enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 8 mars, 2011 (Sida 1 av 2)

Intressant vinkling av Wallgren

Så här skriver Henrik Wallgren i Göteborgsbloggen:

Alla är egentligen kvinnor. Manlighet är en genetisk defekt. Vi är freaks of nature. Det är därför vi ställer till så mycket elände. Personligen är jag djupt tacksam att kvinnorna inte avskaffat oss för länge sen.

 

Hmmm, genetiskt defekt? Jag vet inte jag, det låter lite väl hårt.

Tematrio – Tre hjältinnor

Sara står för tematrion idag och självklart är det hjältinnor som gäller. Nu har jag redan presenterat flera av mina idag, men jag kör tre litterära hjältinnor till.

1. Ellen Elg borde fått ett eget inlägg idag, men den coola läkaren skapad av Karin Alfredsson får nöja sig med att systerligt dela uppmärksamheten. Hittills har det blivit fyra feministiska och verklighetsbaserade spänningsromaner där Ellen Elg lyckas hamna i händelsernas centrum. De utspelar sig i Zambia, Vietnam, Polen och Indien. Jag ser fram emot att läsa fler böcker om Ellen Elg och är glad att Karin Alfredsson sätter fokus på utsatta kvinnor i vår värld.

2. Althea Molin är en riktigt cool om än lite känslomässigt udda hjältinna. Hon är gärningsmannaprofilerare och skapad av Veronica von Schenck.

3. Katarina Wennstam är min tredje hjältinna. Hon har skrivit både facklitteratur och spänningsromaner som fokuserar på kvinnovåld och utsatthet. Jag tycker att hon är en av Sveriges viktigaste författare och har läst alla hennes böcker. När kommer det något nytt?

Män och kvinnor i litteraturens värld

Vad gör en man i böckernas värld när han mår dåligt? Super så klart. Det gör i alla fall Bingo och Alex Schulman, vilket var skälet till att Schulmans  bok fick stanna hemma i Sverige under resan till Thailand. Det kändes knappast nytt och fräscht. Möjligen knullar han runt också. Det är manligt. Nu visade det sig att Alex bara behövde lite kärlek för att må bättre och faktiskt lyckades hans före detta få ordning på Bingo. Vilket var nu det andra könet?

Även huvudpersonen i Johan Jefferson Klingbergs bok Jag tror vi behöver prata faktiskt blir rejält olycklig när han lämnas och vad gör han? Super, gnäller och super lite till.

Läs vilket polisdeckare som helst för att träffa minst en försupen polis. Harry Bosch försöker hitta kärlek, men väljer gång på gång sitt destruktiva leverne framför kvinnorna i sitt liv. Hans namne Harry Hole ska vi inte tala om. I förra (sista?) boken spårade han ur så brutalt att jag nästan kände för att ge upp honom. Vad är det med

Män + kris = alkohol verkar vara en het formel i litteraturens värld.

Kvinnorna då? Jo, Malin Fors super rejält och Ingrid väljer sitt boxvin framför sin dotter,  men annars verkar det vara mer populärt att fly ut på landet eller i skogen i ett litet hus, kanske bli vän med någon gammal dam som i Halva liv eller Nu vill jag sjunga dig milda sånger eller Ernestams senaste På andra sidan solen. I Sånt man bara säger är det inte en gammal tant, utan en ung kille som stör friden.

Värst är det när kvinnor mår riktigt kasst och då glömmer att äta. Några veckor eller kanske månader senare vaknar hon upp, tittar sig i spegeln och inser att hon är supersnygg och sippsippelipp så leker livet igen. Usch. Och självklart kommer jag inte på ett enda bra exempel på detta. Gör du?

Ge ditt barn ett bättre liv

Alla som har med barn att göra hemma, på förskolan eller i skolan borde läsa den här boken. Alla som är mormor, morfar, farmor, farfar, moster, faster, farbror, morbror eller vän till ett barn borde läsa den. Alla borde helt enkelt läsa Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2 Om genusfällor och genuskrux i vardagen av Kristina Henkel och Marie Tomicic utgiven av Olika förlag. En bok om att inte begränsa barn genom att tvinga in dem i de stereotypa könsroller som formar oss redan från början, utan istället bredda alla barns repertoar.

