Monthly Archives: november 2010

Om Knausgård och bokcirklar

En av frågorna i del 2 av Bokbabbels enkät var Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse och jag skulle vilja lägga till Nämn ett fall då hypen gjort att du inte ens läst en bok. Knausgårds Min Kamp är en sådan bok, eller sex sådana böcker snarare.

”Att ge ut en självbiografisk romansvit i sex delar kan verka magstarkt”, skrev Ola Larsmo i DN och eh ja, så kan det verka. Jag är därför väldigt skeptiskt till detta mastodontverk. Den hyllas till höger och vänster och jag tror mindre på bokens storhet efter varje hyllning. Antagligen är det barnsligt och/eller okunnigt, men jag skulle verkligen vilja förstå storheten.

Nu när DN startar bokcirkel är det just Min Kamp som valts till första bok. Annars tipsar Lotta Olsson om 15 andra. Av dem är jag sugen på att läsa Undantaget av Christian Jungersen.

”Min” bokcirkel heter Bokbruttorna och där läser vi väldigt varierande böcker. Vi har deckarfantasten, biografiälskaren, världslitteraturvurmaren, klassikerbruden, nyhetsnosaren och så några till som väl faller inom någon av grupperna. Det brukar bli en bra blandning hur som helst. Mest är det helt underbara människor som jag är väldigt glad att jag har i mitt liv trots att jag är allt för kass på att höra av mig.

Av de sju medlemmarna i vår bokcirkel skulle nog en, eller möjligen två kunna välja Min Kamp som månadens bok. I vår cirkel är det okej att komma med eller utan en läst bok i bakfickan. Ibland hade jag gärna diskutera boken mer, men det viktigaste är faktiskt att träffas. I vårt sociala vakuum finns det få tillfällen till spontana träffar och då fyller bokcirkeln en stor funktion. Om inte annat behövs tid att prata ut och dricka vin. Några har jag studerat med, en på gymnasiet och två på universitetet. Ett par har jag jobbat med och två andra har kommit in via vänner. Vi startade 2002 och då var medlemmarna inte riktigt desamma. Fyra fanns med från start, några har fallit bort och andra tillkommit.

I augusti varje år bokas träffar för hela läsåret (alla utom en är lärare och då blir det såklart läsåren vi går efter) och en ansvarig utses för varje träff. Den ansvarige bestämmer var vi ska vara, oftast på en restaurang, men ibland hemma hos någon och ansvarar dessutom för att välja en bok till nästa träff. Den här månaden har jag slarvat och inte läst boken, men jag kan inte gå på träffen och är nog ursäktad. Annars är just bokträffar det som har högst prioritet i kalendern.

Vi skulle skaffa oss en fin Book Club Journal också för att ytterligare lyxa till träffarna. Jag kanske ska köpa en i vilket fall, bara för att kunna klappa lite på den. Så fin, så fin!

Är du med i någon bokcirkel? Hur gör ni?

Läs också:

Och Babylon kommer till…

image

Storebror har hjälpt mig att lotta fram vinnaren av Camilla Ceders bok Babylon. Den helt värdelösa bilden får illustrera vinnaren,  som alltså är Boksnoken. Grattis!

Maila mig adressen, så postar jag en grön liten påse till dig!

Läs också:

Jag älskar mina barn men…

Året var 1994 och jag kan tänka mig att september just hade börjat. För första gången tog jag bussen ut till Pedagogen i Mölndal och att säga att jag var nervös är en rejäl underdrift. Jag skulle börja min lärarutbildning och jag kände absolut ingen. Utanför huvudingången träffade jag en glad, pigg och ganska liten tjej och jag fick sällskap den dagen och många efter det. Vi pluggade, drack vin, repeterade spexföreställningar, var på spexfester och höll kontakten i ganska många år. Mina väggar pryds fortfarande av hennes fantastiska tavlor.

För drygt fem år sedan fick hon sitt första barn och några månader därefter kom mitt. Vi sågs några gånger med två hysteriskt skrikande ungar, vi flyttade ut på landet och bara några månader senare var jag gravid igen. Ärligt talat minns jag inte mycket av 2006, inte av 2007 heller. När jag blev gravid i februari ammade jag fortfarande och jag var helt slutkörd. Storebror sov lite och skrek desto mer. Han hatade sin vagn och ville inte alls vara någon väluppfostrad unge då vi träffade andra. Jag saknade Majorna och var allt annat än nöjd med livet. Föräldraledighet var inte alls min grej.

Den våren bytte jag blöjor och spydde. Ungefär så. Under några månader arbetade jag och nästan varje dag stannade jag bilen och spydde på väg till jobbet. Annars mådde jag rätt bra och jag njöt verkligen av att få leva vuxenliv ett kort tag.

Så kom då Lillebror i november. Snabbt, kvickt och lätt. De två första veckorna var han en mönsterbebis och jag trodde verkligen att vi fått en sådan där unge som alla talade om. En som sov. Det hade vi inte. Snart förvandlades han till en monsterbebis. Han började skrika och han skrek och skrek och skrek. Vi prövade allt. Jag levde på gurka och hönökaka. Vi gav den lille mjölkfritt tillägg som han raskt spottade ut. Vi gungade, promenerade, bar och grät.

Jag ringde min vän, som också var gravid med sitt andra barn och hon tipsade om akupunktur. Grabbarnas kusin hade också prövat det som liten och vi bestämde oss för att testa. Nu minskade skrikandet från 12-15 h till 5-6 ungefär. Inte slutade det när han blev tre månader heller. Egentligen började det inte bli bättre förrän han åt riktig mat.

Många gånger svor jag över hur förbannat korkade vi varit som fått två barn så tätt. Nu funkar det bra och det är underbart att se hur mycket de två grabbarna älskar varandra. Visserligen älskar de att bråka också, men se det är en annan historia.

Vad vill jag nu med inlägget? Berätta att jag borde hållit bättre kontakt med min gamla vän. Vår situation var nämligen väldigt lik har jag insett efter att ha läst boken som hon skrivit om småbarnshelvetet. Boken heter Satungsverserna och hon heter Kicki Edgren Nyborg.

Det börjar med kärlek och bebisdrömmar, och slutar med tinnitus, utmattningssyndrom och för tidigt åldrande. Välkommen till småbarnshelvetet en plats de flesta föräldrar någon gång besökt.

Det här är en saga om det coola paret (just det känner jag kanske inte igen) som bestämmer sig för att skaffa ett barn. Det går inte alls så lätt som de tänkt sig och när det väl finns en unge i magen är det galet svårt att få ut honom. När Köttbullen väl är född tar han över parets liv totalt. Han har kolik och skriker sig igenom sina första månader (been there).Han äter dessutom upp all tid som paret tidigare haft så gott om:

Köttbullen var hungrig och åt upp mammans bröst. Sedan åt den upp de extra tjugo timmarna som paret förr haft i sitt dygn. Nu var det bara i genomsnitt sex till åtta timmar kvar och paret ojade sig ofta över hur de skulle hinna jobba, sova och gå ut. Fast det där med krogen kändes inte så intressant längre. Barnet åt upp det också – slurp! Så var det sociala livet borta.

När Köttbullen så blivit några månader verkar paret få ett rejält hjärnsläpp. De bestämmer sig nämligen för att skaffa sig ett barn till (been there,  även om vi inte direkt bestämde oss, det bara blev så, men vi vet ju hur barn blir till så…) och när Köttbullen är 1,5 år föds så Kanelbullen. Liten och söt som socker. Kanske kan mamman också äntligen få ett eget barn då Köttbullen mest bryr sig om sin pappa. (been there)

Med två små barn blir livet knappast lättare. Två barn känns konstigt nog som fem (been there) Mamman känner sig snart som vore hon närmare hundra år. Det hjälper inte ens att knapra antidepressiva (done that) och snart undrar både hon och pappan vart livet tog vägen.

Kicki Edgren Nyborgs historia är nattsvart, men väldigt, väldigt rolig. Ingenting att köpa till nyblivna föräldrar, men kanske för dem som  varit med ett tag. Eftersom jag själv har två grabbar med bara knappt 16 månaders mellanrum förstår jag verkligen att frustrationen inte handlar om bristande kärlek. Det är ”bara” det att livet förändras så snabbt när det dyker upp två barn nästan samtidigt. Nu har vi sådan tur att våra bullar inte bråkar som Kickis bullar tycks göra. Våra är bästa brorsor och det gör det hela lite lättare. Nu börjar jag tycka att vi var supersmarta som körde på så snabbt, men vägen till någorlunda sinnesro har varit lång.

Jag är glad att Satungsverserna getts ut då Kicki Edgren Nyborg sätter ord på det känsliga och kanske lite förbjudna. Hon vågar säga att det inte alltid är fantastiskt att vara förälder trots att barnen självklart är det bästa man har. Boken är dessutom illustrerad av författaren och just bilderna bjuder på en hel rad asgarv. Underbara!

I dagens GP fanns en lång artikel om Kicki och det var därför jag kom att tänka på boken. Egentligen tänker jag på henne varje gång jag tittar på hennes tavlor, men som så många andra är det bara på Facebook jag ser henne. Om ni känner igen det här inlägget är det för att delar av det publicerades på min gamla blogg i samband med att boken gavs ut i april 2010.

Läs också:

En annorlunda mysdeckare

Genren mysdeckare kanske inte finns, men jag vill ändå kalla Döden inpå livet av Maureen O’Brien för just det. Ja, det är någon som blir mördad, så helt mysigt är det helt klart inte. Dessutom innehåller boken svartsjuka, kärlek och hat i stora dosen, men ändå känner jag mig ganska upprymd när jag slår ihop boken, efter att ha läst den förhållandevis snabbt och definitivt intensivt.

Problemet är att Döden inpå livet egentligen inte är en bok att läsa snabbt, då O’Briens fina språk gör att jag faktiskt måste läsa varje ord. Det här är nämligen långt ifrån en vanlig dussindeckare. Det är naket, engagerande och väldigt, väldigt snyggt skrivet. Inga onödiga detaljer, ingen hysterisk spänning, bara en ytterst välskriven historia som är svår att slita sig ifrån.

Maureen O’Brien har en bakgrund som skådespelare och kanske är det inte konstigt att hon förlagt handlingen i teaterns, filmens och tv-seriernas värld. Liza Drew är den som mister livet i boken. En person mina vänner och inget blod, inga obduktioner, inga läbbiga detaljer. Ja, hon blev troligen mördad och ja, det är verkligen brutalt att tvinga någon att dricka saltsyra, men det förekommer inget frosseri i äckel och blod. Oj vad skönt att läsa en sådan deckare för en gångs skull.

Liza Drew var en framgångsrik skådespelare och alla verkar ha älskat henne. Vacker som en dag och trevlig mot alla. Dessutom gravid med sin stora kärlek och väldigt lycklig. Självmord verkar därför inte troligt. Kriminalaren som sätts på fallet heter John Bright och han håller sig på många sätt i bakgrunden, men ibland dyker han upp och då för han alltid handlingen framåt. På många sätt är han textens motor och det är också han som jag gillar bäst. Inte från början, då avskyr jag honom. Den som berättar historien, Lizas bästa vän Millie, hatar honom nämligen med passion och då hon får min sympati måste jag självklart tycka som hon.

Millie blir misstänkt för mordet och får John Bright i hälarna. De andra två misstänkta är Lizas man Paul, som också varit tillsammans med Millie för många år sedan och Lizas mamma, den barska mrs Drew som verkar vara förälskad i sin svärson och svartsjuk på Millie.

De här fyra personerna är de enda du behöver hålla reda på och det är också ganska skönt. O’Brien koncentrerar sig på de tre misstänkta, hur de agerar efter mordet och hur de påverkas av sorgen. Alla har sin historia, men någon måste rimligen ljuga. Det är spännande att följa Brights jakt på en mördare som är totalt kallblodig, men troligen döljer det väl.

På engelska heter boken Close-Up on Death och utkom redan 1989. Det tog alltså 20 år innan den översattes och gavs ut av Elisabeth Grates förlag. Tydligen finns det fler böcker om John Bright, även kallad Knivbladet av den något frispråkiga Millie och jag skulle gärna se att även de översattes. Annars får jag väl klicka in på någon brittisk internethandel och köpa dem. Jag vill i alla fall helt klart läsa mer av Maureen O’Brien.

Läs också: