enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 3 april, 2011

Typ 19

Här är några av de nitton deltagarna på helgens kurs. En kreativ samling individer som alla har skrivit hysteriskt mycket i helgen. Även denna bild är snodd från Pernilla, som jag hade glädjen att träffa i helgen.

 

En härlig helg

Bilden har jag snott av Pernilla.

Det här är Hanna och Barbara. De ledde den skrivarkurs jag gått i helgen och det gjorde de fantastiskt bra. En bra kombination av människor och erfarenheter. Det gäller förresten alla de andra 18 som var med på kursen. Vad spännande det var att få träffa dem, lyssna till dem, prata med dem och ta del av vad de skrivit.

Jag har haft en bokidé snurrande i huvudet i mer än ett år nu. Några händelser och en person, en kvinna i röd kappa, som pockar på min uppmärksamhet. Jag har faktiskt också en titel, men titeln handlar inte om kvinnan utan om mannen hon stöder på. Han med cykelhjälm och gummiband runt byxorna som hindrar dem att fladdra in i däcken.

Nu har de fått lite tid och kanske har jag en struktur som kan räcka en bit. Jag gillar de spontana och hetsiga övningar vi gjort i helgen bäst, de som handlade om att skriva snabbt utan att tänka. Då hann jag aldrig fundera och alltså inte heller få prestationsångest.

Jag ska pröva att sätta en rubrik för varje skrivtillfälle och sedan skriva snabbt, snabbt utan att tänka. Jag tror nog fortfarande inte att jag är gjord för att skriva en roman. När Barbara talade om att hon lät sin förläggare läsa version 12 blev jag kallsvettig och när hon sa att hennes vänner fick läsa version 38 hade jag nästan gett upp. Men kanske, kanske om karaktärerna fortsätter att tala till mig att jag orkar göra det för deras skull.

En underbar kurs helt klart. Om du får möjlighet att gå den tycker jag absolut att du ska göra det.

 

Den perfekta topplistan tar form

Nu har marskandidaterna tagit plats på listan. Kika här för att se min supergenomtänkta topplista för 2011 ta form.

Marsläsning

Mars har varit en intensiv månad med mycket jobb och däremellan väldigt mycket sjukdom. Tror knappt att hela familjen varit frisk samtidigt sedan vi kom hem från Thailand i mitten av februari. Tolv böcker hann jag dock med.

  1. Navigation, Kristofer Flensmarck. Samplad diktsamling som faktiskt funkar.
  2. Godnatt, finaste, Dorothy Koomson. Bra, men jag fixar inte att läsa om sjuka barn.
  3. I havet finns så många stora fiskar, Sara Lövestam. Bra bok som borde varit två.*
  4. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, Sara Ohlsson. Underbar bok med underbar titel.*
  5. Extra: En morgon stod hon bara där, Per Nilsson. Mystisk bok om Pim-Pim och annorlunda Extra.
  6. Indignation, Philip Roth. Bra utvecklingsroman om Marcus och hans liv.
  7. Sockerdöden, Unni Lindell. Okej, men inte superbra om Isaksen och Dahle.
  8. Mot ljuset, Elin Boardy. Finstämt och gripande om Ellys resa till Malaya.
  9. En liten chock, Johanna Lindbäck. Bra ungdomsroman, som vanligt.
  10. En dag till skänks, Anna Gavalda. Kort och koncist om fyra syskon.
  11. Tusenskönor, Kristina Ohlsson. Ruskigt bra deckare.
  12. Här, Wisława Szymborska. Som alltid underbar.

Tolv böcker lästa i februari alltså, dessutom en omläsning av Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder. Har inte bestämt mig för hur jag ska räkna omläsningar egentligen.

En hel del recensionsexemplar denna månad, vilket inte är så konstigt med tanke på alla böcker som kommit ut. Några riktiga fullpoängare och andra som väl var sådär. Sex av de planerade elva böckerna jag tänkte läsa blev också lästa. Tre blev påbörjade och sex stycken var väl kanske lite mer spontana. Ganska bra facit ändå.

Romaner: 5

Diktsamlingar: 2

Deckare: 2

Ungdomsböcker: 3

Jorden Runt: 1

Boktolvan: 0 (eller egentligen två halva, då jag läst en del av Vägen, men nästan gett upp och just nu håller på att läsa In the Woods som är fantastisk så här långt.)

En okej månad, men ingen wow-månad som februari var.

Höjdpunkter:

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, Sara Ohlsson

Mot ljuset, Elin Boardy

Indignation, Philip Roth

Tusenskönor, Kristina Ohlsson

Bottennapp:

Inga faktiskt.

 

 

Hur förnyar man sig?

Deckargenren är i desperat behov av förnyelse, basunerar SvD ut och menar att förläggare är trötta på att läsa samma deckare om och om igen. Spontant tänkte jag att det är typiskt SvD att ge sig på en genre som många har en tendens att klumpa ihop och avfärda. Visst kan även jag spy på det småbarnshelvete som skildras i många av dagens deckare. Lika trött är jag på alkoholiserade, bittra och överviktiga kommissarier som aldrig tycks hålla kvar vid några kvinnor, eller ens relationer med någon levande person.

Jag kan bli irriterad på de politiskt korrekta utredningsgrupperna med en man som chef, en oerhört begåvad sådan som blivit kommissarie ovanligt ung, en bufflig man som uttalar allas fördomar, en kvinna som ofta är för ung och snygg för att ses som seriös, alternativt ovanligt hård för att hon alltid trakasserats av främst män, men inte sällan också kvinnor.  Jag kan småle åt att det alltid finns en invandrare av något slag, för att författaren ska kunna säga att verkligheten speglas i boken.

Jag kan tycka att det är otroligt frustrerande att alla brott begåtts i en annan tid och att berättelsen nu delas mellan två tider. Likasom jag blivit trött på greppet att låta brottslingen komma till tals i kursiva partier.

Det finns kanske en mall för deckare som de ser ut idag, men att inbilla sig att det betyder att alla kriminalromaner som kommer ut i Sverige och i resten av världen skulle vara simpel litteratur som ser exakt likadan ut är naivt och tyder dessutom om en viss okunskap.

Just nu läser jag till exempel en helt fantastisk deckare som är minst lika välskriven som vilken roman som helst och dessutom fri från de flesta klichéer som plågar genren. Visserligen handlar det om två brott med många års mellanrum, men ändå är det en totalt originell bok. Jag talar om Tana French bok In the Woods som jag förhoppningsvis får nöjet att läsa ut snart.

Vad skiljer då den från andra deckare jag läst? Det är snarare en roman som råkar utspela sig bland poliser som löser ett brott än en klassisk deckare. Det gillar jag, men den som förväntar sig ständig spänning och blodiga detaljer kan mycket väl bli besviken.

Vad tycker du generaliserar en bra deckare? Vad är du rent ut sagt skittrött på att läsa?

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: