Nätsnurr en söndag

Visst hade det varit coolt att se sitt namn på ett bokomslag och jag är inte ensam om att tycka så då var tredje svensk när författardrömmar enligt en undersökning. Jag tror inte att jag har uthållighet nog att avsluta en bok, men det finns några börjor här och där på diverse usb-minnen. Någon gång kanske.

Böcker har tyvärr ett bäst-före-datum och Sven Olov Karlsson skriver i Expressen om hur böcker makuleras, dvs bränns upp och förstörs. Varför inte, som det ges exempel på i krönikan, ge bort böckerna istället för att elda upp dem. Själv tycker jag att det är vansinnigt tråkigt att bara de nya böckerna får uppmärksamhet, något som vi bokbloggare i många fall försöker råda bot på.

Inget fel på nya böcker dock. Svenska Dagbladet listar läsarnas favoritrecensioner i oktober och bland dem finns Inlåsta på plats två (som jag röstat på till Bokbloggarnas litteraturpris) och en recension där Magnus Eriksson ställer sig skeptisk till boken, som visserligen imponerar rent språkligt men, menar han, trivialiserar ondskan.

Men samtidigt ligger det något omoraliskt och spekulativt i hennes underförstådda anspråk att kunna förklara sina gestalter och även de reella människor som drabbats av det helvete hon beskriver. Det är som om hon ockuperar deras öden med sina tolkningsanspråk. Deras liv förtingligas och ondskan trivialiseras. Emma Donoghues anspråk på att kunna överblicka och förstå lidandet är stötande.

Jag tycker inte att Donoghue gör anspråk på att ”kunna överblicka och förstå lidandet”. Hon berättar en historia, som har likheter med Fritz-fallet, men inte handlar om det. Det hon vill skildra, tänker jag,  är hur annorlunda vår värld är för den som inte upplevt den och hur en absurd värld, som den i Rummet, konstigt nog går att överleva i. Ibland diskuteras det om man som författare kan förstå något man inte upplevt och att de som inte gjort det inte ens ska försöka skildra det. Då försvinner ju hela meningen med skönlitteratur och världen skulle översköljas av mer eller mindre dåliga biografier, memoarer och BOATS.

Jag tänker ofta att jag ska läsa fler biografier och skrev om det förra veckan. En biografi jag inte tog upp då, men definitivt kan tänka mig att läsa är Stephen Frys som ligger i topp på alla möjliga listor i Storbritannien. Jag älskar verkligen Stephen Fry!

Magnus William-Olsson skriver intressant om svårigheten att översätta poesi och använder Emily Dickinson som exempel. Han skriver också om greppet att publicera dikter på originalspråk sida vid sida med den svenska översättningen, som han menar gör att översättningar ännu lättare framstår som dåliga. För mig kan detta format fungera som ett stöd i läsningen och jag gillar det därför. Annars föredrar jag att läsa lyrik på originalspråk när så är möjligt.

I veckan kom One day av David Nicholls på svenska och heter då logiskt nog En dag. Hade gärna firat med Pia och alla andra i torsdags, men det är lite långt till Stockholm. Kanske dags för oss bokbloggare i väst att dra ihop någon trevlig träff?

Läs också:

10 comments