Jag tycker väldigt mycket om bokens upplägg med kapitel som ”Kriga eller kramas”, ”Söt eller tuff” och ”Fåordig eller mångstavig” där könsrollerna ställs mot varandra vilket gör att det blir extremt tydligt hur trångsynta vi ofta är i bemötandet av barn. Inte bara vad vi säger eller ens vad vi gör utan och hur vi säger, eller för den delen inte säger, saker om och till dem.

”Vi blir inte medvetna om genusramarna förrän någon bryter mot de. Då är vi ofta snabba att ”rätta” personen och föra henne eller honom tillbaka inom ramen. Rättandet kan ske öppet eller mer subtilt.” Så skriver författarna och boken ägnas mycket åt att uppmärksamma de här genusramarna och få oss att ifrågasätta dem. Många citat från främst föräldrar exemplifierar olika åsikter och får mig att tänka till. Jag ställer helt upp på författarnas syn på uppfostran och gör redan mycket av det som rekommenderas, men jag fick ändå många bra och konkreta tips på hur mitt bemötande av grabbarna O och andra barn i min närhet kan bli ännu bättre.

En sak som jag tycker är väldigt viktigt är att beröm är varierat och konkret så att allt inte går ut på att vara duktig. Jag gillar också tanken med att alla könstypiska prylar inte ska förbjudas, men att leken kan varieras. Att barbiedockor kan bli superhjältar och batmanfigurer hemmapappor. Mina barns dockor är fulla med tejp i olika färger då de har fått gå till doktorn så mycket.Även bilarna och dinosaurierna behöver gå till doktorn ganska mycket. Att kompensera tror jag också är viktigt och att faktiskt lära flickor att leka vildare lekar och pojkar att ta det lite lugnare. Att alla ska få pröva att leka med annat än de könsstereotypa leksaker som brukar stå till deras förfogande och att vi vuxna faktiskt vägleder dem. Att barnen inte bara tränar på att göra kön utan faktiskt på att pröva allt.

Utseendemässigt är Lillebror en flickpojke med sina rosa kläder, men han kombinerar gärna sina rosa jeans med en röd Spiderman-tröja. Han klättrar mycket, cyklar snabbt, brottas gärna, men leker också i dockvrån med sina kompisar och gillar att göra pärlplattor. Storebror är lite äldre och har hunnit förstå att det finns saker som flickor gör och annat som pojkar gör. Tyvärr. Det är svårt att stå emot den könsuppdelning som är så cementerad även som medveten förälder.

Mycket riktar sig till föräldrar, men i slutet finns en del tankar om förskolan och hur bemötandet av barnen där formar deras självbild. Får tjejerna klättra och låta lika mycket som killarna? Får killarna lov att gråta och får de sitta lika nära som flickorna? Igår var alla föräldrar inbjudna till ett ”bondgårdsmöte” där personalen och barnen på grabbarnas avdelning berättade om sitt arbete med bondgården. Vi lekte lekar, tovade får, gick poängpromenad och gjorde smör. Jag roade mig med att iaktta ungarna och såg till min glädje att deras lekar inte var speciellt könsindelade. De var barn helt enkelt och det var skönt att se. Mina barn har både tjej- och killkompisar och jag hoppas verkligen att det förblir så.

Jag kommer säkert att återkomma till den här boken flera gånger, då den innehåller mycket tänkvärt. Nu måste den tyvärr tillbaka till biblioteket, men det är definitivt en bok att äga för alla föräldrar och alla förskolor.

Hur många möjligheter ger du dina barn?

Min barndoms hjältinnor

Det klagas ofta på att det finns så få starka, kvinnliga förebilder inom barn- och ungdomslitteraturen. Det får mig att tänka på vad jag själv läste. Mina absoluta favoritböcker var Laura Ingalls Wilders serie om sin barndom där hon själv, Laura, var den naturliga förebilden.Den duktiga, men ack så tråkiga, systern Mary var inte riktigt min grej.

Är Laura en bra förebild? Ja, det tycker jag. Hon föddes 1867 och böckerna utspelar sig således i mitten och slutet av 1800-talet. Så mycket mer självständig tror jag knappt att en kvinna blev då. Visst lever hon ett ganska traditionellt liv, men hon vågade trots allt kräva en del och framstår i boken som en ganska vild pojkflicka. Det ska alltså inte vara tv-seriens gråtande Melissa Gilbert, utan den riktiga, starka och ganska egensinniga Laura.

