Amerikanskans vackraste ord

Indignation är namnet på Philip Roths nya bok och dessutom ett ord huvudpersonen Marcus tycker mycket om. Boken skulle kunna definieras som aka-porr om en ung man, skriven av en gammal man som tar oss med till ett levande 50-tal där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade.

Marcus går på Winesburg, ett traditionellt collage i Ohio där gudstjänsterna i metodistkyran är obligatoriska oavsett religion. Marcus är visserligen jude med tanke på att han kommer från en judisk familj, men han är också övertygad ateist. Med en ung mans passionerade övertygelse väljer han alltid att gå sin egen väg. Det är därför han bytt bort sitt gamla collage i Newark. Han vill börja om och han vill göra det utan sin far i hasorna.

Fadern, som har ett kosheraslakteri och är betydelsefull i den judiska gemenskapen önskar självklart att hans son ska tänka som han gör. Med åldern blir han också mer och mer orolig för att någonting ska gå illa med Marcus. Sjukligt orolig.

Studierna på Winesburg blir bättre än han tänkt tack vare Olivia, men samtidigt värre än han kunnat föreställa sig då han råkar ut för rumskamrater som minst sagt irriterar honom. Helst vill han bara bo själv i skolans sämsta rum och inte vara med i någon förening, inte ens någon judisk sådan. Ett val som långt ifrån alla accepterar.

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

Jag har funderat mycket på varför jag gillar Roth så mycket, då han egentligen inte skriver på ett sätt som jag brukar gilla. Jag tror att det handlar mycket om att han lyckas levandegöra sina personer så bra. Faktum är att jag inte alltid gillar huvudpersonen Marcus speciellt mycket, han är en irriterande besserwisser många gånger, men ändå bryr jag mig om honom och vill hela tiden läsa vidare. Det krävs en skicklig författare för att lyckas med det och Philip Roth är en skicklig författare.

Indignation har ett slut som jag gärna hade diskuterat med någon, så återkom gärna om du läst och också vill prata om boken.

 

 

Läs också:

2 comments