Med Birro till 90-talet t.o.r.

Marcus Birro tillhörde mitt 90-tal. Det var få lördagar på Kompaniet eller Magasinet som gick utan att jag såg honom. Om han mot förmodan höll till någon annanstans ersatte någon av Daniels brorsor eller i alla fall Emrik.  Göteborgs nöjesliv präglades av dem och andra lokala kändisar i en tid då det faktiskt kändes som om det var här saker hände.  Jag hade några få väldigt aktiva uteår som jag minst sagt känner nostalgi över fortfarande.

Nostalgi är också det Marcus Birro känner inför den här tiden i sitt liv. Nostalgi, blandat med sorg och frustration, men faktiskt också en del kärlek. ”Den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal”, skriver Birro och jag själv kom väl in i denna magiska värld för 1993 eller så. Innan var jag allt för ung och oskuldsfull (vilket jag väl egentligen var hela tiden, i alla fall om man jämför med grabbarna i boken)

Att leva och dö som Joe Strummer är en underbar titel, som syftar på gitarristen och sångaren i The Clash som, liksom huvudpersonens vän, dog av ett hjärtfel. Jag säger huvudpersonen, för även om det säkerligen är en till stor del självbiografisk bok står det ingenstans att den är sann. Sannolik är den dock helt klart.

Vi får följa den misslyckade huvudpersonen då och nu. Då, när han fick sin försörjning från socialkontoret och söp upp merparten. När han bodde i små, fula lägenheter t.ex. vid Folkungagatan där även min första lägenhet låg. Genom festnätter, bakfyllor och livfunderingar. En ständig flykt från det allvarliga i livet och från kärleken.

Birro berättar inte min historia, men jag känner igen miljön, vilket gör att läsningen ger mig mer än den kanske gjort om den utspelade sig på en annan plats. Jag har aldrig varit fixerad av Sisters of Mercy, men jag var definitivt förälskad i Robert Smith, mest för att han verkligen var som han var. En image kanske, men en ärlig sådan. Ärligheten är också något som genomsyrar Birros syn på och beskrivning av sitt liv.

Parallellt med ungdomshistorien, då the Christer Petterssons försöker slå igenom, får vi följa bandets sista(?) spelning på vännen Frank Östers begravning. Det är begravningen som är den viktigaste händelsen i boken, dit allt på ett sätt syftar. Beviset för att de nu lönnfeta 40-åringarna inte längre är odödliga.

Marcus Birro bröt med NT med följande ord, då hans bok sågades av en recensent som redan innan bestämt sig för att den var kass:

Jag vägrar finna mig i att bli nedvärderad av folk som inte sköter sitt jobb, Det är oförsvarligt oproffsigt av en tidning att låta direkta felaktigheter, lögner och fördomar stå i vägen för en seriös journalistik.

Recensenten menar att romanen är ”slarvig, romantiserande och outhärdigt sentimental”, men sticker inte under stol med att han inte gillar Marcus Birro alls. En omogen sk

Många kan nog känna så inför Att leva och dö som Joe Strummer då Marcus Birro har en tendens att reta upp folk. Jag kan också tycka att han är lite överdjup ibland, men jag gillar hans poetiska utläggningar i en någon kvasifilosofisk stil. Det funkar för mig. Slarvig? Definitivt inte. Romantiserande? Onekligen, men vem ser inte på sin ungdom genom rosafärgade glasögon? Outhärdigt sentimental? Nej, det tycker jag inte. Huvudpersonen har en rejäl 40-årskris på gång helt klart, men jag tycker att det mesta är trovärdigt.

Något jag inte gillade? Jag är ju en av dem som är skadad av Tipsextra och dessutom håller på Blåvitt, så när Birro påstår att välvaxade italienare, som lipar mer än de dribblar, skulle vara någon sorts fotbollsgudar så är jag inte med i resonemanget. Hans diskussioner om fotboll med plastsonen som bor i Norrköping gör förvisso att jag förlåter honom lite, men nej, där har du fel Marcus Birro. Mycket kan du, men fotboll? Jag är tveksam.

Läs också:

One comment