Lugnläsning pågår

Jag håller på att läsa Kristina Lugns Dikter 1972-2003. En tjock sak som jag tycker är värd en ett sammanfattande inlägg.

Första samlingen om jag inte kom 1972 och den tar inte riktigt tag i mig. Den kallas ”en stilsäker debut” och visst har Lugn en genomtänkt och personlig stil, väl utvecklad för en debutbok. Det är hårt, brutalt och inte sällan nattsvart. Om mannen som tar henne bakifrån och tar bit efter bit av henne, om gnället som hon inte förstår, om kärlek och om lögn. Dikterna andas stor rädsla och många av dem skrämmer mig i sin brutalitet. Ironin, som jag förknippar med Lugn, finns där med inte så mycket av den svarta humor som jag gillade i Hejdå, ha det så bra.

Egentligen har jag fel när jag säger att om jag inte inte tar tag i mig,då den väcker mycket känslor. Det finns dock få dikter jag känner att jag vill och måste återvända till.

Nu läser jag istället vidare i Till min man, om han kunde läsa.

Läs också: