Att skriva om historien

Igår var jag på fortbildning om Maktspråk på  Nationalmuseum och Moderna Museet i Stockholm. En riktigt intressant dag måste jag säga som inleddes på Nationalmuseum där bilder och konst fick illustrera hur makt porträtterats genom tiderna. Bland annat talade Margareta Gynning, intendent om hur kvinnor sedan 1800-talet fått stå i bakgrunden. Innan dess var det de rika som satte normen, oavsett om de var män eller kvinnor. Pengar och börd gav makt.

Männen har skrivit vår historia i stor utsträckning. Margareta Gynning pratade om det som få tänker på, nämligen att historien inte bara har bestått av mäktiga män och svaga kvinnor utan att det starka kvinnor ofta plockats bort.

Moderna museet har länge försökt uppmärksamma den felaktiga synen att det inte finns några kvinnliga betydelsefulla konstnärer. I ett upprop från 2006 önskade Lars Nittve 50 miljoner från regeringen till att köpa in modern konst av kvinnor. Det var nämligen inte så att det inte fanns några konstnärer, men däremot var få representerade på museet. Media rasade och talade om pr-jippo och Nittve fick inga 50 miljoner. Däremot fick museet pengar från privatpersoner och dessutom skänktes betydelsefulla verk.

Det är intressant med historieskrivning och hur den ser ut. Visst måste man  komplettera med kvinnor, men många tycks tro att det då handlar om att lyfta fram sådant som egentligen inte är viktigt. Få inser hur mycket vår syn på världen och konsten påverkas av det urval som gjorts för oss, ett urval gjort av män.

Vi måste leva med historiens fel, men utan att återupprepa dem. Vi har en skev bild av historien som vi behöver ställa till rätta och inte alltid se på saken med ett givet  manligt perspektiv.

Projektet fick till slut 5 miljoner av Regeringen och 37 miljoner från privata donatorer.  24 verk av 14 konstnärer köptes in för att förstå historien och vår samtid. De har placerats in som en del i utställningen men inte bara ett komplement till männen.

Hur mycket vågar vi skriva om historien? Utmaningen är att ändra utan att den konservativa publiken sparkar bakut. Det intressanta är att få allmänheten att förvärva kunskaper om de kvinnor som faktiskt var med och skrev historia. Det andra önskemuséet är projektet som vill få oss att ifrågasätta ”Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap” och istället ge kvinnorna en mer rättvis plats i historien.

Det är definitivt viktigt att inventera samlingar för att ge en mer sann bild av verkligheten. Det finns lika många kvinnliga moderna konstnärer men verken har visats på få ställen och historieskrivning är trög. Det är tyvärr en sak att forska och en annan att leva som man lär och få ut den sanna bilden till allmänheten. Realiteten är att det finns väldigt lite pengar till att komplettera samlingar. John Peter Nilsson talade om att forskning inte ens når universitet eller än mindre läroböcker.

Under dagen tänkte jag mycket på när Petter Karlsson och Niklas Ekdahl presenterade de, enligt dem, hundra viktigaste svenskarna och radade upp i princip bara män. De argumenterade därefter att det absolut inte fanns några fler viktiga kvinnor och att kön inte skulle vara avgörande. Kön ska alltså inte vara avgörande, men då vi fortfarande accepterar en historieskrivning av män för män, män med pengar dessutom till största del, har kön verkligen betydelse. Normen, mannen är den som styr vår syn på världen fortfarande 2010. Det är sorgligt.

Det kommer att dyka upp fler inlägg från mina två normkritiska dagar i Stockholm var så säkra!

Läs också: