Monthly Archives: januari 2011

Bok 2 av 12, check!

Jag kom igenom Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm till slut. Det var ingen dålig historia, inte alls, men jag gillade verkligen inte varken berättarstilen eller språket. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2009, hyllad av i princip alla, stor litteratur av en stor författare. Förväntningarna var således på topp, men resultatet blev mer av ett nja.

Fagerholm lägger inget pussel. Istället är berättelsen snarare en polaroidbild där historien slutligen uppenbarar sig. Vi tas med varv efter varv i näst intill samma historia och ibland får vi veta något mer. Efter några varv har jag tröttnat rejält. Hela tiden får vi veta vad som ska hända, men inte varför och greppet blir väldigt tröttsamt. Det är som en skiva som är satt på random, där spåren kommer tillbaka ett efter ett. Skillnaden är bara att ett instrument lagts till andra gången den spelas.

Doris och Sandra är bokens viktigaste personer. De hänger ihop och är allt för varandra. De är systrarna Natt och Dag. Ensamheten & Rädslan. I sina lekar spelar de upp händelser från Trakten och att de betraktas som udda är definitivt en underdrift. Detta trots att Trakten verkligen är full av udda personligheter.

Jag tycker om både Doris och andra, men övriga personer i boken blir aldrig riktigt levande utan känns mest som illa tilltygade pappfigurer. Jag berörs inte alls av deras öde och bryr mig faktiskt inte om varför den amerikanska flickan dog eller vem som bar skulden till det.

För det är den amerikanska flickan Eddie som står i centrum, trots att hon knappt är med i historien. Hon kommer till trakten, umgås med två av grabbarna i byn, bröderna Björn och Bengt och dör sedan under mystiska omständigheter. Björn hänger sig i samband med att hon försvinner och ryktet säger att han dödade henne av misstag och därför tog sitt eget liv. Klart är dock att hans syskon vet mer.

Miljön är spännande, det ska jag erkänna och jag kommer på mig själv med att lägga in ett ”nå” ibland när jag pratar, vilket torde vara en påverkan av det finlandssvenska. Men nej, det här var ingen bok för mig, men nu har jag läst Monika Fagerholm i alla fall och slipper ha dåligt samvete för att jag helt ignorerat henne fram tills nu.

Kanske ska starta en bloggfejd då Frida helt klart tycker fel om boken.

Läs också:

En helt underbar berättelse

När Mario Vargas Llosa visade sig bli 2010 års nobelpristagare kände jag ingen längtan efter att läsa något av honom. Nu har Junot Diaz och Oscar Waos gjort att jag ändrat mig. Jag vill definitivt läsa Bockfesten för att få veta mer om Dominikanska Republiken och den grymme diktatorn Rafael Leonidas Trujillo som har stor betydelse för familjen i boken trots att han inte längre är vid makten.

Vi får möta Oscar, den överviktige megatönten som pratar som en gammaldags bok och är helt fixerad vid sci-fi. Flickor är också ett stort fascinationsämne, men han lyckas minst sagt sådär. Gång på gång blir han förälskad och kan liksom inte låta bli att bli lite för på, vilket alltid leder till förnedring.

Oscar och bokens berättare har mig fast från första sidan. Bäst gillar jag de avsnitt som handlar om Oscar, hans vän och hans syster, men det är också spännande att läsa deras mammas historia som Trujillo verkligen påverkat.

Språket är fantastiskt, berättarens tilltal personligt och roligt och vem det är som berättar vet vi egentligen inte förrän en bra bit in i handlingen. Ett snyggt grepp. Vi vet redan efter att ha läst titeln att det inte kommer att gå så bra för Oscar, men det spelar ingen roll. Trots sin tragiska handling är det här konstigt nog en riktigt rolig bok.

Oscar Waos korta, förunderliga liv är en mustig historia i ordet bästa bemärkelse. Rolig som bara den och samtidigt lärorik. Definitivt väl värd Pulitzerpriset 2008.  Jag visste absolut ingenting om Dominikanska republiken innan och det räknar författaren kallt med, därav alla underbara fotnoter som berättar om viktiga personer och händelser i DR:s historia. Jag älskar fotnoter ska tilläggas, men även den som inte gör det bör uppskatta de här.

Det ligger nära till hands att jämföra Junot Diaz med Jonas Hassen Khemiri då de har den svarta humorn och blatteperspektivet gemensamt. Hur som helst är Oscar Waos korta, förunderliga liv definitivt läsvärd och jag är glad att den kom i min väg. Försök att få tag på den du också. Kan du ingen spanska alls kanske du behöver lite assistans, då många och långa haranger är på just spanska. Här finns en ordlista, men knagglig skolspanska räcker långt så länge du har koll på vad puta betyder.

Läs också:

Thailand 2003

Alla andra skaffade barn eller köpte hus och vi drog till Thailand. Jag var 29 år och inne i en hysterisk jagvillaldrigblistorkris eller jagvillinteblisomallaandrakris eller kanske en jagvillaldrighanågrajäklaungaretthuspålandetochettjävlasvenssonlivkris eller möjligen kan man kalla den 30årskris rätt och slätt.

Vi började vår resa i Bangkok. Älskade, hatade Bangkok. Staden som är så vansinnig och så underbar på samma gång. Därefter tog vi tåget till Hua Hin där vi bodde på ett litet mysigt hotell en bit utanför centrum.

Mitt i mitt känslomässiga kaos läste jag Alkemisten av Paulo Coelho, en bok som jag säkert hade avskytt om jag läst den vid annat tillfälle, men nu kände jag bara, yes! Krisen gick över lite tillfälligt och jag tänkte att jag kanske skulle kunna undvika alla vuxenfällor trots allt.

Paradiset fann vi lite otippat på Ko Pha Ngan. Inga fullmånesfester dock, utan ett litet och undanskymt ställe där jag somnade i hängmattan var och varannan kväll. På grannön Ko Tao stannade vi dock bara en natt. Alla verkar älska stället, men jag blev bara stressad och maken rätt besviken på hur exploaterat det blivit sedan sist han var där. Istället blev det en tur till Ko Samui.

Mer böcker? Självklart! Jag läste Onåd av J M Coetzee och blev helt taget. Den är verkligen som ett knytnävsslag i magen. Upptäckte dessutom den finska deckardrottningen Leena Lehtolainen som det nu var ett tag sedan jag läste något av.

Annan bra läsning var Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal, Mannen utan öde av Imre Kertész och Kärlek het som chili av Laura Esquivel. En ganska så bra nivå på semesterläsningen om jag får säga det själv.

Läs också:

Ett brutalt uppvaknande

Året är 2004. Lexi är ute med sina kompisar och kvällen utvecklas till en riktig skitkväll. Det handlar inte om vännerna, de är de  bästa, men stövlarna klämmer, pojkvännen Nollan-Dave dyker inte upp och hämtar henne som bestämt och dessutom börjar det regna. Precis när Lexi tror att det inte kan bli värre snubblar hon till på sina höga klackar och faller handlöst.

När hon vaknar ligger hon på sjukhus och självklart tror hon att det fortfarande är 2004 och att fallet orsakat hennes sjukhusvistelse. Det visar sig att det inte är riktigt så enkelt. Det är nämligen 2007 och Lexi har inte legat i koma utan levt helt och fullt under de här åren, men glömt allt. De tre senaste åren verkar helt utraderade från hennes minne, vilket självklart förbryllar både henne och läkarna.

Lite krystad story helt klart, men köper du bara det så väntar en riktigt underhållande bok. Lexi märker nämligen att det hänt en hel del under de senaste tre åren. Till att börja med ser hon sig i spegeln och möter en helt ny person. Borta är de sneda tänderna och det ostyriga håret. Istället är det perfekta tänder, stylat hår och vältrimmad kropp som gäller. Dessutom är hon gift med Eric som är både snygg och galet rik. Själv har hon lyckats avancera rejält på jobbet och har nu en topposition.

Visst låter det bra? Problemet är bara att hennes gamla vänner helt vänt henne ryggen och att den nya Lexi verkar vara en rätt rutten person. Det är talande när Lexi frågar sin mamma när hon förändrats så mycket och mamman svarar att hon inte riktigt vet då allt skett gradvis. Så är det säkert. Undra hur mycket jag förändrats de senaste åren? Är alla förändringar bra? Vad händer om man inte gillar den person man blivit?

Jag är en jävla häxa. Alla mina vänner hatar mig. Vad sjutton är det som har hänt?

Det är med mycket humor som Sophie Kinsella beskriver Lexis nya, perfekta liv. Det intelligenta hemmet hon och Eric bor i är sanslöst. Deras på ytan perfekta förhållande ganska sorgligt och jag gapflabbar när Lexi möter sin shoppingassistent Ann som valt ut en perfekt garderob med kläder i beige och Lexi förtvivlat försöker förklara inte alls är hennes stil. Och Mont Blanc, jag säger bara Mont Blanc.

Det här är riktigt bra chic-lit med en stor portion humor och ironi. Dessutom är personerna väldigt trevliga. Mest gillar jag Lexis lillasyster Amy som inte drar sig för någonting. Hennes fejkade kändisrundturer i London är verkligen kreativa.  Jag gillar också Fi, Lexis gamla kompis som nu blivit ledaren i mobben mot henne på mattavdelningen. Och sedan är det ju Jon, mannen som påstår sig vara Lexis älskare. Det kan vara lurigt att tappa minnet helt klart, men ganska nyttigt också ska det visa sig.

Roligt, rappt och romantiskt. Det funkar verkligen för mig! Jag har bara läst en bok av Kinsella tidigare, men är sugen på fler. Kanske inte shopoholic-serien då namedropping av kläder och skor inte riktigt är min grej. Mitt nya jag är det däremot helt klart.

Läs också:

Neurotisk villaägare sabbar allt

Hans Koppel heter egentligen något helt annat. Han mår bättre än sin huvudperson.”

Så står det på baksidan av Vi i villa av pseudonymen Hans Koppel. Och jag hoppas verkligen att Koppel mår bättre än Anders i boken, för han är något av det eländigaste jag upplevt. Han snurrar till det så fruktansvärt för sig själv att jag har svårt att läsa vidare. Maken till pinsam och neurotisk människa får man leta efter i litteraturen.

Konstigt nog tycker jag inte illa om Anders. Han är definitivt ingen ond människa. Bara lite mer gränslös än andra. Inte konstigt kanske att han blir frustrerad av sitt liv i den perfekta villaförorten där han bor med sin numera ganska främmande fru och en ganska ensam och utsatt dotter. Han umgås med innebandygrabbarna som han egentligen inte har något gemensamt med och känner sig ofta både utanför och förbannad. Mest förbannad är han på Martin, glidargrannen som gärna vill visa sina pengar för alla. Inte ens en älskarinna kan muntra upp honom nämnvärt.

Vi i villa är en ganska bra bok. Det är ett kort nedslag i en typisk villaförort och som samhällsbetraktelse är den ganska kul. Så väldigt mycket djup finns det dock inte. Kanske är det inte heller Koppels avsikt. Jag gillar språket, som är väldigt poetiskt. Jag tycker också om hur totalt omvälvande information levereras i en bisats, vilket gör att det till synes nedtonade blixtrar till på ett överraskande och snyggt sätt.

Det är lite Erlend Loe över Hans Koppel. Skruvat och galet, men på ett mycket stillsamt sätt. Väldigt ofta är Koppel hysteriskt rolig utan att han tycks vara medveten om det. Jag gillar den underfundiga humorn och torrheten. Det är korthugget och ibland lite svårforcerat vilket till stor del beror på att texten är skriven i du-form , men jag har definitivt fått smak på Hans Koppel trots allt. Medicinen nästa alltså.

En fråga återstår. Vem är Hans Koppel? En man skulle jag tro, med tanke på det korthuggna språket (totalt fördomsfullt jag vet). Någon med en poetisk ådra och en rejäl känsla för språket då ordval och melodi är avgörande. Hans Koppel är definitivt någon med fingertoppskänsla och kontrollbehov, men också en ganska galen och flippad person. Så käre Hans, nu har du blivit beskriven. Vem är du?

Björn Wiman på Expressen gissa på paret Bengt Ohlsson och Helena von Zweigbergk, men språkligt känner jag inte igen dem. På Bokhora säger sig en läsare vara säker på att det är Petter Lidbeck och den gissningen kan jag köpa. Det korthuggna stämmer, men jag skulle ändå tippa på en poet som sagt. Efter en snurr på W & W:s hemsida är mina förslag Lucas Moodysson, Bob Hansson och Lina Ekdahl. (förutsatt att pseudonymen och författaren är på samma förlag). En lite roligare gissning är Johannes Anyuru, eller varför inte Daniel Boyacioglu. Poetspåret tror jag på i alla fall som ni säkert förstått.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-27

Nu vet vi att läsaren på Bokhora hade rätt, det är Petter Lidbeck som är Hans Koppel. Detta avslöjades i samband med att hans tredje bok under pseudonym släpptes. Jag har den i hyllan och skäms lite över att jag inte fått tummen ur att läsa den. Det är rätt kul att läsa igenom gamla inlägg där jag är helt säker på att jag ska läsa fler böcker av diverse författare och sedan verkar glömma av det lika fort. Jag kommer ärligt talat inte ihåg någonting av Vi i villa, knappt ens när jag nu läser mina tankar om den, men just då när jag läste den tyckte jag om den.

Läs också:

En rejäl genomkörare

Läsningen segade till sig lite och när jag hittade Min bäste väns dotter av Dorothy Koomson slog jag till. Jag gillade henne Marshmallows till frukost ganska bra och behövde en bok som fick igång lästakten igen. Det funkade.

Jag gillar Dorothy Koomson. Hon skriver lättsamt och ändå om allvarliga ämnen. Chit-lit med mening skulle man kunna säga och meningen är inte bara att hitta mannen i sitt  liv. Visserligen har mannen i Kamryns liv väldigt stor betydelse i Min bäste väns dotter. Det var nämligen när hon kom på att hennes bäste vän Adele hade haft sex med hennes pojkvän som hon bröt med sitt gamla liv. Att händelsen låg flera år bakåt i tiden var ingenting hon brydde sig om. Istället för att lyssna på någon av de två viktigaste personerna i hennes liv flydde hon från London till Leeds. Jag förstår henne helt och fullt.

Nu har det gått två år och bland födelsedagskorten på Kamryns födelsedag finns ett kort från Adele. På det står det inte grattis utan jag älskar dig. Någonting gör att det här kortet inte slängs som alla andra och tur är väl det. Adele berättar att hon snart ska dö och att hon önskar att Kamryn ska adoptera hennes dotter Tegan. Tegan som nästan var som Kamryns bebis under sina första två år.

Självklart tar hon sig till sjukhuset och självklart tar hon hand om Tegan. Det är ingen överraskning för oss läsare, men ett stort beslut för Kamryn. Självklart blir hon och hennes hemska nya chef ett par och självklart går allt inte så lätt som man hoppas. Det är inte överraskningarna som gör boken bra, utan de funderingar över livet som Kamryn delar med sig av.

Jag läste den här boken på några timmar. Perfekt strandläsning och en perfekt bok att bota lästorka med. Jag gillar historien och kanske framför allt Kamryn och Tegan. Deras liv är trevligt att följa. Det räcker bra som argument för att läsa den här boken tycker jag.

Läs också:

Stillsam bok om sorg

När Roger Rosenblatts vuxna dotter plötsligt dör bestämmer sig han och hans fru att tillfälligt bosätta sig hos sin svärson för att stötta honom och barnen. Att rosta bröd är hans berättelse om hur det är att helt förändra sitt liv och att försöka leva vidare trots sorg och saknad. Med vuxna barn ser livet ut på ett sätt, men nu blir Roger och hans fru Ginny småbarnsföräldrar igen. Vi finns svärsonen Harris, men i hans sorg blir det omöjligt att fixa både sitt liv och sina barn.

Många gånger känner sig Roger helt oförmögen att göra något vettigt för familjen och förlitar sig därför på en sak han verkligen är bra på, nämligen att rosta bröd. Han ger också ”dagens ord” till barnbarnen vid frukostbordet, något jag tycker är lite gulligt. Ginny går in i det nya livet med liv och lust. Roger beundrar henne mycket och ser med både glädje och sorg hur hon blir en del av mammagruppen kring barnen.

Jag tycker att Roger är väldigt orättvis mot sig själv om han tycker att det är det enda vettiga han kan tillföra, men samtidigt förstår jag den maktlöshet han måste känna. Hur går man vidare efter att ens dotter dött? Hur lever man ett liv i hennes hus och ser hennes barn växa upp, när det borde vara hon som är där.

De tre barnen hanterar sorgen på olika sätt och kanske är det de små sakerna de gör och säger som berör mig mest. Värst är det när Sammy lägger sig på golvet där Amy ramlade ihop. Det visar så tydligt hur mycket han funderar kring vad som hänt och det faktum att han tvingats se sin mamma ligga där livlös. Lillgrabben James anpassar sig rätt väl, men visst saknar han sin mamma och systern Jessie är så förnuftig och samlad att det gör ont i mig. Kanske är hon lik sin morfar.

Under läsningen känns det ibland som om Roger stängt av alla känslor. Hans  språk är många gånger mekaniskt och sakligt. Det förmedlar ingen känsla, men det är ändå tydligt att känslorna finns där i allra högsta grad. Han verkar kämpa för att behålla sitt lugn, pendlar till sitt arbete, skriver det som ska skrivas och gör det som krävs av honom, men lever han?

Jag stänger också av alla känslor när något blir för jobbigt och hatar verkligen att bryta ihop och gråta offentligt. Arg kan jag bli, det har jag inga problem med, men tårar fixar jag inte. Kanske är det därför som jag och Roger inte går riktigt ihop. Hans saklighet sprider sig till mig och boken väcker inte de känslor den borde vecka. Kanske är det ett fall av ”det är inte du, det är jag”, då jag verkligen tror att detta är en bok som många kommer att bli väldigt gripna av.

Jag hade dock lite svårt att ta till mig den ganska röriga och nedtonade berättelsen. Rörig dels för att händelserna inte presenteras alls kronologiskt, men mest för att personerna beskrivs så lite. Jag har svårt att få ihop alla ögonblicksbilder och alla släktingar och vänner.  Att rosta bröd är en bra bok, men ingen fantastisk sådan. För mycket känslor och sentimentalitet kan förstöra en berättelse, men i det här fallet hade det inte skadad med lite mer känslor, för självklart måste de finnas där. I överflöd.

Läs också:

Bokgeografi Kina

Det blir Asien och Kina den här veckan. Välkommen hit, eller dit beroende på hur man ser det.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i landet eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Deckare är inte sällan bra att läsa för att få veta hur samhället fungerar och En röd hjältinnas död av Qiu Xiaolong ger oss en spännande inblick i Kinas kommunistparti. Det är absolut ingen gastkramande historia, men en bra samhällsskildring.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till landet. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Jag tycker verkligen om Amy Tan och speciellt Kitchen god’s wife och Hundred secret senses. Däremot har jag faktiskt inte läst Saving fish from drowning. Dags att återupptäcka Amy Tan kanske.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till landet, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har ju tänkt att läsa alla nobelpristagare och då ligger Gao Xingjian självklart nära till hands. Jag kan inte påstå att han tillhör de pristagare som lockar mest, men visst är jag nyfiken på honom. Och en bok? Det får bli One Man’s Bible.

Nu är det er tur att komma med kinesiska boktips!

Läs också:

Tala om stora problem

Jo Nesbø nya bok Huvudjägarna är en fristående thriller om Roger Brown, en man som definitivt har stora problem. Han klarar sig inte riktigt på lönen han får som huvudjägare (låter hemskt löjligt att översätta headhunter förresten) och snor därför konst tillsammans med sin rätt så skumme kompanjon Kijkerud. Under första halvan av boken ska jag ärligt säga att jag mest blir förbannad Brown, som är dryg, självgod och dessutom borde vara nöjd med sitt liv. Istället ställer han till det för sig själv genom att ta  en del mindre smarta beslut. Om du frågar Brown själv skulle han säkert skylla allt på Claes Greve, mannen som hans hustru Diana rekommenderat för posten som vd på företaget Pathfinder. Claes Greve ställer till Roger Browns liv och tvingar honom att ta till våldsamma metoder.

Jag känner mig lite som en kärring som inte fixar den här typen av böcker längre, men jag blir lite trött på att allt måste lösas med våld. Plus för att Brown i alla fall inte super ner sig. Någonstans efter halva boken börjar jag dock känna sympati för den lille mannen med det fluffiga håret. Det sker någonstans kring den läbbiga utedassekvensen då han verkligen når botten. Det blir liksom hela tiden värre än han tänkt sig och det går inte att låta bli att tycka synd om honom.

Det är en underhållande och fartfylld historia, det går det inte att komma ifrån och Nesbø har dessutom en rejält driv i språket som för handlingen framåt på ett virvlande sätt fram till det överraskande slutet. Jag längtar visserligen tillbaka till Harry Hole, som han var innan den totala kollapsen i förra sista?) boken, men det här är helt okej underhållning. Nu när jag vant mig vid Roger Brown kan jag till och med tänka mig att läsa mer om honom.  Dessutom är det beundransvärt att Nesbø låter alla intäkter från boken gå till Harry Hole-stiftelsen vars pengar används för att motarbeta analfabetism i tredje världen. Så köp boken, om inte annat för en god sak. Jag borde skänka summan motsvarande bokpriset som tack för recensionsexemplaret. Går det?

Läs också:

Tala om tur

Jag älskar Bodil Malmstens böcker. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att jag älskar Bodil Malmsten, men henne känner jag ju inte. Jag inbillar mig att jag gör det då hennes loggböcker till synes är djupt personliga. Här i byteshyllan på Ko Lanta hittade jag Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig som är den enda av hennes loggböcker jag tidigare inte läst. Tala om flyt och faktiskt också perfekt timing. Elefantridningen som vi skulle på hade blivit försenad och där satt vi och väntade. Jag utan bok. Illa.

Tur då att Bodil Malmsten räddade mig från tristessen. Som vanligt skriver hon rappt och inte sällan roligt om allt och inget. Hennes brinnande hat mot Sarkozy, frustrationen över all tid som läggs på resor, uppgivenhet inför mullvadarna och en allmän hatkärlek till både Stockholm och Finistère. Och så den där romanen som inte vill bli skriven. Eller rättade sagt den långa rad av oskrivna romaner som är bra mycket fler än de skrivna.

Jag känner igen mig i mycket trots att jag inte tror att jag och Malmsten är speciellt lika. Jag småskrattar i alla fall åt hennes tomma dokument med kloka tankar och känner att det är något jag skulle kunna ha i datorn. Spännande är också att läsa hennes funderingar om förortsupproren i Paris och om frustration. Kul konstigt nog att läsa om det hon ser och läser om. Jag blir helt klart sugen på The Shield.

Mycket handlar också om bloggande och huruvida det är okej att just blogga. Kulturjournalister tycker det definitivt inte och ondgör sig över hur språket förstörs och hur loggböckerna Malmsten skriver bara är mellanböcker. När kommer den riktiga romanen undrar de? Det gör Malmsten också.

Det har skrivits en del om bokbloggares allt för positiva recensioner och att vi gullar för mycket vilket självklart är oprofessionellt. Kanske är det så, men jag vill inte bli som den recensent Malmsten beskriver:

Recensionen är inte riktad mot mig eller någon jag känner, det är inget märkvärdigt med den, tvärtom, den är likadan som alla andra recensioner av denna kritiker – feg, dryg, elak och illa skriven.

Att en så stilistiskt funktionshindrad och känslomässigt insufficient person har rätt att döma andras skapande arbete, det mörknar för mina ögon, jag ser rött, jag ser svart, jag får andningsstillestånd, jag svimmar, jag dör.

Jag tänker att jag ska skriva till Bodil Malmsten och säga att jag tycker att hon är fantastiskt. Utan att be om ursäkt för att jag gör det, som alla andra kvinnliga brevskrivare tydligen gör. Men nej, jag gör nog inte det. Det får räcka med det här blogginlägget. Jag vill ju inte störa.

Läs också:

« Older Entries