Just nu läser jag…

…en bok jag tänkt läsa hur länge som helst, men som jag varit osäker på om jag skulle tycka om. En snackis med andra ord som många före mig har läst, nämligen Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger som är en av boktolveförfattarna. Bok nummer 4 alltså.

Vad jag tycker? Att det blir lite rörigt är väl oundvikligt då Harry lever ett synnerligen rörigt och rörligt liv. Jag har läst 150 sidor och jag måste säga att jag gillar boken. Jag gillar personerna och det är kul att följa deras liv. Möjligen är det lite väl korta avsnitt, vilket gör det lite hattigt, men bra är det helt klart.

Läs också:

Det ska börjas i tid…

Jag tänkte göra en supergenomtänkt topplista över de bästa böckerna jag läst 2011 i december. Det är därför jag börjar nu i sann Melodifestivalanda. Varje månad tänker jag välja en av böckerna jag läst och skicka till final. Två får en plats i andra chansen. Vid årets slut har jag alltså 12 finalbidrag och 24 andra bidrag som ska slåss om de tre sista finalplatserna. Därefter har jag en fantastisk topp-15 över 2011. Visst låter det både enkelt och helt vattentätt?

Antar att ni är spända på vilka av de 15 januariböckerna som kvalar in.

Första bok att gå till andra chansen är (trumvirvel, sprättande av guldkuvert, ja ni fattar) 19 minuter, Jodi Picoult.

Andra boken till andra chansen är De oförglömliga, Gabriella Ahlström.

Och slutligen, en värdig vinnare (och ingen överraskning för den som följer bloggen) är månadens fantastiska läsupplevelse Igelkottens elegans, Muriel Barbery.

Klara för final

Igelkottens elegans, Muriel Barbery

Klara för andra chansen

De oförglömliga, Gabriella Ahlström

19 minuter, Jodi Picoult

Och ungefär så här kommer det att gå till varje månad i väntan på den perfekta listan i december. Vill ni veta vad februari har att erbjuda är det bara att kika in här regelbundet!

Läs också:

Bokgeografi Portugal

Min pappa var knappast glad då jag drog till Portugal och missade första veckan av mitt tredje gymnasieår. Sedan dess har jag faktiskt inte varit där, men jag skulle väldigt gärna vilja besöka Lissabon.

Rent spontant kom jag bara på en portugisisk författare, men efter lite letande har jag lyckats besvara frågorna. Hur mycket portugisiskt har du läst?

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Portugal eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Karavellernas återkomst av António Lobo Antunes har jag inte läst, men den låter spännande. Den handlar om nejlikerevolutionen 1974 som jag vet absolut ingenting om. Det är dock mitt födelseår och böcker har blivit valda på lösare grunder än så. Någon som läst?

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Portugal. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Självklart måste det bli nobelpristagaren José Saramago som jag ännu bara läst en bok av. En bok som jag dessutom älskar, nämligen Blindheten. Jag fattar inte varför jag så ofta glömmer bort författare jag faktiskt tycker mycket om.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Portugal, som du inte läst, men är nyfiken på.

Med tanke på att jag inte läst nästan något portugisiskt vore det väl bara att leta upp första bästa författare tänkte jag, men se det var inte så himla lätt. Sedan hittade jag Passionsdagen av Almeida Faria som ska vara en modern klassiker. Varför inte?

Läs också:

Paris 2004

Det här var egentligen en väldigt kort resa på knappt en vecka, men den fick betydelse. Stor betydelse. Syrran pluggade i Paris och vi hälsade på under höstlovet. Det var fortfarande ganska varmt och skönt och vi kunde sitta ute om än med infravärme. Det hotell vi hade bokat visade sig vara stängt för renovering och vi blev hänvisade till ett annat hotell inte långt från Moulin Rouge mitt i porrkvarteren.

Nästan exakt nio månader senare föddes vårt första barn. Våren 2005 var inte min bästa tid i livet kan jag säga. Jag älskade knappast att vara gravid. Först illamående och sedan foglossningar. Vid påsklovet hade jag så ont att jag fick byta klassrum med en kollega. Tre våningar upp till varje lektion fungerade inte. Visserligen hade jag kunnat parkera mig vid min kateder, men toaletten låg två våningar ner och den behövde ja. Väldigt ofta.

Sista veckorna på terminen var jag stel och hysteriskt svullen. Mina fötter gick nästan inte i några skor och jag såg ut som en liten boll. Lagom till avslutningen var mitt blodtryck så högt att barnmorskan befarade havandeskapsförgiftning och jag fick order om att vara stilla. Ingen REM-konsert i Trädgårdsföreningen alltså. Istället låg jag och svor i en varm lägenhet. Och jag menar varm. Kommer ni ihåg de inledande veckorna av sommaren 2005? Det var svinvarmt!

Ungen var beräknad till den siste juli och jag vet inte hur varken jag eller maken skulle ha överlevt om det inte hade blivit förlossning några veckor tidigare. Den 1e3:e juli trotsade jag alla promenadförbud och vankade runt hos en kompis. På kvällen gick vattnet. Ingen vansinnessplash, men helt klart mycket vatten. Vi åkte hem till Majorna och jag körde en maratontitt av Grey’s Anatomy under natten då jag hade svårt att sova. På morgonen åkte vi till KKÖ och jag undersöktes av en barsk donna som menade att vattnet inte alls hade gått, utan att det nog var en flytning eller något.

Behöver jag säga att jag svor. Klart det inte var någon jäkla flytning. Jag fick jordens största binda och stränga order om att promenera och sedan komma och visa upp att det verkligen var fostervatten som läckte.

Det var tidigt på morgonen den 14 juli och visst hade det varit jul om det parisgjorda barnet kom ut på Frankrikes nationaldag. Alltså knatade vi runt Skatås. Jag svor oavbrutet över idiotiska barnmorskor, min tjocka mage och mina groteskt svullna fötter.

Tillbaka på KKÖ visade det sig så klart att jag hade rätt. Snart dags för barn alltså. Nu visade det sig att de små värkar jag haft under dagen knappast var de värkar som komma skulle och det dröjde tills 04.30 innan vår mini-son på 2430g och endast 46cm lång kikade ut.

Sedan gick sommaren och hösten och min läslista var pinsamt kort när jag summerade läsningen i december.

Vad läste jag då?

Inte ens jag är så nördig att jag kommer ihåg vad jag läste den där veckan i Paris. Däremot vet jag att den bok jag var mitt i när sonen kom var The distance between us av Maggie O’Farrell som jag faktiskt lyckades läsa ut. Därefter läste jag bara 6 böcker, varav Så överlever du ditt första år som mamma var en. Däremot såg jag grymt mycket tv-serier. Bästa boken sommaren 2005, som förresten byttes till en ganska regnig sådan under min första natt på BB, var Lasermannen av Gellert Tamas

Läs också:

Januariläsning

Femton böcker lästa under januari och då har jag ändå varit ledig hela månaden. Jag väljer att se det som att jag haft en aktiv semester. Många bra läsupplevelser och varierande sådana.

  1. Att rosta bröd, Roger Rosenblatt
  2. Huvudjägarna, Jo Nesbø
  3. 19 minuter, Jodi Picoult
  4. Den glömda trädgården, Kate Morton
  5. Ett snyggt lik, Peter James
  6. Mr Rosenblum’s List or Friendly Guidence for the Aspiring Englishman, Natasha Solomons
  7. Håpas du trifs bra i fengelset, Susanna Alakoski
  8. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  9. Mitt nya jag, Sophie Kinsella
  10. Min bästa väns dotter, Dorothy Koomson
  11. Den amerikanska flickan, Monika Fagerholm
  12. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Bodil Malmsten
  13. Oscar Waos korta förunderliga liv, Junot Diaz
  14. De oförglömliga, Gabriella Ahlström
  15. Det som ska sonas, Olle Lönnaeus

Boktolvan: 3

Nästa bok i serien: 1

På engelska: 1

Romaner: 8

Chick-lit: 2

Deckare: 3

Biografier, memoarer: 2

Recensionsböcker: 2

Månadens:

Höjdpunkter: Igelkottens elegans, Muriel Barbery, De oförglömliga, Gabriella Ahlström, 19 minuter, Jodi Picoult

Oväntade favoriter: Oscar Waos korta förunderliga liv, Junot Diaz, Den glömda trädgården, Kate Morton

Mest underhållande: Mitt nya jag, Sophie Kinsella

Trevligaste: Min bästa väns dotter, Dorothy Koomson

Tårframkallande: Att rosta bröd, Roger Rosenblatt, 19 minuter, Jodi Picoult

Besvikelser: Mr Rosenblum’s List or Friendly Guidence for the Aspiring Englishman, Natasha Solomons, Den amerikanska flickan, Monika Fagerholm

Böcker jag önskat att jag skrivit: De oförglömliga, Gabriella Ahlström, Igelkottens elegans, Muriel Barbery

Språkupplevelser: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Bodil Malmsten, Håpas du trifs bra i fengelset, Susanna Alakoski, Igelkottens elegans, Muriel Barbery

Läs också:

En strålande berättelse

De oförglömliga är Gabriella Ahlströms första skönlitterära bok för vuxna och det är verkligen en bra debut. Det tog inte många sidor innan jag var fast och huvudpersonen Fredrika både väckte min nyfikenhet och fick min sympati. Faktum är att hon var svår och släppa vilket gjorde att jag sträckläste boken under en intensiv läsdag.

Fredrika lever i en familj bestående av ett antal stjärnor. Mormor var hyllad skådespelerska, en av Sveriges största och modern Maud följde i hennes fotspår. En stjärna i familjen hade kunnat räcka, men även brodern Simon kräver sin del av uppmärksamheten och gör en karriär som modell och filmskådis. Inte lika fint, enligt mamma Maud, men en firad stjärna är han helt klart.

Till Fredrika fanns inte mycket plats kvar. Hon har alltid befunnit sig i bakgrunden och trivts ganska bra med det. Simons vredesutbrott som barn och hans stora behov av bekräftelse tacklar hon bäst av alla. Hon älskar Simon, är beroende av honom, men samtidigt rädd att han ska ta det som är hennes.

Fredrika är konstnär. Hon illustrerar just nu fåglar till en europeisk fågelbok och är besatt  av detaljer och att skildra verkligheten ner till minsta lilla beståndsdel. Fågelintresset har hon från början fått från sin far Max, men han tröttnade då det började handla om att jaga kryss i en bok.

Max står också i bakgrunden, men har samtidigt styrt familjen ganska mycket. Enligt Maud har han haft en gäng älskarinnor, men trots alla problem har Maud och Max alltid hållit kvar vid varandra. I våningen bodde en av dem med barnen då den andra befann sig i en mindre lägenhet där de kunde turas om att leva sitt liv utan några som helst störande element, Helt klart en annorlunda familjekonstellation.

När vi först träffar Fredrika är hon på sin brors begravning. Officiellt heter det att han dött av ett medfött hjärtfel, men vi förstår snart att det är en hel del droger inblandade. Att Fredrika och Simon varit olyckliga står klart och de har helt klart hanterat det på totalt olika sätt.

Fredrika håller sig i princip alltid för sig själv. Det finns en väninna och hennes moster Sara försöker på alla sätt bli en del av hennes liv. Desperationen hon utstrålar skrämmer Fredrika och jag tror att hon är livrädd att bli så ensam och så desperat som Sara är. Fredrika klarar sig själv. Det har hon alltid gjort. Eller i alla fall nästan.

Efter Simons död hamnar Fredrika i en djup depression och hamnar på en flashig klinik. I hennes samtal med doktor Graninger får vi veta mer om hennes liv och den korta, lyckliga tiden hon haft i Paris. Där studerade hon franska och bodde inneboende hos Lily, en äldre dam som blev något av en modersfigur. I lägenheten bor också Paul, en amerikansk man som hon blir förälskad i. Någonting hände som gjorde att hon bröt helt med Paul, men vi får vänta länge på svaret.

De oförglömliga är en riktigt bra bok. Personerna är levande och språket flyter på hur bra som helst. Ett riktigt bra språk står inte i vägen för berättelsen utan för den istället framår. Det har Ahlström helt klart lyckats med. Med väldigt små medel väcker hon stora känslor och jag kommer att tänka på en av mina favoriter Barbara Voors när jag läser. Det är kul att läsa en riktigt välskriven och gripande bok och jag hoppas att Gabriella Ahlström snart kommer ut med något nytt.

Läs också:

Om läsning på hotell

Hotellet på Klong Nin, Ko Lanta var ett läsande hotell och där gjorde jag också flera bokfynd i byteshyllan. När vi reste vidare till Long Beach på samma ö var byteshyllan av en helt annan kvalitet och det fanns väldigt lite nytt. Mycket Liza Marklund och flera av dem på norska. Visserligen har jag lovat mig själv att läsa på norska och danska i år, men då ska det vara något bra.

När vi så kom till Koh Molok läste gästerna igen. Tyvärr verkade de alla köpt sina pocketböcker på flygplatsen då de nyutkomna och/eller populära dominerade totalt. Ett gäng hundraåringar och Elizabeth Gilbert på svenska och engelska samt några Nesbø som jag redan läst. Inget fel på smaken egentligen, men jag hittade ingenting jag inte redan läst, vilket var lite nedslående. Mina böcker börjar nämligen ta slut. Bara två olästa kvar på tio dagar och det förstår ju vem som helst att det inte går.

Tur i oturen alltså att det hotell vi bokat lyckats dubbelboka och ännu mer tur att vi hittade ett nytt hotell på så kort varsel. Det här hotellet har nämligen en bokbyteshylla från himmelriket. Jag såg ett tiotal böcker som jag mer än gärna läser. Hoppas att de inte försvinner innan jag hinner knipa i alla fall ett par av dem.

Läs också:

Långsamt, långsamt

Att se filmatiseringar av böcker jag läst är alltid något jag gör med skräckblandad förtjusning. Risken att bli besviken är alltid överhängande, men ju längre bak i tiden boken lästes, desto större chans är det att filmupplevelsen blir positiv. Never let me go av Kazuo Ishiguro läste jag långt innan jag började blogga och det finns därför inget inlägg att hänvisa till, men jag vet att jag tyckte mycket om boken.

Never let me go är en stillsam, men riktigt obehaglig dystopi. Vi får träffa de tre vännerna Tommy, Kathy och Ruth, som alla går på internatskolan Hailsham. Det är Kathy X som berättar historien som tar sin början 1978. Tommy är då en mycket udda och utsatt elev, som Kathy blir väldigt förtjust i. Det känns nästan självklart att de ska bli ett par, men istället är det Ruth som kniper honom.

På Hailsham lever de isolerat och som i en annan tid. Slitna föremål säljs på skolans loppmarknader och det spartanska livet ter sig nästan tidlöst. Ska detta vara en dystopisk framtid eller en absurd 50-tals skildring?

I filmen spelar Ruth som vuxen av Kiera Knightley och hon gör det med den äran. Jag gillar henne och det faktum att hon med väldigt små medel kan förmedla stora känslor. I just den här filmen är de små nyanserna väldigt viktiga och känslorna helt klart stora.

Kathy spelas av Carey Mulligan, men när jag såg henne först trodde jag att hon var Michelle Williams. Faktum är att hon faktiskt ser ut som en blandning mellan just Williams och Katie Holmes, två Dawson damer i ett alltså. En riktigt bra skådis är hon hur som helst. Andrew Garfield, som spelar Tommy, är mer anonym, men han har också den kanske svåraste rollen.

I filmen blir det väldigt tydligt vad syftet med Hailsham är, nämligen att eleverna ska användas till donatorer eller möjligen fungera som assistenter till dem som donerat och därmed behöver stöd och hjälp i sin rehabilitering. Att, som Kathy, vara assistent betyder att livet blir några år längre. Annars är det dags för den första donationen som 18-åring och i princip ingen överlever sin tredje donation. Det är oklart vad som händer om man gör det, kanske får man leva vidare då utan fler donationer. Kanske är uppdraget slutfört. Man anar att det är så.

Ryktet säger också att de riktigt förälskade kan ansöka om uppskov av donationer under några år för att få leva lyckligt tillsammans innan sin allt för tidiga död. Den som beviljar detta är, enligt samma rykte, Madame som också är den som driver galleriet med Hailshamelevernas konst.

Never let me go är en helt okej film, men lite seg på mitten. Slutet griper dock tag rejält. Boken är bättre, det är det ingen tvekan om.

Läs också:

En helt vanlig ovanligt bra bok

The Slap av Christos Tsiolkas är verkligen en riktigt bra och välskriven roman. Inga konstigheter, bara en vanlig roman och det skulle jag säga är ganska ovanligt nu för tiden. Ovanligt bra är det dessutom så helt vanlig är den inte. Missförstå mig inte, när jag skriver vanlig menar jag det i ordets bästa bemärkelse. Tsiolkas vågar låta historien tala för sig själv och har skrivit en riktigt, riktigt bra bok.

Vi får följa med till Melbourne och från början träffar vi Hector, andra generationens invandrare med rötter i Grekland. Ecttora kallas han av sina föräldrar Manolis och Koula. Hans fru Aisha som han varit gift med i femton år kallar hans mamma rätt och slätt för indiskan. Det är lördag och Hector och Aisha förbereder kvällens barbecue där familj och vänner ska umgås och ha trevligt. Först anländer Hectors föräldrar med bilen full av mat och spänningen mellan Aisha och hennes svärmor blir tydlig.

Aishas kollega Connie och hennes kompis Richie är där liksom Aishas bästa vänner Anouck och Rosie. Rosie har med sin loser till man Gary, som ingen tycks gilla och sin bortskämde och rätt gräslige son Hugo, snart fyra år.

Hectors kusin Harry är också där med sin fru Sadie och deras son Rocco som är åtta. Det är när Hugo hotar att slå till Rocco med ett basebollträ som historien tar fart på riktigt. Harry hoppar in mitt i konflikten, men istället för att bara avbryta det hela ger han Hugo en rejäl örfil. Behöver jag säga att festen stannar av?

Rosie blir vansinnig och får sin fulle make att ringa polisen. Gästerna delas snabbt upp i två läger, de som tycker att Hugo förtjänar en smäll och de som tycker att man aldig, under några omständigheter, får slå ett barn. Tsiolkas lyckas få mig att förestå båda sidor. Trots att jag verkligen tycker att ingen någonsin får slå ett barn tycker jag att det är att svika ett barn att alltid låta honom eller henne göra precis det vill. Även barn behöver lära sig att inte slå eller hota någon annan.

“The Australians don’t give a fuck about their children” menar Harry och just synen på barnuppfostran och familj skiljer sig verkligen åt mellan personerna vi möter. Harry själv är knappast en förebild, men jag har också svårt för Rosies nästan desperata kärlek till sin son.

Jag trodde innan att boken bara skulle utspela sig under en enda kväll, men så är inte fallet. Genom olika personers ögon får vi följa historien långt efter den egentligen är avslutad. Själva rättegången är en liten del av boken och istället får vi helt enkelt kliva in i ett antal personers liv för en kort tid.

Konflikten påverkar inte bara Harrys och Hugos familjer, utan alla som var närvarande på festen. Mest tycker jag om kapitlet om Manolis som handlar om att vara invandrare och att mista gamla vänner. Han försöker verkligen leva ett gott liv, men känner inte sällan att det inte riktigt blivit som han trott. Jag tycket också väldigt mycket om Aisha och Connie. Hectors två kvinnor visar det sig, även om det blir oklart vad som egentligen har hänt mellan honom och Connie.

Jag tycker väldigt mycket om sättet Tsiolkas skriver på och det känns som om jag lär känna personerna väl. Även de bifigurer som bara dyker upp vid några tillfällen görs levande. Jag tänker på personerna i boken även då jag inte läser och undrar hur det ska gå för dem. Deras öden berör verkligen och jag är glad att vi får se både deras goda och mindre goda sidor. Ofta finns en förklaring till ett konstigt beteende, även om beteendet i sig definitivt inte alltid kan ursäktas.
Det handlar om kärlek eller bristen på densamma, äktenskap som är bra och de som inte längre fungerar, vänskap och släktskap. Viktigast av allt är kanske lojalitet och frågan vem som förtjänar den. Är familjen viktigast eller kan en långvarig vänskap vara värd lika mycket?

The Slap är en läsvärd och gedigen roman som förtjänar uppmärksamhet. Hoppas att den snart översätts till svenska, men det funkar också bra att läsa den på originalspråk då den inte är allt för komplicerat skriven. Möjligen stör jag mig lite på den drogliberala syn som genomsyrar boken, men det är en petitess i sammanhanget. Jag tycker definitivt att du ska läsa den!

Läs också:

Vad kan kallas deckare?

Olle Lönneus tilldelades Svenska Deckarakademins Debutantpris 2009 för Det som ska sonas. Lite vilseledande då det inte alls är en klassisk deckare utan snarare en spänningsroman med stora delar samhällskritik och politik. Ingen gastkramande spänning direkt, men en ganska bra bok.

Konrad som står i centrum är journalist och återvänder hem till Tommelilla då hans fosterföräldrar hittats mördade.  Signe och Herman hade tydligen vunnit en massa pengar på lotto och arvingarna är Konrad och hans fosterbror Klas. Klas är mycket äldre och något av en buse och de två männen har inte haft någon direkt kontakt sedan Konrad flyttat från samhället.

Strax därefter skjuter Tore Torstenson, en gammal rasist som polar med sverigedemokraterna, ihjäl två albanska killar som han menar försöker ge sig på honom. I Tommelilla håller Sd torgmöte och deras vältalige frontfigur Mats Blomberg kallar Torstenson en hjälte som agerat som varje svensk bör.

Rasism och nazism då och nu är en viktig ingrediens i Det som ska sonas. Konrad har polska rötter och hans mamma Agnes försvann spårlöst strax innan Konrad blev fosterbarn hos Signe och Herman. Ryktet säger att mamman var prostituerad och Konrads sökande efter sin mor blir också en del av historien.

Det jag gillar bäst är barndomsdelarna och vännen Sven som är en udda figur. Jag tycker också om skildringarna av återföreningen mellan Konrad, Sven och Svens syster Gudrun. Själva deckardelen ger mig däremot inte så mycket. Lönneus har dessutom ett typiskt korthugget journalistspråk som inte tilltalar mig något nämnvärt.

Läs också: