Ja så var det klart vem jag ska skicka en riktigt välfylld L-påse till innan den 7:e november. Det här ska bli kul!

Besvarar En bok om dagens frågeformulär och har också kikat igenom de gamla formulären och lagt till några frågor för att göra det lättare för min inte så hemliga bokvän.

* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

Jag är inte allätare, men har en ganska bred boksmak. Just nu blir det mycket samtida skönlitteratur, en del deckare och ganska många ungdomsböcker. I perioder läser jag mycket lyrik. Jag har en topp 100 med böcker och författare jag uppskattar.

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

Jag läser ganska lite facklitteratur och reseskildringar trots att jag egentligen tror att många skulle kunna locka mig. Augustprisaktuella Resa i Sharialand låter till exempel väldigt spännande, men den finns inte i pocket. Något liknande i pocket skulle alltså vara spännande. Och något liknande får verkligen tolkas som du vill! Kvinnors situation i världen är dock alltid spännande.

* Vad har du läst, men tänkt “Aldrig mer!” om..?

Det finns några mindre bra deckarförfattare som jag kommer att undvika som Viveca Sten, Linwood Barclay och Lars Bill Lundholm. Annars är jag skeptisk till fantasy, men inte så mycket att jag skulle säga aldrig mer.

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Ingen författare direkt, även om det finns favoriter som jag har det mesta av. Däremot samlar jag på lyrik och letar gärna på rea efter udda titlar. Jonas Gardell har jag det mesta av, förutom hans senaste Om Jesus.

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

Det finns listor på vad jag läst från 1999 tills nu under fliken Läst 99-09 och Läst 2010.

* Läser du på andra språk än svenska?

Jag läser mer än gärna på engelska. Just nu mest ungdomsböcker och jag har hittat en hel del pärlor.

* Lyssnar du på böcker? (Mp3 eller cd?)

Absolut inte. Jag är ingen auditiv person och har väldigt svårt att koncentrera mig när jag lyssnar. Funderar på att pröva något enklare som en krönikebok då det egentligen är väldigt bra att promenera och lyssna. Mark Levengood kanske vore något.

* Annat litterärt, värt att veta..?

Jag läser mycket och intensivt. I stressiga perioder läser jag för att slappna av, när jag är ledig läser jag mer för att underhålla hjärnan och lära mig något nytt. Under terminerna läser jag mycket ungdomsböcker, på loven undviker jag dem totalt.

* Vad äter du för godis?

Salt, mint och choklad funkar bra. Gillar marsipan också. Egentligen äter jag det mesta så länge det inte smakar hallon, viol eller körsbär.

* Naturgodis – ätbart eller inte..?

Definitivt ätbart. Inte för starkt bara.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag dricker både kaffe och te. Däremot är jag ganska konservativ när det gäller båda sorter. Kaffe ska vara kaffe och inte för sött, te ska vara svart te och inte med för mycket fruktsmak.

* Hobby?

Mer än att läsa och blogga? Det blir inte så mycket tid över. Jag gillar musik och lyssnar gärna, trädgården skulle jag gärna sköta mer om jag bara fick tummen ur.

* Favoritfilm?

Jag är svag för franska filmer med mycket prat, trots att jag inte kan ett ord franska. Amelie från Montmartre och Tillsammans är man mindre ensam är två riktigt bra filmer. Jag ser gärna må-bra-filmer som Fyra bröllop och en begravning, men undviker actionspäckade filmer då de bara får mig att somna.

* Favoritmusik?

Jag älskar fortfarande Depeche Mode, The Cure och Morrissey men också 90-talsfavoriterna Blur och Kent, alltid Kent. Nu är Salem Al Fakir, Ben Folds och Maia Hirasawa favoriter. Ös när jag vill ha energi eller när jag städar, lugnt och skönt annars.

* Favoritland?

Jag älskar att resa och har många favoritländer. Ett av de länder jag gärna skulle åka tillbaka till är Australien och jag vill definitivt till Kenya, Tanzania och Vietnam igen. Till våren blir det Thailand i sex veckor så hittar du något litterärt som kan kopplas dit blir jag väldigt glad.

* Stjärntecken?

Oxe, men jag är väldigt skeptisk till astrologi.

* Favoritfärg?

Allt som är glatt går bra. Rött, rosa, turkos, lila, orange funkar bra. Vitt är däremot ingen favoritfärg och konstigt nog inte gult heller.

* Samlar du på något?

Nej, inte direkt mer än böcker då. Gillar däremot små burkar och har säkert tio läppglans i handväskan.

* Eventuella allergier?

Tål inte äpple och undviker därför allt som smakar så för säkerhets skull.

* Hur resonerar du kring att få/ge begagnade böcker?

Varför köpa nytt när det finns gamla, fina böcker som kan få en ny ägare? En pocketbok som är läst en gång räknar jag som ny. Begagnat ska däremot inte betyda ful och sliten.

Så du min kära bokvän får gärna hojta till och du tycker att det är jobbigt med begagnat. Hittar jag en bra bok som jag inte har hemma skickar jag självklart en ny. Jag är inte snål, bara miljömedveten.

Jag gillar att bli överraskad så känn dig fri att experimentera hur mycket som helst! Ser fram emot ett mysigt paket i höstmörkret.

Läs också:

• En nytt pocketbyte
• Tack för det paketet!
• En bit på väg…
• Den har kommit!
• Dags att sprida lite julglädje

Om det nu inte skulle vara nog med en blogg och twitter om samma blogg så finns nu enligt O även på Facebook. Vet inte riktigt vad det kan tillföra ännu, men något kul kanske kan komma ur det. Vi får väl se.

Ni kan i alla fall klicka på små söta gilla-tummar än så länge, men något mer måste jag väl troligen erbjuda på sikt.

Någonting ni önskar? Mer än gratis  böcker då, vilken bokbloggsläsare önskar sig inte det? Får väl köra någon form av muta snart kanske. Faktum är att en dubblett av en nyligen läst bok ligger här hemma och väntar på en ny ägare. Letar bara efter rätt tillfälle att lotta ut den.

Tills dess, klicka på! På de glada tummarna alltså.

(Trevligt förresten med ett inlägg med klick i som inte handlar om att jag klickat hem en bok mer eller mindre medvetet. Faktum är att jag faktiskt klickat hem en bok ganska nyss, men det var Lyrans fel så det räknas inte.)

Läs också:

• Inga aktuella inlägg ännu

Jag brukar sådär kaxigt påstå att jag läser det mesta, men vid närmare eftertanke är jag rätt kass på mycket. Biografier till exempel, i år har jag bara läst en Bit of a Blur av Alex James. Jag har visserligen läst Michael Nyqvists När barnet lagt sig också som handlar om hans liv. Självbiografi snarare än memoarer, eller?

Nu klumpar jag slarvigt ihop biografier och självbiografier märker jag. Använder man egentligen ordet memoarer länge? Varför jag undrar? Jag läste en mycket intressant artikel i dagens GP som handlade om just biografier och att “politiker, mediekändisar, skådespelare – alla skriver biografier”. Längre ner står det visserligen att Tony Blair är aktuell med sina memoarer”. Ett annat citat gör förvirringen total “En biografi skriven av Jackie Arklöf själv … där har du en bok vi aldrig skulle ge ut, och som vi faktiskt tackade nej till när Arklöf själv sökte efter förlag”.

Artikeln finns inte på nätet, kanske är det därför vi bokbloggare inte länkar så ofta till kultursidorna. Det finns helt enkelt inte alltid saker att länka till. Intressant läsning är det inte desto mindre.

Jag ser biografier som en bok skriver om en känd person av en författare, memoarer eller självbiografier är skriven av kändiser själv. Sedan har vi visserligen spökskrivare och Malcolm X:s fantastiska självbiografi skriver av Alex Haley. Och vad är egentligen skillanden på självbiografier och memoarer? Tidsspannet? Graden av fiktion? Hm. Nej, nu ska jag inte fastna i ordvrängerier.

Trots några exempel på bra biografier har jag en inbyggd skepsis mot genren. Kanske gäller det ännu mer de riktigt tegelstenstjocka som jag sällan kommer igenom. Någonstans i åttaårsålderns skolvåndor brukar jag ha tröttnat.

Jag tror att det jag mest har svårt för är det tråkiga kronologiska berättandet som betyder att det tar hur många sidor som helst att komma till de roliga avsnitten. Visst kan det vara intressant med någons barndom, men inte sällan får denna del av livet på tok för mycket plats.

I en biografi vet du alltid hur det slutar, men sällan hur det började. Då är det självklart viktigt att berätta just det, men kanske är inte allt som hände i barndomen verkligen betydelsefullt för framtiden. Inte sällan blir biografier tunga, både bokstavligt och innehållsmässigt. 800 sidor funderingar kring livet kan bli lite mycket hur intressant personen i fråga än är. Ett annat problem är att alla kända personer faktiskt inte kan skriva och kanske borde ha lämnat över jobbet till någon annan.

Självbiografiska böcker är bättre, då de inbjuder till en friare komposition. Kunde det då inte gå att skriva en biografi på ett lite mer spännande sätt än att köra från “jag föddes i…” till “nu just idag, eller igår, i slutet av min karriär” eller ännu värre “nu när jag varit känt i typ tre dagar”. Måste en biografi vara kronologisk? Byter boken genre om den inte följer mallen för hur en biografi ska vara?

Och så alla dessa kändisbiografier, vad ska de vara bra för? Ja om man tänker positivt, och det ska man väl, så menar bibliotikarien Anna Eriksson att de kan vara en inkörsport till läsandet för ungdomar. Jag har faktiskt läst Ego girl av Carolina Gynning tillsammans med en elev och trots att själva läsningen inte gav mig mycket måste jag säga att vi hade en hel del intressanta samtal under och efter läsningen.

Biografier jag kan tänka mig att läsa:

Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren

Conversations with myself av Nelson Mandela

Living history av Hillary Ronham Clinton

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Och några jag kan vara utan:

En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér

Live to win: låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson

Guccikrigen: Hur jag överlevde mord och intriger i världens största modehus av Jenny Gucci

Läs också:

• I teorin gillar jag
• Män och kvinnor i litteraturens värld
• Han den där Bingo
• Bokfrågornas ABC del 13

Bokus har förändrat sin pocketlista och nu samsas skönlitteratur med deckare och dessutom facklitteratur. Bra tycker jag!

Nu hjälper inte ens det mot hundraåringens ockuperande av förstaplatsen. Tittar man lite närmare syns det att Lyckan, kärleken och meningen med livet faktiskt legat etta och  Alfahannen av Katarina Wennstam tar dock upp kampen. Dags att flytta hit mina recensioner av hennes böcker kanske?!

Döden ska du tåla av Karin Fossum spurtar upp på listan från 22:e till 6:e plats och kan säkert bli farlig på sikt. Den kan jag mycket väl tänka mig att läsa. Däremot är jag inte jättesugen på Spelaren av Harlan Coben som inte tillhör favoriterna direkt.

Läs också:

• Jag vet inte jag…
• Måste tänka om nästa år
• Hole slår hundraåringen
• Bokustoppen v.38
• En stilla bokustopp

Läs också:

• Ett tecknat postnummerkrig
• Konsten att täppa till läckor
• Vad är vänskap?
• Smålustigt, men inte mer
• Vad missade jag?

Jag har tänkt att läsa något av Nina Bouraoui väldigt länge och nu är det gjort. Premiärboken blev nyligen utkomna Kärlekens geografi. En liten tunn sak som knockade mig totalt. Språket, stämningen, personerna, miljön – jag älskade allt. Enda problemet var att den tog slut så snabbt och därför vill jag gärna ge mig på en lite tjockare bok av författaren. Pojkflickan kanske? Finns det någon Bouraoui expert som kan guida mig?

Åter till den bok jag faktiskt läst. Det är svårt att beskriva den. Enkelt handlar den om en författare i 40-årsåldern som blir uppvaktad och fascinerad av en yngre konstnär. Ingenting hade varit annorlunda om det inte varit så att den äldre var kvinna och den yngre en man. Förhållandet är viktigt, men ännu viktigare är huvudpersonens tankar kring kärleken och kring sig själv.

Jag tycker om den rent kulturella relation de först har då han inspireras av hennes publicerade dagbok. Att vem som helst kan läsa ens dagbok hade för mig varit väldigt konstigt och svårt. Även för bokens huvudperson är det konstigt att han vet så mycket om henne, men hon vet hur hon ska jämna ut förhållandet. Oräkneliga gånger klickar hon sig in på hans hemsida och med hjälp av datorn kan hon följa hans liv utan att vara synligt. Det är också genom datorn de först börjar kommunicera.

Det konstnärliga fantasiförhållandet, som gränsar till besatthet, utvecklas sedan till mycket mer och vi får följa paret, genom kvinnans ögon, då de slutligen ses. Det är gåtfullt och trevande beskrivet och jag tycker om sättet Bouraoui skriver sin historia. Språket, jag säger bara språket, det är helt obeskrivligt annorlunda och bra. Kärlekens geografi gav definitivt mersmak!

Läs också:

• En genomgång av kärlek och lust
• Blodet droppar…
• Om att älska och att skriva
• I love Ruth
• Nu finns det en trio

Annika utmanade mig och alla som vill att se filmen och läsa boken. I vilken ordning som helst så klart. Själv föredrar jag att läsa boken först. Därefter ska det sedan gärna gå ett bra tag innan jag ser filmen. Mitt mål är att under året följa Annikas utmaning och kanske främst se mer film, men också läsa böcker som jag missat.

Jag läste boken Tillsammans är man mindre ensam 2006 och beskrev den då som konstig, ibland obegriplig, men väldigt bra. Känslan jag hade när jag läste boken finns kvar i mig. Jag kommer inte ihåg några detaljer, men jag kommer ihåg hur den kändes. Jag kommer ihåg värmen, de verkliga personerna, det vackra språket.

Igår såg vi så filmen från 2007 med favoriten Audrey Tautou. Vad skönt med en film utan en massa flashiga effekter. En film där skådespelarna och det de säger står i centrum. En film där det faktiskt får vara tyst ibland.

Fantastiska skådespelare som känns verkliga, som är lätta att identifiera sig med och tycka om. Förutom Tautou som Camille är Laurant Stocker underbar som den stammande och osäkre Philibert, Guillaume Canet coolare än coolast som den buttre Franck och Françoise Bertin underbart söt som mormor Paulette. Mellan dessa fyra udda personligheter växer både vänskap och kärlek fram.

Jag mindes som sagt mycket mindre av boken än jag trodde, men visst fick Paulette mindre utrymme i filmen samtidigt som Philibert tog mer plats? Eller är det bara så att Laurant Stocker var så bra och därför märktes?

Filmen fyllde mig med samma varma känsla som boken gjorde och jag tycker definitivt att du ska se filmen, men läs boken först!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-11

Läs också:

• Tematrio – Film
• Tummen är ur
• Det där med minnet…
• Ett år typ idag
• Sommarböcker enligt O

Vilka är boktipsauktoriteterna i ditt liv undrar Maria? Är bokbloggare en del av denna grupp auktoriteter? Vixxtoria spinner vidare och skriver väldigt sant att vissa bloggar läses för boktips, andra för att de är bra trots att tipsen är få.

Boktips är bra, men ofta glömmer jag bort tips jag får. Detta kan ske medvetet eller omedvetet kanske jag ska tillägga. Vissa böcker skulle jag aldrig för mitt liv läsa, ändå tackar jag artigt för tipset. Andra brukar väldigt ofta tipsa om böcker som jag absolut vill läsa och som jag inte hört talas om, trots att jag tycker mig ha så bra koll. Min gamla kollega P är en sådan.

Faktum är att jag får de flesta tipsen från bokbloggare numera. Vissa bloggare brukar ha en smak som liknar min, som Helena på Bokhora till exempel, när hon inte snöar in på skräck och Fiktiviteter brukar också var att lita på, så länge Helena inte läser om vampyrer för då är jag rätt lost. Bokbabbel läser grymt mycket och brukar ge mig en hel del tips.  Någon gång har jag och Jessica haft väldigt delad smak också, men det är smällar man får ta. Visst är det dock så som Vixx skriver, att det är lite jobbigt att tipsa om en bok som någon annan inte alls gillar.

Lyran lyckas alltid hitta de udda böckerna som jag vill, men inte alltid har ork att läsa. De som kräver en utvilad hjärna, något jag sällan stoltserar med. När det gäller ungdomsböcker så brukar både Bokhora-Johanna L och Boktoka kunna tipsa en del.

Recensenterna på de stora tidningarna då? De som faktiskt har som jobb att skriva om böcker? Jo, jag läser recensioner, men sällan är det där jag får mina tips. Därmed inte sagt att bokbloggare skulle vara bättre än “riktiga” kritiker, men faktum är att en riktigt kreativ bokblogg är bra mycket roligare att läsa än många tidningars kultursidor. Däremot är jag ointresserad av att läsa “baksidesrecensioner”, jag vill ha roliga och udda vinklingar. Något som jag ibland får av kulturjournalister, men lika ofta från bokbloggare. Att klumpa ihop alla som bloggar som ett gäng glada amatörer är lite orättvist. Visst är vi glada och visst är vi amatörer, men alla är inte okunniga när det kommer till litteratur.

Vi har DN på helgerna mycket för att jag gärna läser kulturdelen och maken vill ha mer djuplodande reportage. Faktum är dock att GP börjar komma ikapp och anledningen stavas Elin Grelsson som skriver engagerat och inte tvekar att sticka ut hakan. Kanske dags för en ny generation att ta över även i gammelmedia?!

Jag kommer inte att skriva ett långt inlägg om bokbloggare i jämförelse med litteraturkritiker just nu. Det har andra gjort så bra det senaste. Läs till exempel Bokmanias eminenta inlägg här. Jag gillar hennes skrytlista! Faktum är att många bokbloggare har en del i bagaget, många är bibliotekarier eller lärare som jag och har därför studerat en hel del. Själv har jag studerat litteraturvetenskap ett par terminer, engelska ett par och när det gäller ungdomslitteratur känner jag mig väldigt hemtam då jag arbetar med det varje dag. Någon kritiker är jag dock inte och det är inte heller meningen. Kanske är det för litteraturkritiker en förolämpning när det påstås att vem som helst dvs bokbloggare kan skriva recensioner som Lyran påpekar. Hon ger exempel på hur det känns i hennes psykologhjärta när kompisar kallas sig hobby-psykologer, eller för den del i mitt lärarhjärta när kreti och pleti menar att vem som helst kan vara lärare då utbildningen är så kass.

Det här gruppkramandet är väl ändå lite kul? Är det länkningarna de menar, eller att vi faktiskt kommenterar hos  varandra? Kanske menar de den lite sjuka kärleken till diverse enkäter, eller är det helt enkelt provocerande att vi ibland läser samma böcker? Hallå, har ni någon koll på hur bloggsfären fungerar? Sociala medier anyone? Hur kul hade det varit att skriva en blogg om det inte fanns en social aspekt av det? Kalla det vad du vill, gruppkramande funkar, men att använda det ordet visar med all önskvärd tydlighet att den som uttalar det har noll koll.

Slutsatsen då? Bokbloggar för boktips och dagstidningar för annat intressant om kultur (visserligen finns det bloggar som fyller den funktionen ypperligt också). Och jag håller med Lyran, måste det vara en konkurrens egentligen? Är det inte bara bra att folk läser oavsett vem som får dem att göra det?

Läs också:

• Det där med att tipsa om böcker
• Bota en boknörd från lässvacka
• Från semesterns bloggskörd
• Om jag ska vara allvarlig en stund
• Ett litet klargörande

Den 15 juli 2005 var en speciell dag för mig. Då föddes nämligen vår äldste son och självklart har 15 juli varit ett speciellt datum sedan dess.

Efter att ha läst One day av David Nicholls har datumet fått ännu en dimension. Det är nämligen Emmas och Dexters speciella dag också. Vi får följa dem från den 15 juli 1988 då de tillbringar ett natt tillsammans och livet på många sätt börjar. Det är deras examensdag och början på en underbar vänskap. För vänner är de, Dex och Em, de bästa av vänner. De är vännerna som aldrig lyckas få till det, trots att de uppenbarligen har starka känslor för varandra. Många skulle gå så långt som att säga att de är gjorda för varandra.

Först har jag lite svårt för konceptet att bara få följa dem under en så kort tid varje år, men faktum är att det funkar. Jag var rädd att det bara skulle vara en bra idé i teorin, men den håller även i praktiken. Vi får veta så mycket mer än det som händer just den 15 juli, ofta på ett väldigt snyggt sätt.

Emma, Em är min favorit. Osäker på sitt utseende och på son förmåga ger hon upp den haltande skådespelarkarriären för att istället arbeta på en mexikansk sylta. Där fastnar hon allt för länge medan Dexter reser runt jorden och gör tv-karriär. Han är egentligen en stor skit på många sätt, de flesta faktiskt om jag ska vara ärlig, men det går liksom inte att låta bli att tycka om honom. Många gånger är Emma vansinnigt glad att hon “bara” är hans bästa vän och inte hans flickvän. Hans flickvänner har det knappast lätt då han fokuserar mer på alkohol, droger och sex med allt som rör sig, än familjeliv.

Em och Dex, Dex och Em, blir mer levande för varje sida och för varje år. När jag till slut följt dem i nästan tjugo år känns det verkligen som om jag känner dem. David Nicholls har verkligen lyckats skapa två fantastiska karaktärer och dessutom låtit dem omges av ännu fler intressanta personer, som visserligen rör sig i bakgrunden, men ofta har stor betydelse för handlingen.

One day kommer snart ut på svenska på Printz Publishing och heter då naturligt nog En dag. En dag, som i en dag och ett specifikt datum, men även som i någon gång i framtiden. Lysande titel, lysande idé och en lysande bok. Jag är grymt glad att jag är en flitig bokbloggsläsare, annars hade jag kanske missat den.

Läs också:

• Blodet droppar…
• I love Ruth
• Nu finns det en trio
• En bok som inte liknar någon annan
• Bra helt enkelt

Jag älskade honom är min favoritbok av Anna Gavalda, men jag hade helt missat att den blivit film. Är det någon som sett den? Är den hälften så bra som boken torde den vara sevärd.

Läs också:

• Tummen är ur
• Det där med minnet…
• Ett år typ idag
• Sommarböcker enligt O
• Hur jag tänker om långsinthet