En annan favoritförfattare var och är Lucy Maud Montgomery som skrivit böckerna om Anne och Emily. Genom Anne, Emily och även Laura kom jag i kontakt med amerikansk poesi. De läste bland annat Tennyson och älskade både lyrik och prosa. Att älska litteratur var något normalt i de böcker jag läste och jag tror att det lärde mig mycket. Om inte annat så fick det mig att känna mig mer normal.

Anne på Grönkulla är en arg och frispråkig tjej som jag tycker är en bra förebild. Även Emily vet vad hon vill och tvekar inte att säga vad hon tänker trots att det ibland försätter henne i prekära situationer. Inte heller böckerna om henne är moderna och både hon och Anne gifter sig liksom Laura med sitt livs kärlek. Vackert och romantiskt. Undrar också om Anne och Laura, som båda är lärare, på något sätt faktiskt påverkat mitt yrkesval. Laura är en faktiskt en yrkesmässig förebild. Hon är lugn och professionell, men när det går för långt då jäklar exploderar hon.

En lite modernare förebild är Merri Viks Lotta. Riktigt snurrig var hon och hamnade alltid i trubbel. Jag älskade henne och när jag läst ut mammas böcker köpte jag egna. Även Lotta lugnar sig till slut och hittar sin drömprins, men det spelar ingen roll att böckerna slutade så. Lotta och de andra är bra förebilder ändå.

En annan svensk hjältinna är Kulla Gulla av Martha Sandwall-Bergström. Jag fick ärva riktigt gamla exemplar av min gamlamorfars syster och jag vårdar dem ömt. På ytan kan Kulla-Gulla verka lite väl mesig för att kunna bli en bra förebild, men om man granskar henne lite närmare märker man snart att hon följer sitt hjärta och inte bryr sig om vad alla andra tycker. Hon är, på samma sätt som Laura, Anne, Emily och Lotta, en tjej som ingen sätter sig på. Är inte det bra förebilder kanske?

Vilka var din barndoms hjältinnor?

Originalinlägget är lite förändrat, men publicerades av Lilla O 2009-08-10 och jag tyckte att det var passande att flytta det hit idag på Internationella Kvinnodagen.

Omläsning pågår

 

Igår läste jag ut Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trots att det var många år sedan sist kom jag ihåg otroligt mycket av texten och den i kombination med de fina illustrationerna av Garth Williams väckte många slumrande minnen till liv.

Jag log åt Lauras majskolvsdocka som på julafton ersätts med en vacker trasdocka, kom ihåg hur mycket jag själv ville göra sirapsgodis genom att hälla varm sirap på snö, hur roligt det såg ut när de lekte i snön och hur mysigt det var när pappa spelade fiol. Jag minns också hur läskigt jag tyckte att det var när barnen, eller egentligen Laura som är den som inte alltid lyder, blir bestraffade. Fortfarande reagerar jag på hur odramatiskt det skildras. Jag blir också positivt överraskad över hur väl språket fortfarande flyter trots att översättningen gjordes på 70-talet och jag är glad att jag fortfarande älskar att läsa om Laura och hennes familj.

Jag läser vidare…

Vem är projektledare i din familj?

Jag har många väninnor som beklagar sig över sina män och den brist på organisation som verkar vara en gemensam egenskap hos dem. Gunilla Bergensten som skrivit boken Familjens projektledare säger upp sig är definitivt trött på sin man, men kanske är hon framför allt trött på den roll hon själv fått i familjen utan att ha bett om det. På bokens framsida finns ett uppsägningsbrev där hon säger upp sig från tjänsten som familjens projektledare som hon kallar ”ett jobb jag aldrig sökt, har någon naturlig fallenhet för eller ens tycker är roligt.”

Visst kan jag gnälla på maken ibland, men faktum är att vi kommit en stor bit på väg mot att leva jämställt ”på riktigt”. Vi delar lika på VAB-dagar, matlagning, städning -ja det mesta av hushållsarbetet. Trots detta känner jag igen mig i Gunillas beskrivning av hur hon planerar sonens skridskoutflykt flera veckor innan eftersom hon vet att skridskorna från förra vintern troligen är för små och att det kan bli tufft att hitta tid för inköp. Framförhållning är därför A och O. Något som hennes man inte verkar ha insett. Han kör istället ”det ordnar sig strategin” vilket visar sig fungera sådär minst sagt. Jag är också gift med en ”det ordnar sig man”. Jag tror att det är en ganska vanlig modell. Det är bra att han får mig att inse att allt faktiskt inte måste ältas i veckor. Det är nämligen inte så att mitt sätt att planera nödvändigtvis är det bästa. Familjealmanackan har blivit vår räddning tillsammans med en kort veckogenomgång på söndagar (eller när behov uppstår) där vi delar upp hämtningar, lämningar, eventuella VAB-dagar och andra ärenden som klädinköp, paketfixning osv. Vi börjar hitta en hyfsat bra modell som fungerar om inte perfekt, så i alla fall hyfsat smärtfritt.

