Bokfrågornas ABC del 22

Dags för bokstaven V och lite nytt att klura på:

Väder är centralt i vårt avlånga land. Vissa dagar har vi fått pröva på alla årstider under samma dag. Har du läst någon bok där vädret har stor betydelse?

Den första bok som dök upp i huvudet är Den långa vintern av Laura Ingalls Wilder där den lilla staden på prärien blir i princip isolerad under en fruktansvärt lång och kall vinter. Maten tar slut och alla svälter.

Berätta om en bok som faller inom den ganska spretiga genren världslitteratur! Vad tycker du förresten om att kalla det en genre?

Världslitteratur är ett löjligt uttryck egentligen för all litteratur är väl skriven i världen. Eller? Jag antar att man då främst menar litteratur från Afrika, Asien, Sydamerika och Mellanöstern. I alla fall är det den definition som t.ex. Macondo gör. En riktigt bra bok som utspelar sig i Ramallah är Suad Amirys Sharon and my Mother-in-law där det blir väldigt tydligt hur förtrycket av palestinierna utövas.

Har du läst någon bok som utspelar sig i eller vid något av världshaven?

Nu har jag ju redan berättat om en bok i frågan, men har försökt klura ut en till. Jag fastnade då för klassikern Den gamle och havet av Ernest Hemingway som är en bok man ”ska” ha läst, men inte är någon favorit. Har inte riktigt lärt mig uppskatta Hemingway ännu. Skulle däremot gärna vilja se filmen med Spencer  Tracy i huvudrollen. Han är nämligen en stor favorit.

Vänskap är viktigt. Det är också ett vanligt tema i böcker. Vilken bok har du läst som berättar om en speciell vänskap?

En av de finaste vänskapsförhållandena måste vara det mellan Emil och Alfred i Astrid Lindgrens fina böcker. Hon är bra på att beskriva vänskap. Tänk bara på Birk och Ronja, Madicken och Abbe, Rasmus och Paradis-Oskar, Bertil och Nils, Lotta och Tant Berg, ja listan kan göras lång.

Svara nu i en kommentar eller i en blogg (förslagsvis din egen). Jag ser som vanligt fram emot att läsa alla kloka tankar och uppmanar dig därför att kommentera och/eller länka hit när du publicerat dina svar.

Här kan du söka efter inspiration, men frågorna är lite annorlunda än de var i våras:

…and then there was Beatrix

Annikas litteratur och kulturblogg

Bokstunder

Eli läser och skriver

Eva-Cecilia

Fiktiviteter

Mirthful’s Bookblog

Yfronten

Your no different to me

Läs också:

Ett körsbär i min smak

Körsbär är inte mina favoritbär. De funkar färska, men den artificiella körsbärssmaken får mig att tänka på barndomens penicillinkurer. Cherry on top är dock körsbär i min smak och jag har fått en award kallad Cherry on top award som ska vara för bloggar med det lilla extra. Ganska fint ändå!

Utmärkelsen har jag fått från Bokflickan, en ganska nystartad blogg som jag just upptäckt och Anita, som är en gammal bekant som jag varit dålig på att följa det senaste. Det ska jag ändra på! Stort tack för utmärkelsen söta ni, lite beröm värmer alltid!

När jag nu tackat ordentligt är det dags att presentera tre favoritförfattare och dessutom rekommendera en bok av dem var:

Chimamanda Ngozi Adichie är en stor favorit. Många har läst hennes En halv gul sol, men jag skulle vilja slå ett slag för novellsamlingen The thing around your neck.

Tony Parsons är en favorit som jag faktiskt inte läst något av på ett tag. Hans bok Man and boy är riktigt läsvärd.

Jag tycker väldigt mycket om Bodil Malmsten och bäst gillar jag hennes roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, men jag gillar också hennes loggböcker där De från norr kommande leoparderna är den senaste.

För att det inte ska bli så mycket gruppkramande tänkte jag lyfta fram fem favoriter som jag kanske uppmärksammar för lite, men som är väl värda det:

…and then there was Beatrix är en trevlig och personlig bokblogg, skriven av en lika trevlig göteborgska som tydligen inte heter Beatrix.

Jag gillar Vaxdukshäftet som inte bara handlar om böcker, men som alltid är läsvärd.

Nina Ruthström skriver mycket om jämställdhet och feminism ur en mammas perspektiv. Bloggen innehåller vassa inlägg och en massa fina foton.

I bloggen Ny i svenska skolan skriver Anna med nyvunna krafter om sitt arbete som lärare för nyanlända. En mycket kunnig lärare och människa som jag lär mig mycket av.

Frida på Påhittade nöjen skriver om böcker och annat kulturellt i en både trevlig och fin blogg.

Så var det klart för mig! Det ni som fått denna körsbärsgoding ska dock göra följande:

1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Och glöm för all del inte att gruppkramas lite extra!

Läs också:

Lever du ett halvt liv?

Halva liv är Mats Strandbergs tredje bok, men den första jag läst. Så fort den var färdigläst gick jag till bokhyllan och plockade ner Bekantas bekanta som jag köpte på årets bokrea. Det är väl ändå ett bra betyg till Strandberg?!

I Halva liv får vi träffa Jessica som inte mår speciellt bra. Hon lever med Micke och egentligen är de båda ganska överens om att det är ett avsomnat förhållande. När Jessica ger sig iväg till sin farmors begravning lämnar hon således Micke hemma.

I huset på Österlen finns nu bara farfar Billy och farbror Viktor kvar. De bestämmer sig för att åka på sin planerade resa trots att Viola inte längre finns och Jessica bestämmer sig för att stanna kvar i huset under sommaren.

Jessica lever på många sätt ett liv som hon inte trivs med, vilket säkert orsakar en del av ångesten. Hon har ett jobb som hon inte trivs med, som programledare. Ironiskt nog skriver hon också en spalt där hon svarar på läsarnas frågor om kärlek och sex.

Att hennes stora kärlek Jakob försvann spårlöst några år tidigare har självklart orsakat mycket smärta. Tänk dig själv att bli lämnad och bara få en lapp utan förklaring. Nu har hon ett halvt liv, vilket är ett sätt att tolka bokens titel.

Förutom Jessicas kamp med sig själv och sitt liv, får vi följa farmor Violas liv på 50-talet. Hon har skrivit ned (de flesta) av familjehemligheterna i en bok som hennes väninna och granne Solveig lämnar över till Jessica. Den är för hennes ögon och det visar sig att Jessica varit viktigare för sin farmor än hon anat.

Jag känner igen mig i Jessica. Hennes rädsla för panikattacker och kampen för att hålla stress och ångest på behörigt avstånd. Precis som Strandberg skriver är panikångest lite som en förlossning, det går inte riktigt att minnas hur det känns då kroppen väljer att förtränga, men när man sedan hamnar mitt i blir minnet glasklart.

Jag tycker också om att följa farmor Viola och hennes spännande, annorlunda och ganska ofta tragiska liv. De två kvinnorna har helt klart mycket gemensamt. Solveig, Violas färgstarka väninna är också en väldigt trevlig bekantskap. Det här är trots allt kvinnornas bok, även om männen inte sällan ställer till det för dem.

Det enda som drar ner betyget är det lite väl actionfyllda slutet som känns en aning onödigt. Jag är väldigt glad att Strandberg inte lämnar några lösa trådar, men några av dem är lite väl tilltrasslade.

Trots detta är Halva liv en riktigt bra bok, som jag definitivt tycker att ni ska läsa i sommar! Tänkvärd, varm och gripande.

Vill du följa Mats Strandberg lite närmare kan jag tipsa om hans blogg här.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-06

Läs också:

Är du man eller mus?

Det var flera veckor sedan jag läste ut På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson och dessutom tog den ett bra tag att läsa. Det har alltså tagit tid att komma på vad jag egentligen tycker om den. Först av allt måste jag säga att jag är glad att även män vågar skriva böcker med ett normkritiskt perspektiv, trots att de tillhör normen och därmed kan ha svårt att se på sin egen grupp objektivt, eller ens förstå problemet med att män i allt för många sammanhang ses som norm. Facit helt enkelt. Om det inte handlar om hem och barn förstås, då är kvinnan facit. Något med biologin säkert, eller?

Peter Eriksson undersöker dagens mansroll, de krav som ställs på män i Sverige idag och de som borde ställas. Inte sällan är han riktigt hård och om boken skulle vara skriven av en kvinna hade hon troligen avrättats offentligt, bildligt eller kanske till och med bokstavligt. Han vrider och vänder på fördomar och statistik för att försöka finna en ny mansroll, något han inte är ensam om. Både män och kvinnor torde får ett bättre och rikare liv om vi inte var så fast i de normer och roller som styr oss. Känns de inte lite begränsande ändå?

Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det. Om vi ska få leva i ett lugnare och bättre samhälle är det männen som måste kämpa i första hand. Det är nämligen inte så att alla som kritiserar en man, eller som på något sätt vill kämpa för en ökad jämställdhet, hatar män. Eriksson hatar definitivt inte män, han är en man själv. Han vänder sig däremot mot den offermentalitet som så många män gömmer sig bakom.

Oftast ser vi män inte orättvisorna. De befinner sig i mannens döda vinkel. Ur vårt perspektiv ser den här delen av världen riktigt bra ut. Några små skavanker som högs skattetryck, trängselavgifter och spritmonopol, men annars är det här landet bäst och mest rättvist i hela världen. Hur kan då kvinnor gå omkring och klaga på män, dålig jämställdhet och förtryck? De borde väl enbart vara glada över att de inte är bortgifta med en taliban, tänker vi och suckar över att vara missförstådda och oförättade medan vi hoppas att tjatet snart ska tystna och allt blir som förut.

Är manligheten i kris, undrar Eriksson? Håller männen på att bli omsprungna av kvinnorna, eller spelar det ingen roll hur många duktiga flickor med toppbetyg som produceras? Kommer det även i framtiden att vara en snopp som är den största meriten? Är det verkligen så att majoriteten av alla män i Sverige ställer upp på den rådande mansrollen? Just den sista frågan är riktigt viktig att diskutera tycker jag och jag är väldigt glad att det för en gångs skull är en man som tar upp frågan. Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra.

Är bögar farliga? Är terapi för fjollor? Går det att vara pappaledig även då det inte pågår något sportevenemang? Eriksson dissekerar mansrollen och det han kommer fram till är sällan vackert. Han skriver om bögskräck, tuppfäkting, myten om den lyckliga torsken, porr, och om pappor som faktiskt inte tycker att de fyller någon direkt funktion i sina barns liv.  Många delar av boken är riktigt intressanta, men jag har svårt att se den man som skulle läsa igenom den utan att bli förbannad och kasta den i väggen. Möjligen kan några drinkar och funderingar på självmord vara ett alternativ. Det är ingen snygg bild som målas upp. Inte snygg alls. Ganska rolig ibland, men definitivt inte snygg. Jag gillar dock sättet Eriksson presenterar sina teser på. Med brutal ärlighet och en rejäl dos humor, som kanske inte alltid kommer att uppskattas av dem som det skämtas om.

Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra.

Är det då en läsvärd bok? Absolut, men i små doser. Även jag, som kan köpa i princip allt i Erikssons resonemang, blir riktigt matt ibland. Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som  måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!

Läs också:

Svettigt värre!

Det är mycket tyskt nu och jag behöver några fler titlar i bokhyllan. Därför tävlar jag om tyska böcker hos Lyran. Hon ville ha svar på 13 frågor, ganska svåra måste jag säga, men svaren är mailade. Nu får jag hoppas på turen. Tävla du också, men våga inte få fler rätt än jag… ;-)

Läs också:

Just nu läser jag

Jag har ganska mycket på gång just nu måste jag säga och ännu fler som står på tur. Det har dykt upp en hel del spännande böcker i lådan det sista och som om det inte vore nog bar jag hem fem böcker från biblioteket i veckan. Vet inte riktigt hur jag tänkte, men någon gång hinner jag kanske läsa dem.

Jag har två noveller kvar av Alice Munro och jag måste säga att jag gillar hennes Kärlek, vänskap, hat, men den kräver helt klart sin kvinna. Det är inga texter att hasta sig igenom och dessutom behöver jag ta pauser ibland för att inte bli känslomässigt utmattad.

Tegelstenen av Cora Sandel som innehåller alla tre böcker om Alberte läser jag också. Nu, efter ett hundratal sidor, börjar den fastna. Vore den inte en klassiker, skulle jag aldrig gett den så mycket tid.

En fackbok finns också på programmet och jag har länge fascinerats av syskon och hur de påverkar oss. Äldst, yngst eller mittemellan av Elisabeth Schönbeck är läsvärd, men även den går lite trögt.

Trögt går det absolut inte med underbara Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper, som jag började läsa i går på kvällen. En riktigt lovande bok som gjorde att jag somnade senare än planerat. Gilla böcker skickade den i det finaste bokpaket jag någonsin fått.

Ungdomsboken jag har på gång nu är underbara Does my head look big in this av Randa Abdel Fattah som är den första bok jag läser om på väldigt många år. Jag läste den på svenska när den var ny.

Faktiskt lyssnar jag också på en bok just nu och det går sådär. Inte för att boken är tråkig, för det är den inte, men för att jag är så riktigt kass på att lyssna. Tankarna vandrar och om jag inte är i rörelse så somnar jag. Jag märker också att jag har svårare för att komma ihåg det jag lyssnar på än det jag läser. Inte direkt auditiv som ni märker. Boken jag lyssnar på är Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig av Mark Levengood och som tur är har jag den även som riktig bok för att kunna läsa den så också.

Vad läser du just nu?

Läs också:

Vad kan du om far?

Det är fars dag idag och jag insåg just att jag visserligen varit med grabbarna O och shoppat till deras pappa, men helt glömt av att fixa något till min egen. Det blir till att panikringa syrran om någon timme eller så när hon vaknat. Nu handlar det inte om att pappa på något sätt skulle vara mindre viktig än mamma, men mycket svårare att köpa något till.

Pappornas dag ja och då måste man såklart fundera över vilka pappor som finns runt omkring oss. I GP kan du läsa om pappor som Alex Schulman, som saknar att sova, Marcus Birro, som fick vänta länge på att bli pappa, Emrik Larsson, som propagerar för att ge far en färgglad scarf och så min favorit Timo Räisenen, som inte firar fars dag.

I DN kan man läsa om alla pappor som lämnat över makten till sina barn, mer eller mindre medvetet ska tilläggas. Den som uppmärksammats mest de senaste dagarna är Aung San Suu Kyi, vars far var ledare i Burma, kallad självständighetshjälte och mördad 1947. Hon är nu fri efter  år i husarrest. Förhoppningsvis betyder friheten också att hon kan verka för demokrati utan att hindras av regimen.

I litteraturen har det dykt upp en hel del ganska misslyckade och udda pappor det senaste. Jag tänker på Åsa Linderborgs och Mian Lodalens pappor. Eller den grymma pappan, som i Lila hibiscus inte inser att han, genom att ge efter för de krav samhället ställer på honom, plågar sin familj. Där finns också pappan som blivit av med sitt barn i Maskarna på  Carmine Street och Inlåsta. I den sistnämnda finns dessutom Jacks pappa, som aldrig agerar som en.

När jag frågar grabbarna O om pappor i bok och film lyfter Storebror fram den snälla Gepetto i Pinoccio och Lillebror gillar Pippis pappa mest.

Min litterära favorit är nog Charles, pappa till fyra döttrar i böckerna om prärien. Och då menar jag inte den överblödige tv-versionen, utan den litterära pappan som uppmuntrar Laura att vara sig själv.

Och så min far då, han som jag glömt köpa present till. En liten man som kan explodera vid behov och bli hur stor som helst. Ingen man att mucka med helt klart, men som tur är blir han sällan arg. Det är från honom jag ärvt min kärlek till diskussionen och debatten. Envisheten kommer också från honom (och alla andra släktingar). Han har också alltid premierat hårt arbete och uppmuntrat både mig och syrran att visa att vi är bra. När vi sedan gör något som han inte hade valt kan han bli lite bekymrad, men mest för att vi inte ska få det så bra som vi kan.

Vilka pappor vill du lyfta fram idag?

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Vad är egentligen en bra bok?

Veckans bokbloggsjerka hos Annika handlar om betyg på böcker.

ANVÄNDER DU ETT BETYGSSYSTEM? OM JA, HUR SER DET UT? OM NEJ, HUR GUIDAR DU DINA LÄSARE TILL VAD SOM ÄR ”BRA” RESPEKTIVE ”DÅLIG” LITTERATUR?

Betyg är helt klart lurigt när det, som i bokrecensioner, faktiskt handlar om smak. Jag sätter betyg mellan 1 och 5, men vad betyder det egentligen att en bok får högsta betyg? Det är knappast en garanti för att alla andra ens skulle gilla den.

Väldigt sällan får en bok 1, som jag skulle säga är en så dålig bok att den egentligen inte borde bli utläst. Några få 2:or har det blivit och jag skulle vilja definiera dem som dåliga böcker som ändå var tillräckligt bra för att ta sig igenom. En 3:a får de böcker som är helt okej, inte hysteriskt bra och inte direkt dåliga, men läsvärda ändå i sin genre.

Det vanligaste betyget jag sätter är en 4:a och det betyget får böcker som är läsvärda och som har något lite extra, ett bra språk, en riktigt bra intrig eller personer som är lätta att engagera sig i.En riktigt bra bok och jag läser väldigt många väldigt bra böcker.

En 5:a däremot är en bok som verkligen kryper under huden och inte lämnar mig oberörd på något sätt. En bok som följer med mig även då jag inte läser och som får mig att fundera kring saker jag tidigare inte tänkt på.

Jag basunerar inte ut betygen, utan märker bara inläggen med en betygstag. Viktigt är också att komma ihåg att genren har betydelse för betyget. Jag kan sätta högsta betyg på en deckare och på en roman, men det betyder nödvändigtvis inte att de är lika fantastiska. Självklart krävs det att man gillar deckare som genre för att kunna uppskatta den bok jag läst och satt högsta betyg på.

Läs också:

Att skriva om historien

Igår var jag på fortbildning om Maktspråk på  Nationalmuseum och Moderna Museet i Stockholm. En riktigt intressant dag måste jag säga som inleddes på Nationalmuseum där bilder och konst fick illustrera hur makt porträtterats genom tiderna. Bland annat talade Margareta Gynning, intendent om hur kvinnor sedan 1800-talet fått stå i bakgrunden. Innan dess var det de rika som satte normen, oavsett om de var män eller kvinnor. Pengar och börd gav makt.

Männen har skrivit vår historia i stor utsträckning. Margareta Gynning pratade om det som få tänker på, nämligen att historien inte bara har bestått av mäktiga män och svaga kvinnor utan att det starka kvinnor ofta plockats bort.

Moderna museet har länge försökt uppmärksamma den felaktiga synen att det inte finns några kvinnliga betydelsefulla konstnärer. I ett upprop från 2006 önskade Lars Nittve 50 miljoner från regeringen till att köpa in modern konst av kvinnor. Det var nämligen inte så att det inte fanns några konstnärer, men däremot var få representerade på museet. Media rasade och talade om pr-jippo och Nittve fick inga 50 miljoner. Däremot fick museet pengar från privatpersoner och dessutom skänktes betydelsefulla verk.

Det är intressant med historieskrivning och hur den ser ut. Visst måste man  komplettera med kvinnor, men många tycks tro att det då handlar om att lyfta fram sådant som egentligen inte är viktigt. Få inser hur mycket vår syn på världen och konsten påverkas av det urval som gjorts för oss, ett urval gjort av män.

Vi måste leva med historiens fel, men utan att återupprepa dem. Vi har en skev bild av historien som vi behöver ställa till rätta och inte alltid se på saken med ett givet  manligt perspektiv.

Projektet fick till slut 5 miljoner av Regeringen och 37 miljoner från privata donatorer.  24 verk av 14 konstnärer köptes in för att förstå historien och vår samtid. De har placerats in som en del i utställningen men inte bara ett komplement till männen.

Hur mycket vågar vi skriva om historien? Utmaningen är att ändra utan att den konservativa publiken sparkar bakut. Det intressanta är att få allmänheten att förvärva kunskaper om de kvinnor som faktiskt var med och skrev historia. Det andra önskemuséet är projektet som vill få oss att ifrågasätta ”Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap” och istället ge kvinnorna en mer rättvis plats i historien.

Det är definitivt viktigt att inventera samlingar för att ge en mer sann bild av verkligheten. Det finns lika många kvinnliga moderna konstnärer men verken har visats på få ställen och historieskrivning är trög. Det är tyvärr en sak att forska och en annan att leva som man lär och få ut den sanna bilden till allmänheten. Realiteten är att det finns väldigt lite pengar till att komplettera samlingar. John Peter Nilsson talade om att forskning inte ens når universitet eller än mindre läroböcker.

Under dagen tänkte jag mycket på när Petter Karlsson och Niklas Ekdahl presenterade de, enligt dem, hundra viktigaste svenskarna och radade upp i princip bara män. De argumenterade därefter att det absolut inte fanns några fler viktiga kvinnor och att kön inte skulle vara avgörande. Kön ska alltså inte vara avgörande, men då vi fortfarande accepterar en historieskrivning av män för män, män med pengar dessutom till största del, har kön verkligen betydelse. Normen, mannen är den som styr vår syn på världen fortfarande 2010. Det är sorgligt.

Det kommer att dyka upp fler inlägg från mina två normkritiska dagar i Stockholm var så säkra!

Läs också:

Rakt på sak

Ingenting att skicka i bokbytespåsar kanske, men lite kul ändå. En ironisk anteckningsbok kanske, eller bara en otrevlig?

Läs också: