Vem är projektledare i din familj?

Jag har många väninnor som beklagar sig över sina män och den brist på organisation som verkar vara en gemensam egenskap hos dem. Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig är definitivt trött på sin man, men kanske är hon framför allt trött på den roll hon själv fått i familjen utan att ha bett om det. På bokens framsida finns ett uppsägningsbrev där hon säger upp sig från tjänsten som familjens projektledare som hon kallar ”ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt.”

Visst kan jag gnälla på maken ibland, men faktum är att vi kommit en stor bit på väg mot att leva jämställt ”på riktigt”. Vi delar lika på VAB-dagar, matlagning, städning -ja det mesta av hushållsarbetet. Trots detta känner jag igen mig i Gunillas beskrivning av hur hon planerar sonens skridskoutflykt flera veckor innan eftersom hon vet att skridskorna från förra vintern troligen är för små och att det kan bli tufft att hitta tid för inköp. Framförhållning är därför A och O. Något som hennes man inte verkar ha insett. Han kör istället ”det ordnar sig strategin” vilket visar sig fungera sådär minst sagt. Jag är också gift med en ”det ordnar sig man”. Jag tror att det är en ganska vanlig modell. Det är bra att han får mig att inse att allt faktiskt inte måste ältas i veckor. Det är nämligen inte så att mitt sätt att planera nödvändigtvis är det bästa. Familjealmanackan har blivit vår räddning tillsammans med en kort veckogenomgång på söndagar (eller när behov uppstår) där vi delar upp hämtningar, lämningar, eventuella VAB-dagar och andra ärenden som klädinköp, paketfixning osv. Vi börjar hitta en hyfsat bra modell som fungerar om inte perfekt, så i alla fall hyfsat smärtfritt.

Jag vägrar nämligen att tro att män är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om så enkla saker som det faktiskt handlar om här. I boken säger Gunillas väninna: ”Det är bara att ge upp. De kan inte. De har ingen koll […] De har inte den förmågan. Vi är annorlunda. Det är skillnad mellan män och kvinnor.” Det är alltså enligt henne och också Gunilla omöjligt att leva jämställt. Är inte detta ett ganska mansförnedrande synsätt? Det kan väl inte vara omöjligt för en man att komma ihåg sina barns klädstorlekar, utflyktsdagar eller deras kompisars födelsedagar. Om nu inte den manliga hjärnan skulle kunna lagra denna mycket komplicerade information hoppas jag att det är fullt möjligt även för män att föra in informationen i en almanacka.

Fler kvinnor är sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innefattar utbrändhet. Jag håller med Gunilla om att den bristande jämställdheten i hemmet är en bidragande orsak till detta. ”Ja, jag är feminist. Jajamensan. Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter oberoende av  kön. Lika trötta i huvudet båda två.” Jag håller med till 100%.

Slutsatsen är att det inte bara finns curlingföräldrar, utan även curlingfruar. Kapitlet ”Åtta olika undanflykter och en undanmanöver” visar också att vissa män tydligen försöker med allt för att slippa det allt annat än roliga projektledarjobbet.

Jag gillade den här boken även om jag nästan tycker att den är lite väl elak ibland. Det behövs nog en väldigt tydlig bok för att belysa detta väldigt stora problem. Jag skickar den vidare till en kollega som definitivt verkar ha en man som är expert på både undanflykter och undanmanövers. Själv är jag glad att vi faktiskt är en bra bit på väg i vår lilla familj!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-29

Läs också:

4 comments

  • Jag tror att många känner igen sig, men kanske är man också, åtminstone ibland, två om att det blivit så? Själv känner jag inte igen mig alls. Jag tror att min man har bäst koll och planerar mest i förväg, även om vi sedan hjälps åt med det praktiska.
    Freedomtravel recently posted..Husbilens nya designMy Profile

  • Jag gillade inte alls den boken. Hon är så elak, nästan sadistiskt nöjd när hennes man misslyckas. Problemen hon tar upp är nog så vanliga och viktiga, men just därför är det så taskigt (både mot man och barn) att bara släppa allt. Fast jag har nog blivit lite hårdare mot min man efter att jag läste boken 🙂 Han kommer inte så lätt undan med några ”men hur skulle jag kunna veta det” om det är något som varje engagerad förälder kan förväntas veta eller kunna 🙂
    Paula recently posted..A clockwork orangeMy Profile

    • Elak, eller bara riktigt trött på livet och rollen. Däremot tyckte jag att hon hängde ut maken lite väl mycket.

  • Jag är absolut projektledare hos oss – men jag skulle aldrig ”säga upp mig”, jag VÄGRAR att leva i ett ostrukturerat och inkompetent hushåll, så vi grälar om det istället. Han: ”men om du vill att jag ska göra x kan du väl säga till?” Jag: ”Öh, nä, du är inte fem år gammal, du är en vuxen människa som förväntar vara kompeteten nog att se att det behövs.” repeat några gånger i månaden. Suck.
    T-Anna recently posted..HjältinnorMy Profile