helt glömt. Det kan också vara så att jag inte läst den, trots att den stått på otaliga kurslistor, men jag tror att jag har det. Den är dock så gott som bortblåst och det är väl inte heller något toppbetyg direkt.

En av Jessikas och tillika makens favoriter är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Jag håller inte med. Maken till seg bok får man leta efter. Supertråkig. Om jag inte varit på semester i Mexico och haft ett begränsat antal böcker att läsa hade jag aldrig läst ut den.

Ska jag såga vidare? Trilogin av Tolkien om den där ringen som ska förstöras ni vet. Skittråkig. Har försökt flera gånger och kommer aldrig igenom ens de första 100 sidorna och ja, jag vet att den ska bli så mycket bättre efter det, men det skiter jag i. Filmerna räcker bra för mig.

Och Liftarens guide till galaxen som maken skrattade sig igenom så. Jag fattade inte alls grejen. Kanske kan den få en chans till, men bara när har riktigt mycket lästid till övers. Detsamma gäller Vägen av Cormac McCarthy som väl snart får räknas till en modern klassiker. Jag har fastnat totalt och känner mig i det närmaste brutalt uttråkad. Det finns dock en poäng med att läsa ut den. Eller två. Han är med i min Boktolva och med tanke på förkärleken för gubbar hos Svenska Akademin kommer han säkert att få nobelpriset vad det lider.

Fler klassiker att såga? Ja, Främlingen av Albert Camus var knappast en favorit. Vad är egentligen så speciellt med den? Någonting måste jag helt klart ha missat.

Vilka klassiker förstår du inte storheten med?

 

Läs också:

Min nisch är att jag inte har någon

Breakfast Bookclub har publicerat en bloggskola i fem delar och jag inser att jag, trots att jag bloggat i snart 2,5 år, inte riktigt har fattat grejen. Det gäller att sticka ut skriver Petra och att nischa sig och efterfrågar också fler nischade bloggar.

Problemet är bara att jag läser för mycket olika sorters böcker för att kunna nischa mig det minsta. Jag är inte som Lyran eller Annika som håller sig ordentligt inom sin genre.  De skriver skitbra båda två och viktigast av allt är att de skriver om böcker de tycker om. Jag tycker alltså inte att det faktum att det nischat sina bloggar är det viktigaste, det som får dem att sticka ut.

Det skulle kunna vara min nisch, böcker jag tycker om, men inte ens det stämmer. Jag läser många böcker som jag tror att jag ska tycka om, men också böcker som jag vill läsa för att se vad jag tycker om dem. Det kan vara hypade böcker, eller böcker som ligger utanför min bekvämlighetszon. Cirkeln är väl egentligen en bok som faller inom båda dessa grupper, men att blogga om den de senaste veckorna har knappast varit att sticka ut.

Hur göra?

För mig är en bra blogg en blogg som har koll på det nya, utan att för den skull uteslutande skriva regelrätta recensioner om alla recensionsexemplar som landar i lådan. En bra blogg blandar också det nya med det gamla. En bra blogg för mig är skriven både med hjärtat och hjärnan.

Sticker en sådan blogg ut? Kanske inte, men det är en blogg jag återkommer till. Både Bokbabbel, Fiktiviteter och Dark Places har bloggar som blandar och ger. Det gillar jag.

Lär mig saker gör jag ofta när jag läser Ord och inga visor och Böcker, böcker, böcker och det är också ett gott betyg.

En bra blogg är ett kul ställe att kika in på. Ett ställe där det händer saker. Där jag bjuds på ett asgarv eller får tänka till lite. Det krävs inget nischande av en blogg som är riktigt, riktigt bra. Det är mitt största mål, ett mål inte långt från stjärnorna. Att skriva en blogg som det är både kul, inspirerande och ibland till och med lärorikt att kika in i.En blogg som bjuder på litteratur av olika slag, ur olika vinklar och med olika fokus.

Det talas mycket om huruvida recensioner i bokbloggar kan konkurrera med dem i papperstidningarna, men egentligen tycker jag att det är en ganska onödig diskussion. Recensioner är en så liten del av både bokbloggar och kultursidor, men för mig är bra blogginlägg minst lika intressanta som boklördag i DN, som jag för övrigt tycker har tappat en hel del, men det är en annan historia.

En bokblogg som sticker ut är välskriven och genomtänkt. Den är också spontan och lite galet boknördig. Fler nischade bloggar är dock ingenting jag längtar efter.

 

Läs också:

Vilken poster talade du med?

 

I min favoritdröm om David, öppnade han dörren till vårt klassrum och släntrade in, precis när läraren höll på att ropa upp oss. Det var alltid efter de sex Thomasarna och precis när mr Griffiths sa mitt namn. David hade på sig den där vita stickade stjortan med jättestor krage och pärlknappar, som han hade på sig på omslaget till Cherish.

Herregud,har han någonsin varit vackrare? David Cassidy var den enda människan, manlig eller kvinnlig, som kunde få en etappklippning att verka sjukt åtråvärd.

[…] När han väl var inne i klassrummet presenterade David sig för mr Griffiths, log sitt charmiga, lätta Keith Partridge-leende och sa ”Hallå Petra. Vilket coolt namn! Jag diggar det verkligen.”

Det skulle få tyst på dem.

 

1984 tävlade Herreys i Luxenburg och posters av dem prydde väggarna i mitt rum. För säkerhets skull satte jag på den lilla svartvita tv:n i mitt rum så att de kunde titta på sig själva i Eurovision. Helt logiskt för en fanatisk tioåring.

Och Allphaville. Det går inte att återkomma till 1984 utan att nämna Allphaville. Jag älskade dem. Taskigt uttal hade det och speciellt snygga var de inte heller, men jag älskade dem. Inte lika mycket som jag älskade Herreys, men jag älskade dem.

Något år senare hade bilderna ersatts av andra på Depeche Mode och A-ha. Det första är dock ett band som följt mig sedan dess och hade jag en chans att träffa dem live hade jag mer än gärna tagit den. A-ha då? Jo visst håller vissa låtar fortfarande, men efter att ha sett Morten Harket hos Skavland fick min idoldyrkan sig en rejäl törn.

Om vi förflyttar oss ett år till fram i tiden så var det Style som gällde tillsammans med Pet shop boys. Jag målade till och med en teckning med akvarell av Style och skickade till deras officiella adress. Galet.

Jag lyssnar fortfarande gärna på djuraffärspojkarna, men Style med Christer Sandelin i spetsen har jag definitivt svårt att fixa nu.

1987 absolut älskade jag Hold me now med Johnny Logan och det är en sång som fortfarande gör mig nostalgisk.

Strax därefter började jag lyssna så smått på The Cure. Det gör jag fortfarande. Även U2 kom med på ett hörn.

Hur många andra har kombinerat en hysterisk kärlek till Robert Smith med en lika hysterisk kärlek till tvillingarna Goss i Bros? Jag gjorde det i alla fall och jag visste att om Matt och Luke Goss skulle träffa mig, mitt 15-åriga jag, så skulle de falla direkt. Robert Smith skulle mer bli en cool polare. Vi skulle kunna byta smink med varandra och han skulle kunna hjälpa mig att få den frisyr jag suktade över.

Ungefär lika logisk är Petra i Jag tror att jag älskar dig av Allison Pearson. Hon älskar David Cassidy och vet absolut allt om honom. Hennes liv kretsar i mångt och mycket kring honom. Visst är det viktigt att ha rätt kompisar och att killen hon drömmer om blir kär i henne, men viktigast är att få träffa David Cassidy. Livsviktigt.

Tillsammans med sin kompis Sharon tar hon reda på allt möjligt och omöjligt om sin idol och skickar sedan in svaren till en tävling som tidningen The Essential David Cassidy Magazine. Om de vinner får de åka till USA och träffa sin stora idol. Hur coolt skulle inte det vara?

Vi får följa Petra som 13-åring då hon skäms över sitt namn lika mycket som hon älskar David Cassidy. I del två av boken har hon hunnit bli 38 år och en helt annan historia berättas. Det är den andra delen jag faller för mest och det är där som historien knyts ihop på ett snyggt sätt.

Jag tror att jag älskar dig är en ganska charmig historia. Om jag själv vetat i alla fall lite om David Cassidy hade jag kanske älskat den. Nu stannar den vid att vara en trevlig och charmig historia, men det är inte fy skam det heller.

 

P.S. Tydligen uppträder Matt Goss fortfarande. D.S.

 

Läs också hos Boktokig som älskar boken,

Boken är en recensionsbok från Printz Publishing.

Läs också: