Det tar sig mot slutet

När jag började läsa Alex Schulmans bok med mastodonttiteln Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött blev jag faktiskt just trött. Inte av att springa uppför sommarängar märk väl, utan över att behöva läsa om ännu en man som försöker supa bort sina problem. Dessutom irriterade jag mig på Alex barnsliga förälskelse i Amanda Widell och det faktum att han envisades med att kalla henne Amanda Widell. Att hon tyckte att han var störig kommer inte direkt som en överraskning.

När Charlie parkerar sig i Amandas mage vänder berättelsen lite och blir mer lågmäld och finstämd. Borta är den störige och osäkre Alex och istället verkar han definitivt växa med uppgiften som väntar honom.

Alex Schulman har definitivt inga problem med att vara personlig, men ibland tycker jag att han blir väl privat. Det blir mer blogg än bok på så sätt att Schulman verkar skriva för att chockera snarare än beröra. Språket gör också att det luktar blogg. En bra och välskriven blogg förvisso, men det fungerar inte lika bra i bokform. Ändå tycker jag att boken avslutas bättre än den började och är man sugen på en ärlig och utlämnande kärlekshistoria kan den nog funka. Den tillhör inte årets eller ens månadens bästa läsupplevelser, men den funkar.

Roligast är egentligen titeln och förklaringen till den. Tänk att Tranströmer plagierar Schulman.

Läs också:

2 comments