Jag vägrar nämligen att tro att män är inkompetenta idioter som inte kan ta hand om så enkla saker som det faktiskt handlar om här. I boken säger Gunillas väninna: ”Det är bara att ge upp. De kan inte. De har ingen koll […] De har inte den förmågan. Vi är annorlunda. Det är skillnad mellan män och kvinnor.” Det är alltså enligt henne och också Gunilla omöjligt att leva jämställt. Är inte detta ett ganska mansförnedrande synsätt? Det kan väl inte vara omöjligt för en man att komma ihåg sina barns klädstorlekar, utflyktsdagar eller deras kompisars födelsedagar. Om nu inte den manliga hjärnan skulle kunna lagra denna mycket komplicerade information hoppas jag att det är fullt möjligt även för män att föra in informationen i en almanacka.

Fler kvinnor är sjukskrivna för psykisk ohälsa, vilket innefattar utbrändhet. Jag håller med Gunilla om att den bristande jämställdheten i hemmet är en bidragande orsak till detta. ”Ja, jag är feminist. Jajamensan. Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter oberoende av  kön. Lika trötta i huvudet båda två.” Jag håller med till 100%.

Slutsatsen är att det inte bara finns curlingföräldrar, utan även curlingfruar. Kapitlet ”Åtta olika undanflykter och en undanmanöver” visar också att vissa män tydligen försöker med allt för att slippa det allt annat än roliga projektledarjobbet.

Jag gillade den här boken även om jag nästan tycker att den är lite väl elak ibland. Det behövs nog en väldigt tydlig bok för att belysa detta väldigt stora problem. Jag skickar den vidare till en kollega som definitivt verkar ha en man som är expert på både undanflykter och undanmanövers. Själv är jag glad att vi faktiskt är en bra bit på väg i vår lilla familj!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-06-29

Det är inte en kvinnofråga

Att vårt samhälle ska bli jämställt är ingen kvinnofråga. Istället handlar det om en mänsklig rättighet att inte bedömas efter kön, utan faktiskt efter kompetens. Att på allvar påstå att alla män på toppositioner fått sina jobb för att de är de mest kompetenta, att det inte skulle handla om kön, att det inte är så att män väljer män och att makten därför sprids från man till man är minst sagt naivt.  Jämställdhet i teorin låter självklart bra, men i praktiken? Om makten ska delas lika måste någon (läs männen) acceptera minskad makt. Kanske inte så populärt. Det menar i alla fall Tomas Wetterberg, ordförande i Män för jämställdhet. Inte bara män, utan också många kvinnor är så fast i gamla strukturer att de blir total hemmablinda. Jagskulle i alla fall helt klart känna mig nöjdare om jag visste att någon fått sitt jobb på meriter, istället som nu då snopp och grått hår i många fall verkar räcka långt.

Titta bara på Socialdemokraterna. Nu har man prövat en kvinna som ledare och då är det helt okej att bara lansera män som kandidater till partiledarplatsen. Hur trovärdigt är det? Flera av kandidaterna är kompetenta och skulle säkert klarauppgiften väl, men är det inte lite synd om dem att de kvoterats in på sin plats och därför inte vet om de får jobbet för sitt kön eller sin kompetens?

Jag säger som Gudrun Schyman, även för mig är det kvinnodag året om, men att den tyvärr behövs extra mycket just idag är illa. Det är långt till reell jämställdhet. Inte bara i ”andra länder” utan i högsta grad även här.

Nu ska jag på medarbetarsamtal och vara lite extra okvinnlig genom att tala om hur jäkla bra jag är.

Boktips på Internationella Kvinnodagen

Lite extra kvinnliga boktips kanske kan passa idag den 8 mars. Några jag läst och några som väntar på att bli lästa. Till de senare hör Det dom inte sa: om hur jag blev feminist av Lisa Lindén, som jag köpte på årets rea och bara har hunnit bläddra i.  Om vardagen och svårigheten med att faktiskt leva ett jämställt liv handlar Ordination: vardagsfeminism av Jennie Sjögren. En tydlig och enkel bok med många handfasta tips. När småbarnen kommer blir det om möjligt ännu svårare att inte glida in i de traditionella könsrollerna av bara farten. Läs då Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe och inspireras. Tinni Ernsjöö Rappe har också skrivit boken Diagnos duktig: handbok för överambitiösa tjejer och alla som borde bry sig. En riktigt, riktigt bra och framför allt viktig bok. Vad är det som gör att så många unga och gamla kvinnor mår så dåligt? Och framför allt, vad kan vi göra åt det?

Är det synd om kvinnorna?

Tror att få skulle komma på tanken att påstå att män och kvinnor i världen har samma rättigheter och möjligheter. Inte ens i Sverige är det så, trots att många anser att jämställdhetsfrågan inte är något att diskutera. Det är en icke-fråga för vissa och en provocerande fråga för många. Den som påstår att det råder jämlikhet mellan kvinnor och män i Sverige måste blunda för väldigt mycket.

Varför är det så farligt att hävda att kvinnor och män har lika värde och därför ska ha lika möjligheter, lika lön för lika arbete, lika stor rätt att höja sin röst och att ta plats? Det betyder inte att alla ska göra precis likadant eller att det inte ska vara någon skillnad mellan individer. Det handlar inte heller om att alla män skulle vara förtryckande svin och att alla kvinnor är offer. Börjar man debatten där riskerar den att helt missa målet. Att någon ska bli diskriminerad utifrån sitt kön är vansinne. Och det händer varje dag.

Är det synd om kvinnorna? I många fall ja, men det viktigaste i kampen för kvinnans rättigheter är att kvinnor inte utmålas som offer för en verklighet som de inte kan påverka. Alla borde ha rätt att kämpa för att få de mänskliga fri- och rättigheter som ska vara allas rätt. Även kvinnors. För det är just mänskliga rättigheter feminism handlar om. Att alla, oavsett kön, ska ha samma möjligheter.

Jag lider inte av att vara kvinna. Jag går inte omkring och tycker synd om mig själv. Jag har inte blivit nekad något jobb för att jag är kvinna, tjänar inte sämre än mina manliga kollegor, har delat föräldraledigheten med min man, behöver inte vara hemma varje gång en unge är sjuk då vi delar även på vab-dagarna.Det betyder inte att jag tror att jag lever i en jämlik värld.

Idag är det den Internationella Kvinnodagen. Den har funnits i hundra år och tyvärr behövs den fortfarande. Den kommer att behövas så länge 364 av årets dagar tillhör männen. Kampen för kvinnors rättigheter har alltid gått långsamt då gruppen är så splittrad. Många kvinnor är rädda för att deras kamp för rättigheter är en kamp mot män och vill därför inte delta. Visserligen är det så att ett mer jämställt samhälle kommer att betyda mindre makt åt män, men förhoppningsvis också ett samhälle där kompetens snarare än kön har betydelse. Vem tror på allvar att män har mest makt för att de har störst kompetens och därför har förtjänat styrelseposter och chefspositioner i högre grad än kvinnor?

Ännu värre blir det när debatten handlar om att kvinnor inte får bra jobb för att de helt enkelt har en sämre inställningen än männen. Det är deras fel och ingen annans att det inte råder jämställdhet. Att männen har mer makt beror helt enkelt på att de är bättre och har ingenting med diskriminering att göra.

Jag uppmanar inte till kamp. Jag hatar inte män. Jag trampar inte på dem som själv säger sig ha valt att offra sin karriär för man och barn. Jag vill bara att ni öppnar era ögon och ser verkligheten. En verklighet där kvinnor och män inte har samma möjligheter. Tyvärr. Ta sedan gärna på er genusglasögonen och se hur olika vi behandlar pojkar, flickor, män och kvinnor. Hur våra förväntningar på hur ett manligt eller ett kvinnligt beteende ska vara gör att vi styrs in i en könsroll som är väldigt svår att ändra.

Att bryta mönster och ändra könsroller är svårt. Det är den kampen vi måste föra. Kampen för att i alla fall våra barn ska kunna välja fritt och inte hindras av de olika krav som ställs på dem beroende på om de har snopp eller snippa. Att pojkarna inte förväntas bli familjeförsörjare och frånvarande pappor och flickorna familjens projektledare och deltidsarbetare.

I’ve had it up to here!

[http://www.youtube.com/watch?v=PHzOOQfhPFg]

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: