Ibland är jag lite dum. Jag blir trött på böcker redan innan jag läst dem och skjuter då upp läsandet av desamma. Detta hände med Igelkottens elegans av Muriel Barbery som jag tänkt läsa sedan den var ny. Äntligen fick den följa med på resa och äntligen blev den läst. Inte en sekund för tidigt då jag älskade den helt och fullt. Möjligen är jag lite sur på slutet, men jag överlever och förlåter.
Muriel Barbery har skrivit en bok som är lika underbar som en babblig fransk film . Det händer inte mycket egentligen, i alla fall inte på ytan, men det pratas och framför allt tänks en hel del. Underbara virvlande, kreativa och totalt ocensurerade tankar. Fantastiska litterära, filosofiska, språkliga och samhällskritiska tankar. Annorlunda och underhållande tankar. Jag ler, småskrattar och förundras över allt jag läser och vill egentligen läsa allt högt för herr O, som inte riktigt uppskattar de mer eller mindre lösryckta citaten. Jag har i alla fall övertygat honom att han ska läsa boken nu när jag är klar.
Jag älskar de två huvudpersonerna, den buttra portvakten Renée och den lika sura och brådmogna tolvåringen Paloma. De känner inte varandra, men som läsare vet vi tidigt att de är tvillingsjälar. De försöker båda dölja sin intelligens och spelar istället rollen som väldigt udda och kanske lite dumma högst intetsägande figurer. De delar också föraktet för människor som försöker verka intellektuella och sofistikerade, då de egentligen bara har pengar och inget annat. De kan inte tänka en enda originell tanke eller fatta ett enda självständigt beslut.
Paloma talar till oss genom avsnitt med helt underbara rubriker, Djup tanke nr… och Dagbok över världens rörelse. Hon funderar kring språk, identitet och visar med all önskvärd tydlighet hur malplacerad hon är både i sin familj och i skolan. Hon kan en aning för mycket för att vara 12 år och är minst sagt udda. Hon planerar att tända eld på lägenheten hon bor i för att slippa leva och kanske också för att rädda världen från sin hemska syster och sina menlösa föräldrar.
Renée funderar istället kring filosofi, litteratur och populärkultur. Hon älskar Anna Karenina över allt annat och har till och med döpt sin katt till Leo efter Tolstoj. Detta är ingenting hon avslöjar, då hon bara är en simpel portvakterska som självklart inte har någon aning om vem Leo Tolstoj är och än mindre läst något av honom.
Dessa två udda figurer möts först då en japansk herre flyttar in i huset. De utgör en udda trio som verkligen påverkar varandras liv. I varandras sällskap finner de ett lugn och en livsglädje som de tidigare saknat.
Behöver jag säga tydligare hur mycket jag älskar Igelkottens elegans? Det gör jag i alla fall. Det är en helt underbar historia med ett superbt språk och en kreativ utformning. Det är helt klart den bästa boken jag läst i år och den bästa boken jag läst på länge. En bok att läsa om eller bara slå upp och läsa några rader i. Ge mig mer Muriel Barbery!
Det jag inte förstår är hur någon har kunnat göra en film av boken, men jag är helt klart nyfiken på den.
Läs också:
