En norsk Lisbeth Salander

Kari Helene hade en bror en gång. En liten bror som dog. Hon har fått höra att han dog i sin säng. Han sov på mage och det kan vara farligt. Mamma var inte hemma. Plötslig spädbarnsdöd kallas det.

När Kari Helene står i kön på konditoriet och beställer sina favoritkakor. Då får florsockret henne att minnas. Hon minns hur det gick till när brodern dog, hur hon flyttat honom till sängen och vad som hände innan.

Hon måste berätta för någon, men vem vill lyssna? Hon ringer pappans vän Martin Egge som är polischef. Kanske kan han hjälpa henne. De ska träffas på ett café, men han kommer inte. Han har blivit påkörd av en bil och ligger på sjukhus. Strax därefter dör han.

Det är som vanligt de udda som får komma till tals i Lindells böcker och Kari Helene är en udda fågel. Hennes far John Gustav Bieler gick på gymnasiet tillsammans med Martin Egge och det gjorde även hans nu fängslade kompanjon Hans Saltaker. Det är kring dessa män och deras familjer som historien kretsar.

Bokens egentliga huvudperson är dock utan tvekan Marian Dahle, polisen som Martin Egge räddade som ung och som nu arbetar tillsammans med Cato Isaksen. Han vill fortfarande inte ha henne där, men trots att han irriterar sig på hennes buffliga stol och okonventionella metoder, kan han inte släppa att hon trots allt är en bra polis. Hon ser kopplingar som han aldrig ser, inte heller ger hon honom chansen att se då hon fördrar att utreda på egen hand. Jag kan irritera mig lite på alla onödiga risker hon tar, men liksom Isaksen kan jag inte låta bli att imponeras.

Jag har läst alla Unni Lindells böcker om Cato Isaksen och många av dem har varit bra. Lindell är aldrig dålig, men ibland är böckerna mer okej än bra. Jag tyckte mycket om förra boken Mörkermannen, men Sockerdöden lyfter aldrig till samma höjder. Det blir helt enkelt inte tillräckligt spännande. Ganska snart räknar jag ut ungefär hur det hela hänger ihop och hur det ska sluta. Det är snyggt skrivet, men det blir inte mer än välskrivet. Jag engagerar mig i poliserna, men inte i fallet. Jo, Kari Helene och de andra udda fåglarna som Egge tagit under sina vingar, de berör mig. Kanske är det dags för Unni Lindell att skriva en roman istället och låta personerna få breda ut sina vingar och flyga. Jag kan dock nöja mig med en riktigt bra deckare med en lite mindre butter Cato Isaksen och en lite mjukare Marian Dahle.

Läs också: