Annorlunda språk berör

Sist vi träffades plockade vi kastanjer. Vi var småbarn, du hade kortbyxor, jag klänning. Samma präst har läst på alla dina begravningar, men du har gått därifrån med hudfickorna fulla med nya piller. Valium, Rohypnol, Mogadon, Citodon, Doleron, Sobril och Stesolid. Och hasch och amfetamin och sprutor och silar, fixar. Förfallet blev grundligt genomfört Sami. Du tävlade om första priset. Varför dyker du upp nu, nu när jag äntligen släppt taget, accepterat att jag förlorat dig. Vet du en sak. Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag att gå igenom allting en gång till. Fast baklänges. Och du svarar inte på brev. Människor i fängelse svarar inte på brev. Och plötsligt ringer de aldrig inte igen.

Jag ska villigt erkänna att det inte var någon omedelbar förälskelse mellan Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski och mig. Jag befarade ännu en i raden av eländesskildringar och läste med ett halvt öga. Det dröjde dock inte många kapitel förrän Susanna och Anni gemensamt fått mig fast. Huvudpersonen Anni är den som berättar och Alakoski har gett henne en mycket intressant röst. Det är korthugget, annorlunda och brutalt. Språket smattrar fram Annis tankar och minnen. Hennes besvikelser, hennes frustrationer, hennes trasiga liv, hennes depression, hennes längtan och tvekan. Det är en kärleksförklaring till en bror som aldrig funnits där. Också beskrivningen av ett djupt hat mot brodern som förstört allt och ändå varit den viktigaste. Den fasta punkten i eländet. Någon att kalla familj.

Sami. Han som egentligen var intelligent. Han som aldrig kunde sitta stilla. Han som hamnade i observationsklass. Han som gjorde det samhälles förväntade sig av hon0m. Barn till missbrukare blir missbrukare. Missbrukare blir kriminella. Den som hamnar i observationsklass går raka vägen i fängelse utan att passera gå.

Sami är egentligen inte viktig, men samtidigt den som hela tiden finns i Annis tankar. En bror är en bror är en bror. Blod är definitivt tjockare än vatten. Alltid. Genom Annis tankar får vi läsa om henne och Sami. Om deras liv eller brist därpå. Det är en svidande samhällskritik och samtidigt ett bistert konstaterande. Allt går inte att undvika. Detta konstaterande får Janne Bergkvist stå för. Författaren som skrivit den bok som skulle kunna kallas Annis bibel.

Anni hjälper andra. Kanske för att hon varken kan hjälpa sig själv eller Sami. Jag lider med henne och beundrar henne samtidigt. Hon har ändå klarat sig hyfsat bra, i alla fall på ytan, men inuti är det allt som oftast kaos. Jag önskar att hon ägnat mer tid åt att hjälpa sig själv, men först måste hon kanske fixa Sami.

Jag kan tänka mig att många kan finna Alakoskis hackiga och repetitiva språk irriterande. Jag älskar det. Jag tycker om det suggestiva i upprepningarna och leken med interpunktion. Jag tycker om att vissa stycken och formuleringar återkommer och på så sätt binder ihop historien. Jag tycker helt enkelt om den här boken.

Läs också:

3 comments