När livet inte är självklart

Ska du gå på bio i helgen? Då rekommenderar jag dig att se I rymden finns inga känslor. Låt inte någon fördomsfull syn på svensk film hindra dig. Då riskerar du nämligen att missa en liten pärla som doftar både Gilbert Grape och Good Will Hunting. Filmen är dessutom Sveriges Oscarsbidrag och jag tror att den är tillräckligt originell och bra för att få en slutgiltig nominering.

I rymden finns inga känslor handlar om Simon som har Aspbergers syndrom. Det betyder till exempel att han är väldigt beroende av rutiner, att han är specialintresserad av några ämnen och att han har svårt för kroppskontakt av något slag.

När vi träffar Simon första gången sitter han i en stor tunna, som han själv menar är en rymdraket, och vägrar att komma ut. Hans föräldrar försöker med ömsom hot och löften desperat få ur honom, men den enda som kan nå Simon är Sam, hans äldre bror som är det utan tvekan viktigaste personen i hans liv.

Sam är dessutom enligt Simon är 937 gånger bättre än honom, något som sambon kanske inte riktigt håller med om när Sam låter Simon flytta in. Snart blir sambolivet ohållbart, trots (eller kanske tack vare) en massa rutiner och scheman. Simon blir väldigt ledsen av att Sam blir lämnad, men främst är han orolig över hur hans schema ska fungera när en tredjedel av familjen och därmed strukturen faktiskt har försvunnit. Han bestämmer sig därför för att hitta en ”ny jävla tjej” till sin bror och ger sig ut på jakt.

Bill Skarsgård är utan tvekan den av bröderna Skarsgård som jag tycker har  lyckas bäst. Hans rollgestaltning av Simon är riktigt, riktigt bra. Jag gillar hans oskyldiga svar på frågor som jag känner igen från elever med Aspbergers. När någon argt skriker ”Vem fan tror du att du är? svarar han självklart och ganska förvånat ”Jag är Simon”. Kanske ska man inte skratta åt udda människor, men det är snarare så att vi skrattar med Simon och dessutom lika ofta åt personerna runt omkring honom som kanske är friska på pappret, men som självklart har sina egenheter. Definitivt ingen lyteskomik, utan snarare en ögonöppnare.

Mest förälskad blev jag av Cecilia Forss, vilken stjärna hon är. Jag älskar hennes porträtt av den spontana, kärleksfulla och naiva Jennifer som Simon har bestämt ska bli Sams ”nya jävla tjej”. Hon som enligt schemat ska diska.

Bra musik dessutom, blev extra glad av en av mina favoriter:

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

One comment