Att nå lugn genom hushållsarbete

I Sophie Kinsellas bok The Undomestic Goddess, som på svenska fått den ganska löjliga titeln Karriär och köksbesvär, får vi möta Samantha Sweeting som lever för sitt jobb. Egentligen skulle man kunna säga att hon inte lever, utan jobbar. Att det är ett ganska ensamt liv visas med all önskvärd tydlighet då hon får fira sin födelsedag ensam då både hennes mamma och bror är upptagna på sina jobb. Att arbeta och göra karriär är viktigt för alla i Samanthas familj. Någon annan väg i livet existerar inte.

Samantha arbetar dag och natt för att bli den yngsta delägaren någonsin på advokatfirman där hon arbetar och jag avundas henne knappast. Ser arbetssituationen för jurister verkligen ut så här också? Tänk att leva sitt liv indelat i 10-minuters-intervall och aldrig ha en ynka minut av frihet.

Samantha gör aldrig misstag, ändå visar det sig att hon lyckats göra ett enormt sådant. Någonstans på det stökiga skrivbordet som hennes kollegor brukar pika henne för, ligger ett dokument som hon borde ha sett för länge sedan. På grund av henne riskerar en kund att förlora enorma summor pengar.

Vad göra? Samantha väljer att fly. Hon sätter sig på ett tåg och går av på en station hon inte vet namnet på. Slutligen kommer hon till ett hus och bestämmer sig för att gå in. Konstigt nog verkar husets ägare vänta på henne och de ställer en massa konstiga frågor. Samantha börjar förstå att de tror att hon söker jobb som hushållerska i huset och istället för att berätta att hon inte ens vet hur man sätter på en ugn börjar hon ljuga ihop historier om hur hon studerat för de bästa kockarna på de finaste restaurangerna. När hon får jobbet kan hon inte med att erkänna sina lögner, istället försöker hon klara av sitt nya yrke vilket visar sig vara svårare än hon trodde. Och dyrare. Samantha beställer en hel del catering och betalar andra för att tvätta och stryka, innan hon slutligen får hjälp av grannfrun att bli den perfekta hushållerskan.

Det är på samma gång en helt otrolig och väldigt förutsägbar historia Sophie Kinsella bjuder oss på, men det går ändå inte att komma ifrån att The Undomestic Goddess är en riktigt charmig bok. Jag gillar Samantha och jag tycker om att följa hennes smått otroliga väg mot ett nytt liv. Att hon är en person som aldrig backar för en utmaning är helt klart. Det påminner lite om Josephine Bornebuschs resonemang i sitt sommarprogram, där hon istället för att bli sur för att hon fick jobba som frukostansvarig istället för att skådespela bestämde sig för att göra världens bästa mackor.

Och budskapet? Vill man vara elak kan svaret bli att Sophie Kinsella vill att alla kvinnor ska bli hemmafruar då det är så kul och givande att laga mat, baka och städa, eller så kan man istället se det som en tydlig vink till alla oavsett kön att stanna upp och leva lite innan det är för sent. Jag föredrar det senare.

Läs också:

6 comments

  • Låter helt klart som en mysig bok. Jag har dock lite problem med Kinsellas Shopaholic, blir bara nervös och mår dåligt av hennes personlighetsdrag. Denna verkar vara lite samma sak, men äntligen kanske huvudpersonen tar sitt förnuft till fånga?
    Zachan recently posted..Oj- då Förlåt!My Profile

    • Har inte vågat mig på shopoholic-serien då shopping inte riktigt är min grej, om det inte gäller böcker då.

  • Vilken hemsk svensk titel, vem kom egentligen på den? Och hur tänkte bokförlaget? Men det låter som en mysig bok. Var länge sedan jag läste chick lit, det är inte utan att jag blir lite sugen på att läsa den gengren…
    Anna (med näsan i en bok) recently posted..Sveriges snyggaste bloggMy Profile

    • Vet inte om det är den bästa i genren, då skulle jag nog snarare rekommendera Lisa Jewell, men det är en kul bok.

  • Jag började läsa den en gång för något år sedan, men kunde inte läsa ut. Fick total panik, och då tycker jag ändå att lite lättsmält chick lit kan slinka ner då och då. Men Kinsella gillade jag verkligen inte, minns att jag blev vansinnigt irriterad av läsningen 🙂
    Lisa recently posted..Jag säger då detMy Profile

    • Det är egentligen en helt orolig historia, men jag gillar den ändå. Lite ”Bridget Jones-varning”. Du har dock rätt i att huvudpersonen kan vara minst sagt enerverande, men hon får mina sympatier.