Vi drar söderut idag, även från där jag är, och landar i Sydafrika. Ett land jag gärna skulle vilja besöka någon gång. Mina böcker först, era sedan!

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Sydafrika eller är skriven av en författare med anknytning dit.

J M Coetzee är nobelpristagaren som var den första (och i princip ende) som jag läst innan tilldelandet av priset.  Jag rekommenderar varmt hans bok Onåd. Har även I väntan på barbarerna i hyllan, men som vanligt har jag inte hunnit längre än till bok nummer ett. Varför blir det alltid så?

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Sydafrika. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Nadine Gordimer fick Nobelpriset 1991 och den bok jag än så länge läst av henne är den fantastiska Husvapnet där vi får följa en mördares föräldrar. Jag vill definitivt läsa fler böcker av henne och det finns ett gäng översatta till svenska och t.ex. Ett tillfälligt möte verkar riktigt bra.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Sydafrika, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag skulle definitivt vilja läsa något av Rachel Zadok och boken Sommarsquash tokolosh vinner på den fantastiska titeln.

Läs också:

• Två gånger är en vana
• Några tankar så här inför avslöjandet
• Augusti enligt O
• Bokgeografi Nya Zeeland
• Bokgeografi Grekland

Egentligen är Kafka på stranden en bok jag hade kunnat plocka en rad citat från, men det här fastnade jag mest för.

“Fröken Saeki är…hur ska jag säga…”, säger Oshima och letar för en gångs skull efter ett ord, “en ovanlig människa.”
“Ovanlig?”
“Enkelt uttryckt ser hon lite annorlunda på saker och ting.”
Jag nickar. Men jag har ingen aning om vad det egentligen innebär.
“Innebär det att hon är lite speciell?”
Oshima skakade på huvudet. “Nej, då är jag förmodligen mer ‘speciell’ än hon. Nej, det är snarare så att hon inte bryr sig om konventioner.”
Jag har fortfarande svårt att förstå skillnaden mellan en person som är ovanlig och speciell. Men jag inser att det inte är läge att fråga mer. I alla fall inte just nu.

Jag har funderat en del på det här med skillnaden. Vem är ovanlig och vem är speciell? Ovanlig är oftare positivt för mig än speciellt. Någon som är speciell kan visserligen vara speciellt viktig, men oftare speciell i betydelsen konstig. Något som smakar speciellt är snarare äckligt än spännande. Någon som är ovanlig är mer unik än knäpp. Jag skulle definitivt använda ovanlig för att beskriva fröken Saeki, men hennes annorlunda beteende skulle också kunna få mig att tycka att hon är speciell. Hon verkar dock ha en ganska vanlig utsida, men en ovanlig insida.

Hur använder du orden?

Läs också:

• Mina (så kallade ) svar på Q!
• Mina svar på N
• Som det brukar vara
• Ett författardilemma
• En översättare betyder mycket

Jag läste exakt en mening i När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten innan jag var fast. Det är en sanslöst rolig bok. Förutsatt att du och gärna många i din omgivning har små barn, bor i förorten och fyller 40 inom en hyfsat snar framtid.

På temat ”hur hamnade jag egentligen här?” skriver hon med hög igenkänningsfaktor om sig själv, sina vänner och sin familj. Om ett liv som är som våra föräldrars, bara med fler accessorarer och leksaker. Historien börjar när hon fyller 40 och slutar samma dag. Efter festen backar hon ett år och beskriver sitt sista år med en trea i början. Ett år där hon kämpar för att nå samma mål som hon ville nå innan hon fyllde 30: att bli smal, snygg, rik och lycklig.

”De flesta av oss har två barn, underbara barn, en bil och snart en katt (istället för tredje barnet)” Ja, jag tackar. Jag skulle aldrig ha husdjur och nu börjar vi diskutera katt. Visserligen skulle jag aldrig ha barn eller flytta från stan heller, men precis som Gunilla har jag flyttat från mitt barndoms radhus, till stan och sedan tillbaka ut i obygden. Inte i något radhus dock, men med två bilar och lika många barn.

Är livet då så hemskt? Absolut inte och det är inte det boken går ut på heller. Istället skrattar jag ibland ofta både åt, men mest med Gunilla och hennes vänner. Samtidigt har hon också en poäng i att vi målar in oss i ett hörn. Stora hus innebär stora lån. Stora lån betyder stora amorteringar. Stora omkostnader betyder att vi har svårt att bara hoppa av. Vi har helt enkelt inte råd. Vi har inte råd att fortsätta drömma.

Jag vill fortsätta drömma. Det är svårt, men det kan inte vara omöjligt. Vi är väldigt måna om att inte fastna i den här fällan (men visst är vi snart fast) . Vi har dock inget flashigt hus, ett riktigt fruktansvärt kök och i alla fall en hejdlöst skruttig bil. Dessutom har ingen av oss någon karriär att tala om. Vi shoppar lite, går ut sällan men bränner väldigt mycket pengar på tid. Tid med barnen och tid för resor. Därmed inte sagt att vi inte fastat i det liv som jag skrattar åt i boken. Men inte helt ändå. Inte ännu. Jag kan fortfarande drömma om att göra något galet.

Hittade Gunilla Bergenstens blogg och hon befinner sig just nu i San Fransisco. De har lämnat radhuset i Eklanda och gett sig ut på äventyr. Blir man lyckligare av äventyr? Det får vi kanske veta i en kommande bok? Jag kommer helt klart att läsa allt Gunilla Bergensten skriver framöver!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-13

Lika bra att förbereda sig inför nästa kris direkt.

Läs också:

• Vem är projektledare i din familj?
• Omläsning och bokcirkelsplanering
• En riktigt ruggig bok
• Fascinerande konspirationsteori
• This bird has flown

Jag har just bokat tågbiljetter till Stockholm för att ta mig till en skrivarkurs 2-3 april.

Lite pirrigt känns det av två anledningar: jag har aldrig varit på skrivarkurs förut och det är Barbara Voors som håller i den. Nu är jag varken rädd för att skriva eller för Barbara Voors, men hon är en av mina favoritförfattare.

Kursen hålls lördag den 2 april kl 10-16 och söndag den 3 april kl 10-16
på Södermalm i Stockholm. Helgen kostar 500 kr. Mer information hittar du här.

Är det någon mer som ska gå? Det finns några platser kvar och det skulle vara kul med några bekanta ansikten.

Läs också:

• På skrivuppdrag
• Dagens boktitel
• Roligt i oktober
• En härlig helg
• Mitt i

Jag läser lite för snabbt för det här hotellets byteshylla. Tony Parsons avslutande del i trilogin om Harry Silver räckte bara några timmar. Nu läser jag Den utstötte av Sadie Jones och sedan har jag exakt 0 böcker kvar i ryggsäcken. Noll, zero, nada. Ni fattar paniken.

Wish me luck!

Läs också:

• Februariläsning
• Min kärlek till 7eleven
• Favoriter av favoriter
• En lagom kravlös utmaning är slutförd
• Äh, så farligt är det väl inte?

Jag är glad att Kafka på stranden inte var den första boken jag läste av Murakami för då hade jag kanske gett upp.  Det är nämligen en historia som egentligen är för knäpp för min smak med skolungdomar som kollektivt mister medvetandet, kråkpojkar och en man som kan prata med katter.

Huvudpersonen Kafka Tamura är 15 år och rymmer hemifrån. Fadern verkar vara en frånvarande figur och modern lämnade familjen för länge sedan och tog då med sig Kafkas adopterade syster. Han tar bussen från Tokyo till Takamatsu och träffar då Sakura en ung hårfrisörska som också verkar fly bort från något. Kafka får vi följa i presens och hans historia känns därför mest aktuell. Ändå väntar jag hela tiden på att de två huvudhistorierna ska gå in varandra, något som inte alls sker på det sätt jag tänkt.

Fötst när Kafka lämnar Sakura drar hans historia igång på allvar. Han besöker där Oshima och fröken Saeki är ansvariga. Det slumpar sig så att Kafka får bo där och omhändertas av dessa udda figurer,  mot att han hjälper till med lite småsaker. Just mötet mellan dessa tre individer är en viktig del av handlingen. Behöver jag säga att allt inte är som det verkar och att de möts på väldigt oväntade sätt?

Bokens andra huvudperson är Nakata, mannen som kan tala med katter och som också var ett av barnen som tappade medvetandet under en skolutflykt under andra världskriget. Han är definitivt min favorit då han visserligen är väldigt annorlunda, men lätt att tycka om. Jag gillar hans sätt att tala om sig själv i tredje person och hans tro på att allt kommer att lösa sig med tiden. Hans del av historien är skriven i preteritum och utvecklas till en helt fantastisk litterär roadtrip. Nakata var det barn som drabbades mest av den underliga händelsen under kriget då han var medvetslös i flera veckor. När han slutligen vaknade upp hade han inga minnen av sitt tidigare liv och han kunde inte längre läsa eller skriva. Jobbat har han gjort och klarat sig rätt bra trots, eller tack vare, sin annorlunda personlighet.

Kafkas far har lagt en förbannelse över Kafka och hans öde är att liksom Oidipus döda sin far och därefter ligga med sin mor och faktiskt också sin syster. Profetian slår in på de mest otroliga sätt. Tror jag. Man får inte veta så mycket, men tror gör jag en hel del och den ena ledtråden är mer absurd än den andra. Ibland blir det nästan lite för mycket, men tack vare Murakamis lågmälda stil blir de mest konstiga saker nästan alltid helt naturliga. Få saker verkar nämligen förvåna personerna i boken och då är det lättare att själv acceptera det som sker hur otroligt det än må verka. Gränsen mellan dröm och verklighet är både otydlig och inte sällan flytande. Allt är så verkligt för personerna i boken att jag själv blir osäker på vad som egentligen händer.

Jag tyckte om Kafka på stranden, men jag älskade den inte som Norweigan Wood eller Sputnikälskling. Det här är på många sätt en helt annan grej, men samtidigt finns Murakamis välbeskrivna och älskansvärda personer samt hans poetiska och drömska språk. Denna magi gör att allt jag hittills läst av honom är så bra och annorlunda. Klart är att jag aldrig kommer att glömma den här boken och jag ser fram emot att läsa nytt av Murakami i vår.

Läs också:

• Det är 1984 och platsen är Tokyo i Japan
• En vanlig och ovanlig bok
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt

I Bangkok finns fantastiska Asia Books som har ett rejält sortiment av engelskspråkig pocket.  Hur som helst så finns det ingen bokhandel här, men när jag traskade in på 7eleven igår hittade jag en hylla pocketböcker från just Asia Books. Någon form av thailändskt pocketställ kanske. Tråkiga deckare längst fram, men jag bläddrade självklart igenom högarna och gissa vad jag hittade. En bok som jag verkligen, verkligen vill läsa och som jag redan älskar efter bara 40 sidor, nämligen Men from the boys av Tony Parsons som är tredje boken om Harry Silver och hans son Pat som nu hunnit bli tonåring. Man and boy var fantastisk, Man and wife var bra och nu hoppas jag att bok tre ska vara suverän. Bye, bye Buthler & Öhrlund alltså och dessutom slipper jag att gräva fram min gamla skoltyska. Kan det bli bättre?

Läs också:

• Återkommande i-landsproblem
• Favoriter av favoriter
• Äh, så farligt är det väl inte?
• Pappor både här och där
• Bota en boknörd från lässvacka

Nu måste ni hjälpa mig. Jag har just börjat läsa Mord.net av Butler & Öhrlund som jag bytte till mig i förra hotellets byteshylla. Jag har läst runt 60 sidor och håller på att bli vansinnig. Det är verkligen en språklig katastrof. Personbeskrivningarna är stereotypa och dessutom inte alls integrerade i texten. Upprepningarna är många, ordvalen komiska i sitt försök att vara seriösa, dialogerna helt otroliga. Kanske det sämsta språket jag stött på i en svensk deckare och det säger en del. Liza Marklund framstår som rena nobelpristagaren i jämförelse.

Låt mig ge några exempel:

Bondi slog sig ner, vinkade till sig bartendern, beställde vin till sig och Angela van der Wijk. Han pekade mot det uppslagna programmet igen. “Det verkar bli hektiska dagar det här.”
“Ja, verkligen.” Angela läste högt:
“Konferensens syfte är att ge en bred översikt över hur den internationella brottsligheten förändrats i allt snabbare takt under de senaste åren […]”

Sedan läser hon vidare i tio rader till, Angela van der Wijk. Finns det inte något smidigare sätt att berätta vad konferensen syftar till? Och måste de kalla alla vid för- och efternamn? Okej att det är bra att vara tydlig, men det blir nästan löjligt.

Jacob, Hector och Vladimir hade av en tillfällighet hamnat vid bordet bredvid Angela van der Wijk och Silvio Bondi. Samtalet hade så småningom glidit in på mord.
“Jag läste i The Times på vägen hit att den engelska polisen har noterat en kraftig ökning av oförklarliga mord under det senaste året”, sa Jacob. “Och vi har haft en serie mord där vi inte hittar vare sig motiv eller gärningsman. Det enda gemensamma verkar vara tillvägagångssättet[…]

Och så fortsätter han i flera rader till. Vem pratar så i verkligheten och vem skulle orka lyssna på någon som gjorde det?

Svaren på monologen?

Och därefter kör hon en egen monolog på sisådär en halvsida, endast avbrutet av ett “Angela fortsatte”.

Men Jacob Colt kunde inte riktigt slappna av efter vad han läst i The Times och hört vad Angela van der Wijk och Silvio Bondi berättat. Många mord. Liknande mord. Samma tillvägagångssätt. Inga motiv. Inga mördare.

Och lite skoluppsats:

På kvällen gick Jacob, Hector, Vladimir, Angela och Silvio tillsammans till en indisk restaurang.

Och några sidor senare:

En timme senare träffades Jacob, Vladimir, Angela, Hector och Silvio i hotellbaren för en drink före middagen.

Och så slutligen, efter en rad rejält stereotypa sekvenser:

Nästa kväll träffades de fem kollegorna åter i hotellets bar och diskuterade dagens upplevelser över en drink. Jacob betraktade Angela van der Wijk i smyg. Han hade redan från början funnit henne attraktiv, men i kväll var hon vackrare än någonsin. Det mörka, glansiga håret svallade över axlarna och utgjorde en slående kontrast mot den vackra, åtsittande, vinröda sidenklänning hon bar.
“Nå, Angela”, sa Jacob, “hur många shoppingkassar blev det i dag?”
“Fler än jag kan få ner i resväskan i alla fall. Och innehållet i en av dem har jag faktiskt på mig, om herrarna inte lagt märke till det tidigare.”

Varför jag ens tvekar att sluta läsa? Jag har en bok kvar förutom Mord.net och byteshyllan på det här hotellet innehåller bara böcker på finska och tyska. Dessurom finns det ett men, historien om själva brottet verkar intressant. Frågan är dock om intrigen är så bra att jag glömmer bort det minst sagt taffliga språket?

Läs också:

• Äh, så farligt är det väl inte?
• Bota en boknörd från lässvacka
• Varför bry sig?
• Inled mig icke i frestelse
• Just det ja…

När jag läste Elizabeth Gilberts bok Lyckan, kärleken och meningen med livet, var jag inte jätteimponerad. Däremot visade det sig att det var en bok som stannar kvar. Den svenska titeln däremot är en katastrof och har dessutom helt missat originaltitelns syfte. Varför krångla till det? Eat, pray love beskriver med tre ord syftet med resorna till tre länder. Tre egoländer på i, I. Italien, Indien och Indonesien.

Filmen lyckas inte riktigt förmedla den desperation som Elizabeth beskriver i boken och därför är det inte lika glasklart varför hon egentligen reser. Visst, hon lämnar en man och vill hitta sig själv, men helt trovärdigt är det inte.

Däremot gillar jag resan till Italien bättre i filmen än i boken. Här har också Tuva Novotny en liten roll som den svenska Sofi. Vikthysterin visas på ett ganska roligt sätt, även om jag helst hade sluppit den helt. Det är dock en varm del av filmen som utspelar sig i pizzalandet.

Liksom i boken gillar jag resan till Indien bäst. Dit reser Liz för att meditera och träffa en berömd guru, som ironiskt nog är på resa till New York. Där finns dock Richard från Texas som är min absoluta favorit, väl spelad av Richard Jenkins.Underbara Richard, som har en hel del problem att ta tag i.

Och så Bali. Nja, det är här det spårar ur. Romantiskt i överkant helt klart.

Boken i sig är amerikanskt smetig, men filmen är verkligen Hollywoodfilm när den är som smörigast. Feel-good, definitivt, men det finns bättre. Jag brukar älska Julia Roberts, men den här rollen är inte för henne. Det hade behövts någon mer nedtonad. Det här blir Notting Hill på resa och det funkar inte riktigt.

Okej om du vill slå ihjäl ett par timmar, men inte mer. Något av en besvikelse skulle jag säga.

Läs också:

• Idag firar vi tio år
• Om äktenskap och rädsla
• Om läsning på hotell
• Bokfrågornas ABC del 26
• Bra? Jag vet inte

Jag vet hur barn blir till, men visst kan man undra hur vi tänkte när barn nummer två lyckade placera sig i magen sju månader efter att det första tagit sig ut. Det blev inget resande under 2005. Istället tog barn och nyköpt hus all tid.

Det var en kall vinter och jag promenerade omkring här ute i obygden varv efter varv. Till slut hade sonen nämligen lärt sig att tycka om sin vagn och jag var för rastlös för att sitta inne. Dessutom mådde jag inte lika illa utomhus.

I maj fyllde svärfar 60 år och hela familjen åkte till Kreta för att fira. Jag mådde fortfarande illa, men njöt hejdlöst av en vecka i relativ värme med människor som mer än gärna gick runt med min son som inte ville annat än att gå med hjälp av andra.

Mitt minne från våren 2006 är inte det bästa. Allt är ett töcken av illamående och trötthet. Att klura ut vilka av årets 52 böcker som lästes under vecka i Kreta är svårt, men jag tror att jag läste Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda och Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, men mest sov jag.

Läs också:

• Tummen är ur
• Det där med minnet…
• Ett år typ idag
• Sommarböcker enligt O
• Hur jag tänker om långsinthet