Monthly Archives: november 2010

Läs, njut och tänk om du vill


Gå din väg eller gå din egen väg
Ropa fram dig, in dig, hem dig, ut dig,
bort dig, genom dig

Sara Hallström skriver vacker poesi. Jag förstår inte alltid vad hon vill säga, men jag tycker om sättet hon säger det på. För mig räcker det gott. Språket och formuleringarna talar till mig och jag tycker om att läsa dikterna i Torg, korg, eko som kommer ut idag.

Jag saknar dock punkterna. De stora bokstäverna finns, men inte punkterna. För mig ger det ingen särskild effekt, bara en irritation, men så är jag också svensklärare vilket automatiskt kanske gör mig till något av en språkpolis. Jag tycker om när författare experimenterar med språkets form, men just det här experimentet gillar jag inte.

Hallström berättar om måltider som gör att hon hamnar i försvarsställning, om att tiga eller hålla kvar med hjälp av ekon, om att skaffa sig ett hem att falla från, om guldfisken med en parasit och om en ovanlig blandning av kaffe, socker och mjölk. Orden i titeln återkommer i dikterna. Torg. Korg. Eko.

Rysningen kommer ibland. Den som orsakas av en riktigt vacker formulering. En sådan som känns i hela kroppen. Hon kan konsten att få mig att rysa Sara Hallström och det är ett mycket bra betyg. Ibland dyker det dock upp en dikt som jag förstår absolut ingenting av. Det gör ingenting. Så får det vara. Jag viker ett hundöra vid de dikter jag vill återkomma till. De andra får kanske vänta ett tag.

Sara Hallströms första diktsamling Vi måste ha protein tog mig med storm. Den andra Rötter smälter var också bra, men lämnade mig lite mer oberörd. Och så nu Torg, korg, eko som kräver tid och eftertanke. Jag tycker om den, men jag vill läsa dikterna några gånger till. Så är det ofta  med lyrik tycker jag, det krävs omläsningar så att dikterna kan bygga bo i mitt inre. Då flyger en strof förbi ibland, en synnerligen vacker formulering som satt sig fast. Några ord som får mig att le. ”Svin bakom en mask av förståelse.” Jag förstår precis vad Hallström menar. Jag har mött dem. Och orden kommer att dyka upp igen och igen, tillsammans med några andra. Det mina vänner är vad bra lyrik gör med mig.

Recension i GP, SvD.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-26

Efter att ha läst tre böcker av Sara Hallström måste jag definitivt räkna henne till en av mina favoritpoeter. Mycket läsvärt helt klart, pröva du också!

Läs också:

Bokfrågornas ABC del 24

1. XXX avslutar brev med kyssar. Någon bokkyss du minns mer än någon annan?

Ganska länge höll svaret på att bli nej, men så kan man ju inte svara på sin egen fråga. Därför blir det en av de få tydliga kyssarna mellan Laura och Almanzo i Gyllene år. Almanzo har firat jul hos sin familj och återvänder sent på kvällen, mitt i en snöstorm. Laura är så överraskad av hans ankomst att hon bara står helt stum i bakgrunden medan hennes familj välkomnar honom. När han kommer fram och ger henne en guldbrosch i julklapp säger hon såklart tack, men han vill att hon tackar lite bättre och får då en kyss.

2. Malcolm X tillhör de stora ledarna i världshistorien. Berätta om en bok som handlar om en eller flera ledare.

Biografin om just Malcolm X av Alex Haley är faktiskt riktigt bra. Den räknas som självbiografi då Haley fungerar som spökskrivare.  Annars går tankarna återigen till American Wife av Curtis Sittenfeld och Charlie Blackwell som USA:s president.

3. Mina barn är så små att hemmet fortfarande är fritt från xbox (för bokstavens skull då…) eller någon annan spelkonsol. Trots detta (eller just därför) vill jag att du berättar vilken bok du skulle vilja göra om till spel för just xbox.

Jag tror att Hungerspelen av Suzanne Collins skulle bli ett väldigt spännande spel. Pax för att vara Katniss

4. Den som lider av xenofobi är rädd för det som är främmande. Främlingsfientlig med andra ord. Har du läst någon bra bok som handlar om detta?

Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist tar avstamp i Joseph Conrads Mörkrets hjärta och beskriver främlingsfientlighet och imperialism på ett målande sätt. Ett måste för alla!

Nu är den din tur att svara i din blogg eller i en kommentar. Söker du inspiration kan jag rekommendera ett besök hos följande bloggare som svarade i maj:

Alkb

…and then there was Beatrix

Bokstunder

Eli läser och skriver

Illusionernas blogg

Tätortstimotej

Yfronten

Läs också:

Gör dig lycklig nu

Lycka nu : en praktisk guide i mindfulness

Om mindfulness och konsten att leva i nuet handlar Titti Holmers bok Lycka nu. Faktum är jag själv besökt henne några gånger och jag har stor respekt för henne. Alla vill bli lyckliga och Holmer menar att det går att påverka sin egen ”lyckonivå” genom att aktivt arbeta med det. Hon utgår väldigt ofta från en cirkel bestående av fyra delar: Tanke, Känsla, Kropp, Handling. I varje situation då du blir stressad, deprimerad eller på annat sätt mår dåligt ska du fundera utifrån frågeställningarna, Vad tänkte du? Vilken känsla upplever du? Hur känns det i kroppen? Vad gör du?

Holmer skriver: ”Jag tänker mig att alla människor består av de här fyra delarna. Och i varje nu, i varje ögonblick av våra liv händer det saker i de olika delarna.”  Genom att strukturera upp det som snurrar i huvudet, de symptom som påverkar kropp och handling blir det synligt och därmed lättare att hantera.

Boken är indelad i sex delar: Nuets psykologi, som beskriver vad mindfulness är. Kroppen, Känslor, Tankar och Handling som är de fyra delarna i varje situation.

Det handlar om att observera sig själv och sitt beteende för att kunna hitta strategier för att förändra sitt mående. Enkla lösningar kan man tycka, men ganska svåra att genomföra.

Några strategier har fungerat bra för mig i hanteringen av mitt eget humör. Om jag blir för stressad brukar jag använda mig av ”Stopp-strategin”. Blir det för mycket säger jag ”Stopp” till mig själv. Andas tio gånger och frågar mig sedan ”Kan jag göra något åt det här just nu” eller min egen variant ”Spelar det någon roll” som funkar bra när grabbarna vänder upp och ner på huset.

Jag brukar också stanna i situationen och tänka på cirkelns fyra delar. Just att stanna och observera är ett bra sätt för mig att varva ner istället för att stressa upp mig. Snurrar tankarna för mycket i huvudet försöker jag att inte låta dem fastna. Jag observerar tanken, men släpper den sedan vidare.

”Med hjälp av mindfullness kan du skapa ett utrymme mellan impuls och handling och börja agera istället för att utagera” skriver Holmer och det är viktigt.

Jag gillar Titti Holmers bok. Den är strukturerad, tydlig och personlig. Samtal med patienter varvas med hennes egna funderingar, andra personers forskning och teorier. Boken innehåller också en hel del strategier och övningar som man kan använda för att må bättre. Visserligen blir det ibland lite väl glättigt, men mest av allt genomsyras boken av en tro på varje människas förmåga att förändra sitt liv till det bättre. Jag lånade Lycka nu på biblioteket, men tänker investera i ett eget exemplar som bromskloss när jag börjar snurra igång.

Jag har blivit bättre på att varva ner, men fortfarande känner jag verkligen igen mig i den beskrivning av 70-talister på högvarv som gavs i GP häromdagen. Det här är en mycket bra bok, trots sin töntiga titel. Ingen simpel dussinbok i den förhatliga själv-hjälpsgenren, utan faktiskt en bok som kan hjälpa på riktigt. Synd bara att den försetts med en lite väl smörig titel och ett omslag som jag inte heller gillar. Visst ser hon söt och trevlig ut, men just omslag med porträtt är inte min grej.

Läs också:

Med de ovanligt vanliga i fokus

Det har tagit sin lilla tid att läsa ut Kärlek, vänskap, hat min första bok av Alice Munro och anledningen till att den fått vila ibland är absolut inte att jag inte tycker om den. Tvärtom, jag tycker verkligen mycket om de här novellerna. Det är svårt att beskriva Munros sätt att skriva. Hennes språk är enormt kompakt och kräver sin kvinna.

Personerna är annorlunda, men samtidigt väldigt, väldigt vanliga. Här är det de anonyma kvinnorna som får lov att ta plats och så gott som varje berättelse ger information nog för en bok. Därav behovet av paus, det krävs en del fundering för att kunna smälta all information som Munro lyckas få in med så små medel. Det som gör att jag brukar tycka att noveller är en ganska tråkig litteraturform är just bristen på information. I Alice Munros noveller är det snarare all information och alla detaljer som gör läsningen så speciell. Jag vet ingen som kan få med så mycket ord, utan att för den delen använda något ord i onödan. Det är svårt att beskriva ett så speciellt sätt att skriva, men så här står det på förlagets hemsida:

Genom sin novellkonst har hon bevisat att betydelsen i en skönlitterär text inte beror så mycket på längd, som på innehåll.

Mina favoriter bland novellerna är den inledande titelnovellen som handlar om hur två flickors skämt faktiskt leder till något ganska bra. Huvudpersonen Johanna vet inte vad kärlek är, men hittar någon slags sådan till slut. Det är lågmält och allvarligt, men samtidigt riktigt dramatiskt. Just den lågmälda beskrivningen av väldigt allvarliga saker är något av det jag gillar mest med Munros texter.

I Flytande bro får ännu en kvinna, som känner sig riktigt oattraktiv och betydelselös efter en rad cellgiftsbehandlingar, en liten dos av uppmärksamhet och bekräftelse. Jag tycker verkligen om den här lilla novellen som egentligen är den berättelse som utspelar sig under kortast tid.Kort tid betyder dock inte att händelsen inte har betydelse för livet både innan och efter.

De avslutande raderna är så fantastiskt vackra att jag måste dela med mig. Och nej, inga spoilers faktiskt:

Det hon kände var ett slags sorglöst medlidande, nästan som ett skratt. Ett stråk av öm munterhet som för ögonblicket övervann alla hennes sår och håligheter.

Det jag gillar mest är just Munros förmåga att kombinera ord på oväntade sätt, så att de ibland får en helt ny mening. Vad är ett ”sorglöst medlidande” eller en ”öm munterhet”? Jag vet inte riktigt, men jag vet att det är de perfekta orden att beskriva det som huvudpersonen känner just då.

Vi får möta så många intressanta kvinnor och ibland även deras män. Alfriede i Släktklenoder som varit så annorlunda och fri i sin unga släktings ögon, men som slutar att imponera. Ytan stämmer inte alltid med insidan, vilket är ett vanligt tema i novellerna. Jag gillar hemmafruarna Lorna och Meril som på olika sätt förändrar sitt liv om än tillfälligt, men mest tycker jag om Tröst där Nina börjar om efter sin mans död. Novellerna är fulla av de ovanligt vanliga, som ändå har mer att säga än man vid första anblick kan tro.

Mitt första möte med Alice Munro var ett bra sådant. Jag vill läsa mer, men då får det nog bli under en period då jag har mycket tid. Kanske under vårens resa.

Läs också:

Den svåra andra boken?

Jag absolut älskade Sara Hallströms debut Vi måste ha protein som jag läste i höstas. Den nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2004 och för bok nummer två Rötter smälter fick hon Mare Kandre stipendiet.

Det är Rötter smälter som jag läst, flera gånger faktiskt, under flera månader. En intensiv diktsamling som nästan får mig att tappa andan. Tempot är snabbt, pauserna få, det finns inga mellanrum att vila i. Även nu talar Hallström till mig, men väcker inte samma starka känsla som hon gjorde i debuten. Däremot är det här en mer helhetlig och genomarbetad bok på många sätt, men det blir nästan för kompakt ibland. Svårläst och krävande, men jag blir också någonstans imponerad av den säkerhet och tydlighet som genomsyrar texten.

I april ger Norstedts ut Sara Hallströms tredje bok Torg, korg, eko och den vill jag helt klart läsa trots att Rötter smälter inte tog mig med storm. Sara Hallström är en begåvad och spännande författare som förtjänar all uppmärksamhet hon kan få.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-02

Läs också:

Rasismens många ansikten

Bali Rai är en av mina favoritförfattare och han har på senaste tiden skrivit en hel del lättlästa ungdomsböcker för förlaget Barrington Stoke. Flera av dessa böcker handlar om rasism och så även Them and us som handlar om David och hans mamma som flyttar runt för att gömma sig för Davids pappa.

Pappan är ingen trevlig typ, utan både kriminell och hotfull. Hans kropp är full av rasistiska tatueringar och han har suttit i fängelse under större delen av Davids liv. Egentligen är det lugnast då för både David och hans mamma, för så fort han kommer ut både hotar och misshandlar han dem.

När vi träffar David för första gången har han och hans mamma just flyttat in i en riktigt sunkig lägenhet i ett område där de hoppas att pappan aldrig ska sätta sin fot. Där bor nämligen i princip bara asiater och David är en av väldigt få vita engelsmän i den nya skolan.

På samma sätt som Davids pappa hatar invandrare hatar många i Davids nya skola engelsmän och just olika sorters rasism är det stora temat i Them and us.

Lite väl stereotypa personer, en väldigt skruvad intrig, men jag tror att bokens målgrupp som är unga, läsovana killar, kan gilla boken skarpt. Den kan också leda till diskussioner om det viktiga ämnet främlingsfientlighet och hur den kan ta sig uttryck. Lite simpel fcör mig alltså, men det är ju inte jag som ska läsa den. Läsåldern för boken är 8 år, medan intresseåldern är 14+. Barrington Stoke anger alltid två åldrar när de rekommenderar sina böcker och det är både bra och tydligt.

Läs också:

Mina lysande böcker

Jag behöver rota fram adventsljusstaken imorgon, men jag tror att jag vet (ungefär) var den är. Ljus är bra när man bor mitt i skogen som vi gör. Annars är jag inte mycket för julpynt, men huset fullt av ljus vill jag ha. Julblommor hör till också, men jag klarar mig ypperligt utan tomtar och gran. Juldukar och julgardiner finns inte ens på kartan. Möjligen blir det pepparkaksbak, men förra året var ungarna tämligen ointresserade av att baka. Ska det bakas och pysslas får det vara för deras skull. Själv klarar jag mig mycket bra utan alla julmåsten.

Ett måste är dock paketkalendern som laddades med en massa småprylar idag. Det blir små paket i väntan på jul, istället för en massa grejer på julafton. Storebror älskar paketen, medan Lillebror klarar sig rätt bra utan. Klurigt läge.

Apropå julpyntning förresten. Vi har faktiskt redan en julstjärna i grabbarnas fönster. Den har hängt där sedan förra året, då grabbarna vägrade ta ner den. Man skulle kunna säga att det är familjen O i ett nötskal. Men se, nu passar den ju alldeles utmärkt i några veckor framöver.

Veckans quiz i GP handlar om lysande böcker så här i adventstid.

Andra böcker med ljus i, som jag kom att tänka på är:

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Light a penny candle av Maeve Binchy

En stad i ljus av Kerstin Ekman

Fatta eld av Suzanne Collins

Eldens hemlighet av Henning Mankell

Godnatt lampan av Petrus Dahlin

Hur gick det då för mig med frågorna? Sju av tio som väl får sägas vara hyfsat. Hur gick det för dig?

Läs också:

Stressade? Jo tack, jag har märkt det

I dagens GP basuneras det ut att vi 70-talister är nära en hälsokollaps och tyvärr känner jag igen mig en hel del i beskrivningen som Tomas Danielsson ger av min generation. Det är verkligen ”fullt ös -medvetslös” som gäller för många och i perioder befinner även jag mig farligt nära den berömda väggen, inte sällan med ett skrapsår på näsan.

Jag känner igen de uppdragna axlarna, den ständiga nåbarheten och det ständigt dåliga samvetet. Jag är alltid på väg någonstans och jag hinner med ungefär hälften av det jag tycker att jag borde göra.

Det mest frustrerande med mitt jobb är just den minimala möjligheten att påverka min situation. Dessutom får man som lärare väldigt lite bekräftelse för det arbete vi gör, något som Danielsson menar är väldigt viktigt. Visserligen får jag dagligen bekräftelse från mina underbara elever och mina fina kollegor, men med en löneöversyn som närmast kan liknas vid ett skämt, där ingenting ska fördelas mellan personalen (en personal som efter diverse nedskärningar går på knäna) och chefer som är lika stressade de blir måendet knappast bättre. Tid till pauser? Knappast. Däremot har vi handledning varannan vecka och det är guld värt. Utan den hade jag dundrat in i väggen igen för länge sedan.

Just nu håller jag på att läsa Tagga ner! – Lagom bra föräldrar är bäst av min stora favorit Malin Alfvén. Till sin hjälp har hon Kristina Hofsten. Nu har jag bara läst halvvägs, men jag märker att vi faktiskt är rätt avslappnade föräldrar. Våra ungar är fortfarande små och jag tycker att de klarar sig bra utan aktiviteter efter förskolan. Visst kunde de gått på gympa eller simskola och de skulle säkert gilla Funky Kids, men vi hoppar det så länge. En lugn helg när vi faktiskt hinner umgås i lugn och ro, eller när de kan sitta själva och pilla med något i sitt rum, är mycket värt.

Den som varit hemma hos oss vet också att det där med yta inte är vår viktigaste prioritering. Den äldre generationen suckar inte sällan över vårt slarv, men faktum är att vi jobbar båda två och då får det perfekta hemmet stryka på foten. Det är väl egentligen där vår generation inte får ihop det. Det funkar inte att jobba heltid båda två och samtidigt ha ett perfekt hem, ett antal fritidsaktiviteter för både sig själv och sina barn och ett rikt socialt liv.

Vi prioriterar jämlikhet, har inga coola karriärer eller jobb som innebär en massa resor. Jag har visserligen ett kul projekt som jag arbetar med en dag i veckan, vilket betyder att jag jobbar hemma, inte att jag städar och fixar. Smartast hade det kanske varit att gå ner i tid båda två och prioritera våra barn ännu mer, men vi börjar med att umgås intensivt i Thailand under sex veckor i januari och februari. Det är också tid tillsammans som vi prioriterar rent ekonomiskt. Det blir inte mycket kläder eller dyra prylar och vi lägger inte så mycket på renoveringar som vi kanske borde.

Läs också:

Om det ändå vore sommar

Veckans bokbloggsjerka handlar om var vi läser och jag måste säga att min absoluta favoritplats är en solstol under en varm sommardag. Helst rör jag mig inte alls, utan sitter parkerad hela dagen lång i värmen. Den perfekta semestern ser alltså ut så. Långa dagar med en god bok som sällskap.

Nu funkar det inte riktigt att läsa utomhus just nu. Då får det istället bli soffan. Sängen funkar nämligen sådär just nu i november när jag är så trött att jag bara stensomnar. Badkaret funkar dock bra så här i kylan, men tyvärr unnar jag mig allt för sällan ett varmt bad. Borde kanske ändra på det.

Var läser du helst?

Läs också:

Smålustigt, men inte mer

Jag tycker verkligen om Erlend Loe. Han har en absurd humor som tilltalar mig väldigt mycket och jag brukar fnissa mig igenom hans böcker. Nya boken Stilla dagar i Mixing Part börjar verkligen lovande, med helt galna engelska brev som översatts från tyska till engelska med översättningsprogram typ google translate.Dessutom går det inte annat än att älska omslaget.

Huvudpersonen är dessutom totalt galen, precis som huvudpersonerna brukar vara i Erlend Loes böcker om än lite svår att tycka om. Han heter Bror Teleman och är dramatiker. Han älskar Nigella Lawson, men inte Tyskland. Hans fru Nina älskar dock Tyskland över allt annat och det är därför som de hamnat i Mixing Parts, eller Garmisch-Partenkirchen som de flesta kallar orten, på semester.

Upplägget är med andra ord bra, men det blir liksom inte så mycket av det. Större delen av boken består av dialoger mellan Bror och Nina och visst är det kul ibland, men mest blir det tröttsamt. Jag har tyvärr till och med svårt att hålla intresset uppe.

Vill du läsa något bra av Erlend Loe tycker jag istället att du ska ge på Naiv.Super, Expedition L eller Doppler, som alla tre är galet roliga.

Läs också:

« Older Entries