Säg hej till queer-mum

Nä, vi måste helt enkelt fimpa alla könsroller. Börja om från scratch. Samarbeta istället för att motarbeta.

Det är inte ”tjejerna” mot ”killarna”.

Det är inte vi mot dom.

Vi måste alla bli lite mer queer.

Och då menar jag inte att vi måste sätta på oss lösballar och uteslutande skaffa familj på barnkliniker i Köpenhamn. Queer är en inställning. Ingenting är givet. Invanda mönster rivs ner och allt får utropstecken efter sig.

Ann Söderlund har rätt. Vi kan inte fortsätta att hämnas genom att bli precis lika hemska som dem vi vill hämnas på. En persons otrohet försvinner inte för att den andre hämnas. I sin bok Men vi knullar ju ändå inte försöker hon hitta andra sätt att leva livet som gifta. Ett kärnfamiljsliv utan könsrollernas begränsande strypkoppel.

Jag önskar att jag kunde släppa och på många sätt har jag nog gjort det. Jag är inte queer-mum riktigt ännu, men jag jobbar på det. Det låter lockande, men när jag går omkring i mitt kaotiska hem önskar jag mig inte sällan en hemmafru som kunde ordna upp allt. Hur får vi livet att fungera utan den där hemmafrun, eller Rut som kommer springande? Hur ska vi nå livets mitt utan att vara helt slutkörda?

Annika Anna-livet som Ann ironiserar över lockar mig inte heller speciellt mycket. Tala om strypkoppel. Däremot skulle jag gärna ingå i en syjunta med bitterfittorna. Det är nog lite så vi låter ibland både jag och mina vänner, som riktigt rejäla bitterfittor. Någonstans måste man få spy ur all frustration och vilka kan ta det bättre än de bästa tjejkompisarna?

Kanske skulle man löpa hela linan ut och bli lesbisk, som Söderlund funderar på. Den perfekte partnern kanske inte kan vara man? Men hur gör man då slut med sin partner om hon också är ens bästa tjejkompis.

Ann Söderlund har skrivit en på många sätt läsvärd bok. Ibland är det bara roligt, men det är väl egentligen inte så bara. Känn igen manstyperna, bullmammetest, tecken på att du börjar bli en desperat hemmafru är rätt kul och jag följer gärna emd Söderlund på både loppis och skolavslutning.

Titeln Men vi knullar ju ändå inte är klockren. Vad spelar det egentligen för roll om vi har ett fulfritt hem och det perfekta jobbet om vi inte hinner med närheten. Under småbarnsåren står livet på många sätt på paus, men visst handlar det mycket om prioriteringar.

Just nu hinner jag med mig själv rätt hyfsat, till och med mina vänner får en glimt av mig ibland, jobbet funkar bra, ungarna ser jag ofta, men maken han får hålla tillgodo med den lilla tid som blir över när alla andra fått sitt. Vi pratar alltid om att vi måste omprioritera, ibland lyckas vi, men långt ifrån alltid.  Istället drar vi omkring i våra hängiga underkläder och försöker hålla oss vid liv.

Vill du läsa något lättsamt, men ändå tänkvärt? Något roligt, men samtidigt spännande? Något ytligt, men ändå djupsinnigt? Läs den här då!

Läs också:

4 comments