När mördaren berättar

Veckans Bokbloggsjerka hos Annika handlar om de där passagerna där en annan person än berättaren får ordet, kanske i en annan tid.  Effektfullt eller ett jäkla otyg?

VAD KÄNNER DU INFÖR TEXTER/STYCKEN/KAPITEL SKRIVNA I KURSIV STIL?

Det måste fylla en funktion när man som författare väljer att kursivera vissa delar av sin text. Första gångerna det hände i en deckare gillade jag det skarpt då det var så ovanligt att mördaren kom till tals. Jag tror att det kan ha varit i Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid, men det kan också vara så att jag är helt ute och cyklar. Hur som helst var det då, för drygt tio år sedan, något nytt och uppfriskande. Så är det definitivt inte nu. Det har verkligen gått inflation i dessa kursiva avsnitt, främst i deckare, men också i andra genrer.

I vissa böcker blir det för mycket. Första årstidsdeckaren av Mons Kallentoft funkade det, kanske i den andra, men i den tredje blev jag trött och i den fjärde rent förbannad. Kallentoft låter offren tala, liksom Åsa Larsson, men jag tycker att hon lyckas bättre.

Att mördaren kommer till tals är annars det mest vanliga. Detta kan funka ibland, som i Någon sorts frid, men det är långt ifrån alltid en tillgång. Än värre är det dock om de kursiva avsnitten består av en tillbakablick, något som Camilla Läckberg använt i alla sina böcker. Någon gång är det bra som i Sjöjungfrun, men ofta blir jag bara trött. Däremot gillade jag verkligen Ann Rosmans Fyrmästarens dotter trots att förklaringen fanns i det förflutna.

Läs också:

2 comments

  • Ja, du har nog rätt i att det var i Val McDermids bok för jag började läsa den i går kväll och ”den kursive mördaren” var det första som slog emot mig. Men då log jag faktiskt bara och läste glatt vidare 🙂
    Annika recently posted..Tysk tematrioMy Profile