Monthly Archives: oktober 2010

Hjärnspöken enligt O

Snowflake efterlyser någon form av kod eller signalsystem för att kunna känna igen bokbloggarkollegor var man än befinner sig. Vi var ju på genrepet av Stormen på Dramaten i fredags båda två, samtidigt men inte tillsammans.

Nu hade vi inte övat in några Funny Walks eller tillverkat några hattar, men om du hade lyssnat noga Snowflake hade du kanske kunnat identifiera mig. Jag småsjunger allt som oftast och den senaste tiden har de här tio låtar, med Doris som ohotad etta, varit de som nynnats mest, klicka på länken så kommer ni till en Spotify-lista.

Hjärnspöken enligt O

Helt klart är det Frejas fel att just Doris låt satt sig på hjärnan, men originalet är ännu bättre. Inte på YouTube dock, så ni får hålla till godo med Idol-versionen.

Läs också:

Tematrio – Titelmän

För några veckor sedan handlade tematrion om titelkvinnor och i jämlikhetens namn är det nu dags för titlar med män i.

Berätta om tre romaner/noveller/texter med ett mansförnamn i titeln!

1. Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt är en fin liten bok om en pojkes sista dagar i livet. Under dessa dagar lever han ett helt liv.

2. Jävla John av Eva Dozzi är en charmig fejkbiografi om John Lennon och hans hemliga svenska flickvän.  Underhållande för alla som gillar the Beatles då det finns hur många referenser som helst till deras låtar.

3. Tåbb med manifestet av Lars Ahlin är en av de böcker jag minns bäst från a-kursen i litteraturvetenskap. Den handlar om den unge och arbetslöse Tåbb som funderar kring socialism, kvinnor och livet. Riktigt läsvärd. Trots detta har jag inte läst något mer av Lars Ahlin.

Läs också:

När det ologiska blir logiskt

Håkan Nesser är en riktigt begåvad författare. Hans deckare i all ära, men Maskarna på Carmine Street är något av det absolut bästa han skrivit. Det tog exakt 1,5 sidor innan jag var helt och fullt fast.

Vi får träffa Erik och Winnie som har förlorat sin dotter Sarah. Erik ser henne tala med en man som sedan tar med henne i sin bil innan Erik hinner reagera. Poliserna söker, men varken bilen, mannen eller flickan står att finna. Det måste absolut vara det hemskaste som kan hända, att se sitt barn försvinna och inte hitta det. Parets ångest skildras på ett naket och ärligt sätt, genom mannens ögon får vi även se hur hans hustru krackelerar.

För att fly sorgen och alla hemska minnen flyttar Erik och Winnie till New York och trots att boken egentligen inte innehåller så många miljöbeskrivningar fångar Nesser stadens kärna och gör mig grymt sugen på att åka dit.

Erik är författare och försöker skriva en bok. Egentligen skriver han en bok om att skriva en bok och det är den boken vi läser. Jag gillar berättarperspektivet och jag gillar hur Nesser vant rör sig genom tid och rum utan att någon gång tappa bort läsaren.

Varje dag går Erik till biblioteket för att skriva och varje dag ser han samma man. En man som kommer att bli en viktig person i hans liv. Winnie försöker istället måla bort sorgen, men det går trögt. Hon återger ögonblicket då dottern försvann, men lyckas inte måla mannens ansikte. Allt annat är tecknat i detalj, men ansiktet finns inte.

En dag får Winnie ett tecken som gör att hon är helt säker på att Sarah fortfarande lever. Historien blir mer och mer märklig och precis när jag nästan tycker att det hela gått för långt säger Erik så här:

Det är så förbannat bisarrt alltihop, och om det inte gällde liv och död skulle jag naturligtvis avfärda det som ett hopkok av inbillningar och esoteriskt dravel. Jag tror inte på sådant här, vissa saker kan inträffa, vissa andra inträffar möjligen under högst specifika omständigheter, vissa ligger utom all rimlighet. Mönstret är obegripligt.

Och visst är det absurt, visst är det obegripligt, men mest av allt är det riktigt spännande och bra. När allt byggs upp så briljant och detaljerat är det lite synd att skynda förbi de sista sidorna. Därav betyget. Det hade blivit en femma om Nesser vågat vila lite mer i händelserna ända in i mål.

Läs också: