Vem vågar sörja?

Blenda är på botten. Allt runt henne är svart och livet känns inte längre värt att leva. Hennes sorg stannar främst i huvudet. Osynlig för världen. Hon vill inte ha medömkan, klappar eller tröst. Möjligen vill hon dricka mycket och glömma allt. Det hon absolut inte vill är att tänka på sin lillasyster Trine som lämnat henne.

Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta är Monica Wilderoths debutroman. Fylld av sorg och svärta. Jag vill så gärna trösta Blenda och hjälpa henne hantera att systern Trine faktiskt är död. Hjälpa henne genom de första dagarna som ensambarn. Fylld av skuldkänslor och självhat. Hon gör det hon bör, nästan i alla fall och åker med pappan och hans nya fru till mamman för att tillsammans med dem rensa ut systerns lägenhet.

Vi får följa en familj i sönderfall som försöker att undvika det oundvikliga. De pratar om recept och vin, trippar runt på tå för att slippa tala om vad de egentligen tycker och tänker. Allas sorg ser olika ut och kanske är det vad familjemedlemmarna måste förstå. Ingen kan trösta Blenda, men den som kommer närmast är Sixten. Alldeles ny och oskyldig sprider han lite värme till hennes kalla kropp. Det ger mig hopp om att Blenda kanske klarar sig trots allt.

Först är jag rätt skeptisk till Wilderoths sätt att berätta historien om Blenda. Avsaknaden av interpunktion gör mig andfådd och nästan lika konservativt gnällig som Jan Guillou i Babel när han säger att experimentera med språket gör man i sin ungdom innan man lärt sig skriva ordentligt. Nu är jag inte Guillou och jag växer in i språket i takt med att historien tar tag i mig. En enkel historia på ytan om en trasig familj i sorg som faktiskt får en annan dimension av språket. Ibland blir det för mycket experimenterande och nästan för svårt att ta till sig, men jag gillar det ändå. Slutligen tycker jag faktiskt riktigt bra om det.

Jag märker att jag ganska ofta skriver att jag läst en bok som inte liknar någon annan, men jag måste faktiskt skriva det igen. Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta är en bok som inte liknar något annat jag läst. Wilderoth kan verkligen berätta en historia och hon berör mig. Kanske kan språket irritera eller provocera, men jag tycker att det är befriande att läsa något helt fritt från konventioner. Det är dock inget försök till poesiroman. Det handlar inte om lyrik utan om väldigt annorlunda prosa. Det är skillnad.

Och så titeln då, som jag tycker så mycket om. Jag tycker också om bokens förklaring till varför den heter så. Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta är en mycket läsvärd debut. Läs den.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-12

Känslan av den här boken har stannat kvar och Blenda dyker upp i mina tankar ibland. Det är ett gott betyg.

Läs också: