Beundra är ett svårt ord

Veckans bokbloggsjerka handlar om författare vi beundrar och jag måste säga att ordet är svårt. Beundra är för mig att tycka att någon är bra såklart, men ordet för också med sig en viss undergivenhet. Att beundra någon handlar om att de är  så speciella att det är omöjligt att nå deras nivå. Lite övermänsklighet sådär. Jag utgår dock inte från att dessa författare på något sett skulle se sig själv som överlägsna andra. Faktum är att jag i det första exemplet är helt säker på att så inte är fallet.

Finns det någon författare som du beundrar extra mycket och vad är det i så fall som gör han/hon så speciell?

1. Jag har just läst ut Islossning av Barbara Voors och när jag smält den (läsningen, inte isen) kommer jag att skriva mer om den. Redan nu tänker jag dock skriva om författarinnan som jag hade äran att träffa förra helgen.

Många av mina favoritförfattare har blivit favoriter just för att deras språk är så fantastiskt och det stämmer helt in på Barbara Voors. Jag tycker mycket om både sättet hon skriver på språkligt och dessutom hur hon disponerar sina böcker. Många av de böcker jag läst av henne kvalar in i kategorin ”böcker jag önskar att jag skrivit själv”.

Jag trodde att jag läst alla hennes böcker nu, men märkte att jag faktiskt missat Mina döttrars systrar. Vilken bonus att hitta en oläst bok i hyllan. Dessutom var det en riktig bonus att författarinnan själv visade sin vara hysteriskt sympatisk.

2. När jag promenerade runt på söder förra fredagen såg jag en annan stor idol. Nu har jag lite skam i kroppen och drog inte fram och sa något mer eller mindre ogenomtänkt. Istället nöjde jag mig med att konstatera att han såg glad och trevlig ut, djupt försjunken i samtal med en pojke som troligen var hans son. Den jag talar om är Jonas Gardell.

Dels beundrar jag honom för att han skrivit några av de bästa böcker jag läst som Fru Björks öden och äventyr och En komikers uppväxt. För att han inte skräms av det otäcka. Också för att hans språk varieras så mellan böckerna. I Jenny är det kanske som vackrast.

Jag beundrar honom för att han är så förbannat rolig. För att han vågar vara den han är och skämta om saker som egentligen är för allvarliga för att skrattas åt. Lite kan jag sucka över hur han ibland kan söka för mycket uppmärksamhet, men mest är jag glad att han inte ber om ursäkt.

Jag gillar också hur han gett sig in på att skriva om religion, men längtar mer efter att läsa en roman än just Om Jesus. Och detta trots att jag gillade Om Gud skarpt.

3. Här blev det svårt. Jag har många kandidater. Slutligen väljer jag Chimamanda Ngozi Adichie för att hon skriver om människor som själva inte har så starka röster. Hennes En halv gul sol handlar om Biafra, som för mig bara var ett ord och biafrabarnet fanns i ett barndomsminne med sin stora mage och sin tomma blick. Nu tog Chimamanda Ngozi Adichie med mig till ett land som fanns under en väldigt kort tid och som jag tidigare visste så lite om.

På ett helt fantastiskt sätt levandegjorde hon historien och fick mig att vilja veta ännu mer. I Lila Hibiscus heter landet Nigeria, men igbofolket finns med. De kristna i landet som också beskrivs i Det där som nästan kväver mig där dagens Nigeria och nigerianer i exil får berätta sina historier. Mest tycker jag om novellen om en igboflicka och en muslimsk kvinna som söker skydd i en övergiven affär efter ett upplopp.

Så, tre kärleksförklaringar till tre fantastiska författare.

Läs också:

5 comments