Monthly Archives: oktober 2010

Nätsnurr en söndag

Visst hade det varit coolt att se sitt namn på ett bokomslag och jag är inte ensam om att tycka så då var tredje svensk när författardrömmar enligt en undersökning. Jag tror inte att jag har uthållighet nog att avsluta en bok, men det finns några börjor här och där på diverse usb-minnen. Någon gång kanske.

Böcker har tyvärr ett bäst-före-datum och Sven Olov Karlsson skriver i Expressen om hur böcker makuleras, dvs bränns upp och förstörs. Varför inte, som det ges exempel på i krönikan, ge bort böckerna istället för att elda upp dem. Själv tycker jag att det är vansinnigt tråkigt att bara de nya böckerna får uppmärksamhet, något som vi bokbloggare i många fall försöker råda bot på.

Inget fel på nya böcker dock. Svenska Dagbladet listar läsarnas favoritrecensioner i oktober och bland dem finns Inlåsta på plats två (som jag röstat på till Bokbloggarnas litteraturpris) och en recension där Magnus Eriksson ställer sig skeptisk till boken, som visserligen imponerar rent språkligt men, menar han, trivialiserar ondskan.

Men samtidigt ligger det något omoraliskt och spekulativt i hennes underförstådda anspråk att kunna förklara sina gestalter och även de reella människor som drabbats av det helvete hon beskriver. Det är som om hon ockuperar deras öden med sina tolkningsanspråk. Deras liv förtingligas och ondskan trivialiseras. Emma Donoghues anspråk på att kunna överblicka och förstå lidandet är stötande.

Jag tycker inte att Donoghue gör anspråk på att ”kunna överblicka och förstå lidandet”. Hon berättar en historia, som har likheter med Fritz-fallet, men inte handlar om det. Det hon vill skildra, tänker jag,  är hur annorlunda vår värld är för den som inte upplevt den och hur en absurd värld, som den i Rummet, konstigt nog går att överleva i. Ibland diskuteras det om man som författare kan förstå något man inte upplevt och att de som inte gjort det inte ens ska försöka skildra det. Då försvinner ju hela meningen med skönlitteratur och världen skulle översköljas av mer eller mindre dåliga biografier, memoarer och BOATS.

Jag tänker ofta att jag ska läsa fler biografier och skrev om det förra veckan. En biografi jag inte tog upp då, men definitivt kan tänka mig att läsa är Stephen Frys som ligger i topp på alla möjliga listor i Storbritannien. Jag älskar verkligen Stephen Fry!

Magnus William-Olsson skriver intressant om svårigheten att översätta poesi och använder Emily Dickinson som exempel. Han skriver också om greppet att publicera dikter på originalspråk sida vid sida med den svenska översättningen, som han menar gör att översättningar ännu lättare framstår som dåliga. För mig kan detta format fungera som ett stöd i läsningen och jag gillar det därför. Annars föredrar jag att läsa lyrik på originalspråk när så är möjligt.

I veckan kom One day av David Nicholls på svenska och heter då logiskt nog En dag. Hade gärna firat med Pia och alla andra i torsdags, men det är lite långt till Stockholm. Kanske dags för oss bokbloggare i väst att dra ihop någon trevlig träff?

Läs också:

Babblig söndagsenkät

En styck (halv) enkät finns hos Bokbabbel för oss enkätgalna bokbloggare:

1. Favoritbok i barndomen?
Jag läste mycket och jag tänkte försöka hitta en bok som jag inte skrivit om en massa gånger redan och då får det bli Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, som jag definitivt borde läsa om. Tiden, vad gör vi med den egentligen?

2. Vad läser du just nu?
Jag håller på att avsluta Marcus Birros senaste och därefter tror jag att det blir Erlends Loes Stilla dagar i Mixing Part. Andra böcker jag läser just nu är På yfronten intet nytt av Peter Eriksson, Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro och underbara One of those hidious books were the mother dies av Sonya Sones.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Jag tänkte läsa lite gamla deckare och har reserverat böcker av Maria Lang och Dorothy Sayers vars böcker tydligen var gömda i magasinet, därav reservationerna. Väntar också på Revolt av Suzanne Collins, och den lär jag få vänta ett tag på. Köplats 10 sist jag kollade.

4. Dålig bokvana?
Jag köper för mycket och lånar för mycket. Faktum är att jag också läser för mycket, då jag glömmer bort att göra en massa andra saker jag borde göra. Jag har också en ovana att sprida halvlästa böcker över hela huset.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Några böcker av Sarah Dessen och ytterligare ungdomsböcker på engelska. Någonstans finns också Kvinnor på gränsen till genombrott som jag hoppas hitta idag när jag städar. Tyvärr är den ännu oläst, då ännu en ovana jag har, att låna böcker, låna om dem och sedan lämna tillbaka dem olästa. Tror dock att Knutsons bok är grymt intressant och tror nog att jag för köpa mig ett eget exemplar.

6. Har du en läsplatta?
Nej och jag är inte speciellt sugen på någon heller faktiskt.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Det går i perioder. Ofta har jag flera böcker av olika slag på gång. Ofta en vuxenbok, en fackbok och kanske en diktsamling och en ungdomsbok.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer helt klart. Jag läser också mer varierat, även om det kunde bli ännu bättre. Jag tänker igenom min läsning mer då jag skriver om det jag läst.

9. Sämsta boken du läst i år?
Utan ett ord av Linwood Barclay av de jag läste ut och därmed kommer ihåg.

10. Bästa boken du läst i år?
Fortfarande Alice av Lisa Genova måste jag säga, precis som Bokbabbel, men jag har läst mycket annat bra också.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Oftare sedan jag började blogga, men ganska sällan ändå. Jag chansar mer om det är en tunn bok, men aldrig med tegelstenar.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Romaner av alla de slag, gärna svenska och nutida, men också från andra delar av världen. Gillar böcker som får mig att tänka och som har ett språk som är annorlunda. Deckare läser jag också, samt ungdomsböcker och lyrik.

13. Kan du läsa på bussen?
Jag åker sällan buss, men brukar kunna läsa om det inte svänger för mycket och är för trångt och varmt. Tåg funkar bättre dock, även X2000.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Soffan eller sängen.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag har gärna böcker utlånade, men vill gärna ha dem tillbaka. De flesta som jag lånar ut klarar jag mig dock utan. Mormor har alltid en hög av mina böcker liggande, som behöver bytas ut nu.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Ja, sedan jag börjat blogga har jag också lagt mig till med denna hemska ovana.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej, det gör jag inte.

18. I studierelaterade böcker då?
Då blir det en del kommentarer.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska, då det är det jag behärskar. Engelska fungerar också för det mesta.

20. Vad får dig att älska en bok?
Jag vill känna mig engagerad i personerna i boken och tycker också att språket är väldigt viktigt.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Om jag läst något bra vill jag såklart att andra ska få njuta av den också. Rekommenderar snarare för ofta än för sällan. Ibland glömmer jag att alla andra inte är galna bokbloggare som kopplar varje situation till en bok som just blivit läst.

22. Favoritgenre?
Romaner, men det är ju en himla spretig genre.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag läser sällan noveller, men det håller jag på att råda bot på. Jag önskar också att jag kom mig för att läsa facklitteratur som jag egentligen är grymt intresserad av.

24. Favoritbiografi?
Läser få biografier, men den jag läst i år om Alex James i Blur var bra.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Vad faller inom kategorin? Jag har läst Lycka.nu av Titti Holmer som skulle kunna räknas som en självhjälpsbok i KBT. En bra bok.

Läs också:

Passiv i Nordamerika

Jag gillar läsutmaningar, men precis som Lyran har jag svårt att hålla mig till dem. Ganska ofta läser jag istället en massa annat. Tre böcker stod på programmet i oktober och jag har läst nästan en halv.

De n0veller av Alice Munro som jag hittills läst är riktigt bra. Fyra noveller om ett antal annorlunda kvinnor. Jag gillar Munros sätt att skriva, trots att det på sina ställer är väldigt sakligt och känslolöst, något som jag inte brukar gilla. Mer tankar kommer så fort jag läst ut hela Kärlek, vänskap, hat.

Och var hör du hemma? av Ann Tyler läste jag för ett par år sedan. Den handlar om två flickor som adopterats från Korea av två amerikanska familjer. Två väldigt olika familjer som genom sina döttrar får en alldeles speciellt relation. Jag minns att jag tyckte om boken och att jag ville läsa med av Ann Tyler, något jag självklart inte gjort, men både Back when we were grownups och Påminnerskan verkar bra. Jag har dessutom läst Ett amatöräktenskap och den var verkligen läsvärd.

Paul Auster hoppade jag helt över, men Brooklyn Follies har i alla fall avancerat så långt som till nattygsbordet. Annars gillade jag New York trilogin skarpt, med det var nog 10 år sedan jag läste den.

Annat från Nordamerika då? Jag undersökte mina läslistor och vill tipsa om följande böcker:

Fortfarande Alice av Lisa Genova, som är en av de bästa böcker jag läst i höst. Alice öde drabbade mig väldigt hårt och jag storlipade ett antal gånger. En bra bok som dessutom vilar på en vetenskaplig grund då Genova är neuropsykolog.

Kattöga av Margaret Atwood handlar om barn när de är som hemskast. Om utfrysning och mobbning, men också om revansch. När Elaine börjar komma ihåg mer och mer av sin barndom blir det inte rakt igenom trevligt.

Emma Donoghue är visserligen från Irland, men bor i Kanada. Hennes bok Inlåsta är en riktigt bra roman som jag definitivt kan rekommendera. Att kunna skriva om så hemska saker och ändå inte skapa en nattsvart bok är en konst.

Läs också:

Livet enligt Jack

Jacks värld är liten och begränsad. Han bor i Rummet tillsammans med Mamma. Där finns Sängen, Bordet, Lampan, Äggormen och Takfönstret. Mamma lyfter upp Jack till Takfönstret och tillsammans skriker de så högt de kan på hjälp, men ingen hör dem.

Det är ett begränsat liv, men inte sällan ett spännande sådant. Det är fantastiskt vad Mamma kan göra Jacks liv så ljust som det ändå är. Enligt ett strikt schema fyller de sina dagar. Allt är förutsägbart, men också tryggt. I alla fall på dagarna, men på nätterna kommer Svarte Man och gör konstiga saker med mamma. Det är därför Jack måste somna i garderoben. När Svarte Man har lämnat dem kan Jack krypa ner hos Mamma igen och kanske få smaka lite på det vänstra bröstet.

Mamma har inte alltid bott i Rummet. En gång bodde hon i Utanför, men när Svarte Man ville ha hjälp med sin sjuka hund tog han henne till Rummet. Hunden fanns inte ens.

Mamma har varit inlåst i sju år Jack i fem. Nu är han så stor att han kan hjälpa dem att få komma ut. Mamma ger honom tydliga instruktioner och genom att spela död lyckas han komma ut ur Rummet. Polisen hjälper honom att få ut Mamma och  nu ska de bo i Utanför, men det betyder inte att allt automatiskt blir fantastiskt. Först är de på ett sjukhus och sedan får Jack flytta till sin mormor och hennes man. Det är mycket han inte förstår i den värld som han kallar Utanför.

Utanförmänniskorna är inte som vi, de har miljontals saker och flera sorter av varje, det är en massa olika chokladkakor och apparater och skor. De har olika saker till allt, som nagelborste och tandborste och sopborste och toalettborste och klädborste och en sopborste som man har ute som heter kvast och hårborste. När jag spiller lite pulver som heter talk på golvet sopar jag upp det, men då kommer Mormor in och säger att det där är toalettborsten och hon blir arg för att jag sprider baciller.

Just Jacks analys av hur vi lever, hur bråttom vi har, hur rädda många är ger boken en extra dimnsion. Det är också intressant hur hans omgivning reagerar på hans sätt att vara. Hans familj har egentligen längtat efter hans mamma, medan Jack först blir ett bihang och en levande påminnelse om den hemske man som faktiskt är hans far. Det är konstigt att Jack faktiskt anpassar sig så bra som han gör. Allt det annorlunda kanske inte är av ondo. För Mamma blir det dock svårare att leva det nya livet och det går självklart ut över Jack. Livet blir inte som man tänkt sig, men det kan fungera ändå

Inlåsta av Emma Donoghue är en annorlunda bok, med en annorlunda berättare. Jag tycker att Donoghue lyckats fånga det naiva barnets röst fantastiskt bra när Jack på sitt oskyldiga sätt iakttar världen, först i Rummet och sedan i Utanför. Allt blir faktiskt inte bara bra när Jack och hans mamma blir frisläppta. På många sett har helvetet bara börjat. Samtidigt är det viktigt att påpeka att detta inte är en svart roman, tvärtom innehåller den en hel del roliga scener och mycket hopp. Jag tyckte mycket om att läsa den!

Donoughue var nominerad till Man Booker Prize, som istället gick till Howard Jacobson. Får nog ta och läsa även The Finkler Question för att se om priset verkligen gick till rätt bok.

Läs också:

Inte så poetisk som jag trodde

Jag tycker om poesi. Jag är nämligen inte rädd längre. Den där rädslan inför dikten, den obegripliga som alltid måste förklaras. Vem har inte blivit skrämd av lärare som envist hävdat att en dikt måste tolkas och då gärna efter en redan färdig mall. Jag minns ett hemskt prov i svenska på gymnasiet där läraren, som höll på att döda min läslust helt, gav oss ett prov där det gällde att rapa upp färdiga tolkningar av dikter, tolkningar som hon gett oss, tolkningar som var facit. Jag vägrade såklart och gjorde mina egna tolkningar med resultatet att betyget blev en tvåa. När jag läser poesi med mina elever är jag noga med att aldrig tvinga på dem en färdig tolkning.  I dagens DN startar Anna Hallberg en poesiskola och startar just i dikt i skolan och den hemska frågan Vad handlar dikten om?

Igår hade jag en lektion som visserligen inte handlade om poesi, men om lässtrategier. Hur gör eleverna som läsare när de möter en text som vid första anblick är obegriplig? Trassla upp en liten tråd i taget i den härva som texten bildar, gärna tillsammans med någon annan var mitt råd. Läs den högt, lyssna på någon som läser, försök att få ett förhållande till texten. Hallberg är lite inne på samma spår. Det går att tillsammans bena ut de flesta texter och när det gäller dikter kan det ibland räcka att förlika sig med att det går att ha en relation även till texter som man inte förstår helt och fullt. Att våga interagera med texten som Hallberg säger. Inte sällan tycker jag om rytmen och språkljuden i en dikt. Dikter på engelska kan ibland vara omöjliga att förstå ordagrant, men inte sällan talar de till mig ändå. Hallberg jämför dikter med tavlor som ingen kräver att man ska förstå eller för den delen tala om vad de handlar om.Det viktigaste är känslorna de väcker.

Följande citat är till min hemska svensklärare och även till mina elever:

Poesi är inget betygsgrundande läxprov. Man behöver inte gilla allt och det går utmärkt att tycka om det man inte förstår.

Vad vet du om poesi? Jag kan mindre än jag trodde. Svaret är 7 av 12, så mycket vet jag. Inte så bra direkt, men jag är dålig på de lösrykta raderna. Hur gick det för dig?

Läs också:

Utlottning var det här!

Jag har läst och skrivit om Camilla Ceders bok Babylon, en brutal och spännande deckare som utspelar sig i Göteborg, Köpenhamn och Turkiet. Inte den bästa deckaren jag läst kanske, men helt klart bra läsning. Vill du läsa den? Tänk att jag har ett extra exemplar av boken som kan bli ditt.

Nu är det faktiskt inte okej att bara lotta ut böcker hur som helst, så jag vill att du skriver om tävlingen i din blogg och där motiverar varför just du behöver en ny bok. Jag kommer att skriva om tävlingen även på enligt O:s nya sidan på Facebook. Har du ingen blogg kan du skriva om den på din Facebook-sida istället.

Lämna en kommentar till detta inlägg, eller motsvarande inlägg på Facebook så att jag är med och tävlar. Och klickar du dig in där får du gärna klicka på den fina, lilla gilla-knappen också. Vet inte om man når någon publik den vägen, men det skadar säkert inte.

Senast den 7/11 kl. 18.00 vill jag att du gjort din del, så gör jag min genom att dra en vinnare.

Lycka till!

Läs också:

En död poet och en vild lärare

Jag gnäller ibland på att allt roligt händer i Stockholm, men sanningen är att när det väl händer något här lyckats jag sällan komma iväg. Just nu pågår till exempel Göteborgs Poesifestival och jag är inte där. Kanske är det inte staden som är fel, utan mitt just nu lite begränsade liv. Och nej, jag ska inte skylla allt på de små grabbarna O, det handlar lika mycket om att jag försöker knö in så mycket som möjligt på de få timmar som blir över då jobbet fått sitt.

Jag är en riktig periodare när det kommer till lyrik. Ibland läser jag massor, men ibland går det månader utan att jag öppnar en diktbok. Just nu läser jag Selected poems av William Carlos Williams i serien Penguin Modern Classics. Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva. Egentligen är det konstigt då de innehåller få känslor och har en mycket konstaterande stil. Mitt förhållande med Williams Carlos Williams inleddes våren 1994 då jag läste B-kursen i engelska.

Läraren kom från USA, delkursen var Amerikansk litteratur. Jag var nitton år och fortfarande en nervös student. Jag kommer inte ihåg lärarens namn, jag kommer vagt ihåg hans utseende, men jag minns klart hans passion för litteratur. En av hans favoriter var William Carlos Williams och jag minns hur han hoppade omkring i klassrummet reciterandes Williams dikter. Det var omöjligt att inte smittas av hans entusiasm.

Jag önskar att jag kan entusiasmera mina elever så mycket. Det händer med jämna mellanrum, men det är en konst att verkligen få andra att älska samma litteratur som man själv gör. Kärlek till viss litteratur kan smitta, men det händer faktiskt inte mig så ofta att någon som helt uppenbarligen är hysterförälskad i en text lyckas få mig att älska den lika mycket.

Den ganska unge amerikanske läraren lyckades få mig att uppskatta flera författare, bland annat Kate Chopin, William Faulkner, Emily Dickinson och den riktigt skickliga novellförfattaren Flannery O’Connor.

Det har gått mer än 15 år, men ibland förflyttar jag mig tillbaka till 1994, just där i ett klassrum på Humanisten med en synnerligen karismatisk lärare och en kaxig poet:

This is just to say

I have eaten
the plums
that were in
the ice-box

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

Och i och med detta har jag faktiskt tagit upp min avsomnade Lyrikutmaning. Nu ska här läsas lyrik mina vänner. Häng på om ni vill och skit i vilken månad det står framför författarna, det tänker jag göra.

Läs också:

Lite uppskattning till slut

Just idag har jag har jag haft en riktigt pissig dag. En dag då jag funderat mycket på varför jag har valt ett jobb där man får noll uppskattning och ungefär lika mycket i lön.

Eller det där med noll uppskattning är inte sant. Eleverna är fantastiska, utan dem hade jag inte jobbat en dag till. Och kollegorna är bra de med förresten. Faktum kvarstår dock att läraryrket för mig handlar om att ge mycket och få lite i form av status, lön eller ens en vettig arbetssituation. Björklund kan snacka sig blå om att höja lärarnas status, men ännu så länge har det inte hänt någonting i praktiken.Visst låter det fint med lärarlegitimation och kvalitetssäkring, men det finns viktigare frågor. I alla fall mer akuta frågor.

Nog om det, enligt O är ingen skolblogg, utan en bokblogg. En bokblogg, som bland många andra fina bloggar har chansen att bli nominerad till Stora Kulturbloggspriset. Lite uppskattning så här en eländig fredag alltså.

Nu är det upp till en jury att bestämma om det blir någon nominering. Än så länge är jag glad åt det lilla. Kanske ska ta reda på hur mutbara de är… 😀 Nu har bloggen i den här formen funnits en väldigt kort tid, men den kanske kan få rida på Lilla O:s erfarenhet. Den som lever får se!

Läs också:

I väntan på Revolt

Hungerspelen är en dokusåpa i bokform som definitivt spårar ur. Att ta dö på varandra och kalla det underhållning är knappast moraliskt. Jag väntar och längtar efter den tredje boken om min favorit Katniss, men har bestämt mig för att vänta ut köpstoppet den här gången. I väntan på ett inlägg om denna efterlängtade bok tänkte jag presentera en annan bok jag läst om en dokusåpa som också slutar olyckligt.

I Dead Famous av Ben Elton följer kamerorna deltagarna i en Big Brother-liknande tv-show dygnet runt. När en av deltagarna blir mördad försöker man desperat finna bevis genom att undersöka filmen i kamerorna, men det visar sig svårare än man trott. De tio deltagarna är underbara karikatyrer av de såpadeltagare vi älskar att hata.Vem är skyldig? Många har motiv, men vem hade tillfälle?

Det var många år sedan jag läste Dead Famous, men jag gillade den skarpt då. Jag tror faktiskt att den håller även idag. Om inte annat är det kul att påminnas om det galna och absurda i dokusåpatrenden, som aldrig verkar ge sig.

Läs också:

Nu är nummer 2 avklarad

Jag gillade Camilla Ceders debut Fruset ögonblick där vi för första gången fick träffa den ganska lynnige kriminalkommissarien Christian Tell. Uppföljaren till debuten heter Babylon och har ett helt annat upplägg än debuten, vilket är uppfriskande. Det är starka känslor som svartsjuka och girighet som genomsyrar berättelsen som på många ställen är synnerligen brutal.

Ett par mördas i en lägenhet i Linnéstaden i centrala Göteborg. Hon är professor på arkeologiska institutionen där han är student. Han har en svartsjuk sambo och hon en fd man som inte riktigt vill släppa taget. Professorn Ann-Marie och studenten Henrik har haft ett förhållande ett längre tag och det visar sig att det är både känslor och pengar inblandade.

Jag förstår inte riktigt vad det är som gör Henrik så karismatisk och lockande för så många. För mig är han bara en riktig skitstövel och kanske kunde det utnyttjats ännu mer i berättelsen. Jag skulle gärna ha följt hans sambo Rebecka mer, då hon är en av de mest intressanta karaktärerna i boken. Just intressanta bifigurer är något av Ceders styrka. Alla personer är bra tecknade, men tyvärr vågar hon inte landa riktigt i dem. Jag önskar att personerna fått mer utrymme och att föremålen fått stå i bakgrunden lite. I Fruset ögonblick var personerna viktigare och kanske är det därför den tilltalade mig mer. Fortfarande står Christian och Seja i centrum, medan min favorit Karin Beckman inte riktigt får blomma ut nu heller.

Jag gillar att den utspelar sig kring Göteborg och skulle gärna sluppit alla resor. Roligast är att Sejas hus ligger bara några stenkast från vårt. Hon är dessutom en riktigt härlig person att följa. Jag gillar henne skarpt.

Babylon är en helt okej deckare, men Camilla Ceder verkar tagen av stundens allvar i denna uppföljare. Hon tvekar och trevar lite vilket resulterar i att historien bromsar in med jämna mellanrum. ”Finstel” kallar GP:s recensent hennes stil och kanske ligger det lite i det. Det finns många bra ingredienser i historien, men den spinner inte loss riktigt. Jag hade önskat att Ceder vågade ta fler risker och lita på att karaktärerna för historien framåt. Det gör att jag har gott hopp om en spännande tredje bok i serien, för visst blir det en sådan? Annars hade jag gärna sett att Ceder bytte genre och skrev en renodlad relationsroman. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra!

Läs också:

« Older Entries