Dags för bokmässa

Hittade en bokmässeenkät hos både Bokbabbel och Full bokhylla. Har klurat ett tag och här kommer mina svar.

Namn: Linda, men O funkar bra
Hemort: Göteborg, typ i alla fall. En av kranskommunerna om man ska vara petig, men det är jag sällan.
Jag har varit på Bokmässan i Göteborg (ggr): Oj, vet inte exakt, ett tiotal gånger kanske, troligen fler, men det var faktiskt länge sedan sist, 2006 tror jag, eller möjligen 2007. Förra året drabbades jag av hysternervositet och vågade inte visa mig på mässan av rädsla för att stöta på bokbloggare. Helt ologiskt då ingen visste hur jag såg ut och jag inte visste hur de såg ut. Jag har dock väldigt svårt för att ljuga och grodor hoppar inte sällan ur min mun, så jag var också rädd för att börja svamla och mumla om min bokblogg för någon och helt göra bort mig. I år har jag bestämt mig och ni får ta mig som jag är. Varför skulle bokbloggare förresten inte vara utomordentligt trevliga i verkligheten när de är det på internet?
På årets bokmässa ska jag: Träffa bokbloggare, KÖPA böcker då jag inte gjort det på ett par månader, kanske våga mig på att prata med någon författare, lyssna på seminarier under torsdagen och bara njuta av miljön!
Mitt bästa bokmässeminne: Första gången jag gick med maken var trevlig. Tänk att han orkade följa med mig runt alla varv. Vi måste varit väldigt nykära. ;-)
Några böcker jag ser fram emot: Böcker? Jag ska leta upp Room tror jag, men jag har ingen specifik önskelista (mer än den milslånga som finns på bloggen då) Köper gärna något afrikanskt som jag inte läst.
Jag hoppas få se: Vill lyssna till Malin Persson Giolito, Barbara Voors, Ann Heberlein. Vill också se seminariet om sex och maskulinitet i skolan som hålls på torsdagen och Elever online samma dag. Sedan ska jag självklart besöka Afrikamontern
Jag hoppas slippa: Skoskav. Jag har redan ångest över vilka skor jag ska ha på mig (kläder också konstigt nog, något som jag inte brukar bry mig om) Vill också slippa höstförkylning och barn som håller mig vakna på natten.
Mitt bästa bokmässefynd: En plansch med ett utdrag från Frödings En morgondröm som jag tyvärr inte vet var den är. Annars är det mest böcker och jag kan inte komma ihåg någon specifik.

Läs också:

En pristagare och en bubblare

Adonis (uttalas tydligen Adoniss med betoning på slutet) brukar vara aktuell vid den här tiden på året då alla spekulerar kring vem som blir nästa nobelpristagare. Just nu ger en vinst för poeten 9 gånger pengarna, vilket gör att han befinner sig på femte plats. Egentligen heter han Ali Ahmad Said och skriver sina dikter på arabiska. Han föddes i en liten bergsby i Syrien 1930. Enligt en några år gammal artikel i SvD har han tolkat Tranströmer till arabiska.

Jag har läst antologin Detta är mitt namn och är inte direkt såld. I förordet skriver Alain Jouffroy, fransk författare och poet, om Adonis storhet. Han menar att det spännande är att Adonis är oförutsägbar och ständigt utförskar nya uttryckssätt och skiftningar. Han lyckas också förena öst och väst i sina dikter. Det må så vara, men mitt första möte med  denna syrisk-libanesiska poet gav inte mersmak. Det är för kompakt för mig. Jag tycker mer om det enkla och fåordiga. Ska nog ta och lyssna på den tillhörande cd:n där Adonis läser dikterna på arabiska innan jag ger upp helt.

Läs mer om Adonis hos bokförlaget Alhambra som ger ut hans böcker.

Någon som jag däremot tycker om är Octavio Paz, den mexikanske poeten som fick Nobelpriset 1990. Boken Vid världens strand innehåller ett urval av hans dikter och där finns många guldkorn. Bäst gillar jag den mycket experimentella Vitt från 1966. Varje ord är valt med omsorg (av översättarna Arthur Lundqvist och Marina Torres) och jag tycker mycket om många av dikterna. Så här beskriver Paz diktarens öde i dikten med samma namn:

 

Diktarens öde

Ord? Ja, av luft

och förlorade i luften.

Låt mig gå vilse bland ord, låt mig vara luften på någras läppar,

en formlös kringdragande vindfläkt,

en flyktig doft som vinden skingrar.

 

Och ljuset går förlorat i sig självt.


Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-01 och repriseras med tanke på att diskussioner och spekulationer inför årets Nobelpris kommit igång och Adonis som vanligt har sina veckor i rampljuset. Undra om det blir något pris i år eller om han faller i glömska fram tills i september 2011.  Har inte läst något mer av någon av dessa herrar sedan det förra inlägget.

Läs också:

Djupt gripande om fruktansvärd sjukdom

Fortfarande Alice är Lisa Genovas debutbok och vilken debut det är. Det är en lättläst bok, en ganska tunn bok, men också en enormt gripande bok. Jag var fast efter bara några sidor och kunde inte sluta. Tur var väl det, då den borde lämnats tillbaka till biblioteket i fredags.

Som titeln säger handlar boken om Alice. Hon är precis 50 år gammal, lyckligt gift, mamma till tre vuxna barn och inte minst en aktad professor på Harvard University. Vi träffar henne första gången i september 2003, men hennes hjärna har vi fått möta redan tidigare. Där dör hjärnceller långt innan Alice märker att något är konstigt. Visst är hon ibland lite snurrig, visst tappar hon ibland ord, men det är hon och inte maken som kan hitta hans borttappade nycklar och glasögon. Hon är stressad och dessutom kanske på väg in i klimakteriet, något annat kan det väl inte vara?

Glömskan blir värre. Det handlar inte om att gå in i köket, glömma av varför för att sedan komma på det en stund senare. Det handlar om att verkligen glömma. Alice går vilse några kvarter hemifrån, blir fullständigt panikslagen och bestämmer sig för att söka läkarhjälp.

Hon får träffa en neurolog som ger henne ett antal kontrollfrågor.

1) Vilken månad är det?

2) Var bor du?

3) Var är din arbetsplats?

4) När är Anna (hennes dotter min anm.) född?

5) Hur många barn har du?

Dessa frågor matar hon in i sin BlackBerry och de återkommer ett antal gånger i boken. Genom Alice svar, eller brist därpå kan vi följa hennes sjukdomstillstånd, för det är en sjukdom hon lider av inte klimakteriebesvär. Alice har Alzheimers, tidig Alzheimers som troligen försämrat hennes hälsa under flera år.

Under frågorna ger hon sig själv ytterligare en instruktion:

Om du har svårt att svara på  någon av frågorna, gå till mappen “Fjäril” i datorn och följ omedelbart instruktionerna.

Instruktionerna handlar om att sömnpiller, som Alice tjatats sig till av sin läkare, ska tas. Hon vill inte bli en börda, ett kolli. Hon vill vara Alice. Fortfarande Alice.

Och Alice förblir hon kanske, men det är mycket som försvinner. Hjärncell efter hjärncell dör och sjukdomen varken bromsas eller botas. Det är inte en sjukdom man kan kämpa mot på samma sätt som cancer och ibland önskar Alice att hon hade drabbats av en sjukdom som gav någon form av hopp. En sjukdom som hon kunde överleva och en sjukdom som andra kan acceptera.

Jag brukat låta mina elever skriva text och tanke när de läst en bok. De tar då ut ett citat och skriver sina tankar kring dem. Jag tänkte istället använda mig av filmvarianten scen och tanke och bjuda på några minnesvärda scener i boken. Borde utfärdat spoilervarning långt tidigare, men gör det definitivt nu.

Scen 1: Dan, doktoranden som Alice handleder presenterar sin nyblivna fru för henne. Hon hälsar artigt. En stund senare vänder hon sig till frun, presenterar sig och undrar om de träffats förut. Det är nu Alice man John tvingas inse att hans fru verkligen är sjuk. Jag lider med honom och med Alice, då hon fortfarande är väldigt medveten om att hon glömmer. Det måste vara den jobbigaste sjukdomstiden för den som är sjuk.

Scen 2: Familjen är hemma för att fira jul. Yngsta dottern Lydia försöker föra ett samtal med Alice, men Alice har fullt upp med diverse minnesövningar. Ingen av barnen har ännu fått veta något om sjukdomen, men då Alice glömmer receptet på puddingen som hon gjort i hur många år som helst, börjar i alla fall Lydia misstänka någonting. Jag gillar Lydia, det är hon som bäst förstår sin mor, vilket egentligen är konstigt då de grälat så mycket. Samtidigt är det de barn som liknar en själv som man grälar mest med, så är det i alla fall för mig. Kanske är Lydia den som är mest lik Alice. Smart, modig, självständig och enormt lojal.

Scen 3: Alice går in i föreläsningssalen, sätter sig och vänta på föreläsaren medan hon tittar på klockan. Konstigt med försenade föreläsare tänker hon, kanske är det en gästföreläsare som missat tiden. Tjugo minuter efter utsatt tid lämnar hon salen utan att ha insett att den som skulle ha föreläst är hon själv. Det här är ett sådant fruktansvärt tydligt och hemskt bevis på hur en grym sjukdom

Scen 4: Alice hittar inte till toaletten i sitt eget hus. Hon öppnar dörr efter dörr, men kan verkligen inte hitta den. Till slut kissar hon i byxorna och förnedringen är total. Hon är 50 år Alice, ingen gammal dam som blir lite snurrig de sista åren. Hon är ung, ska bli mormor och borde få leva i många år till. Jag blir så fruktansvärt illa berörd av Genovas tydliga exempel som verkligen visar sjukdomens baksida.

Scen 5: Alice har svårt att läsa böcker och börjar istället läsa pjäser, vilket får henne att hitta en ny gemenskap med sin yngsta dotter Lydia som istället för att studera vill bli skådespelerska. Det här är egentligen den enda relation som faktiskt blir bättre under historiens gång. Allt är definitivt inte nattsvart, men det är inte många ljuspunkter i Alice liv.

Scen 6: Det är i slutet av boken som tårarna kommer och det är kontrollfrågorna som gör det. Alice lyckas inte svara på någon av dem och öppnar därför mappen “Fjäril”, läser instruktionerna, beslutar sig för att ta sömntabletterna som ligger i sovrummet, går upp för trappan och glömmer vad hon ska göra där, går ner till datorn, läser, gör ett nytt försök och misslyckas. Helt fruktansvärt. Verkligen helt fruktansvärt.

Jag grips av Alice öde och jag gråter flera gånger i slutet. Jag hoppas verkligen att inget liknande drabbar mig och mina närstående. Tänk om jag bara har knappt 15 klara år kvar. Vilken gräsligt öde. Det börjar bli löjligt med mina betyg, men jag måste sätta en femma. Jag har läst väldigt många bra böcker den senaste tiden och jag är väldigt nyfiken på Lisa Genovas nästa bok.

Läs också:

Nobelpristagare jag läst och vill läsa

Full bokhylla listar lästa nobelpristagare. Tänkte att det kunde vara en bra idé att samla dem alla i ett inlägg och följer därför hennes exempel!

Vilka nobelpristagare har jag egentligen läst? Det där med minnet är svårt ibland och frågan är om man kan räkna glömda läsupplevelser? Jag fetar de jag läst och kursiverar de jag vill läsa. Meningen är att jag ska läsa dem alla, men någon form av prioriteringslista behövs helt klart.

1901 Sully Prudhomme (Frankrike)
1902 Theodor Mommsen (Tyskland)
1903 Bjørnstjerne Bjørnson (Norge)
1904 Frédéric Mistral (Frankrike), José Echegaray (Spanien)
1905 Henryk Sienkiewicz (Polen)
1906 Giosuè Carducci (Italien)
1907 Rudyard Kipling (Storbritannien)
1908 Rudolf Eucken (Tyskland)
1909 Selma Lagerlöf (Sverige)
1910 Paul Heyse (Tyskland)
1911 Maurice Maeterlinck (Belgien)
1912 Gerhart Hauptmann (Tyskland)
1913 Rabindranath Tagore (Indien)
1914 Utsågs ej
1915 Romain Rolland (Frankrike)
1916 Verner von Heidenstam (Sverige)
1917 Karl Gjellerup (Danmark), Henrik Pontoppidan (Danmark)
1918 Utsågs ej
1919 Carl Spitteler (Schweiz)
1920 Knut Hamsun (Norge)
1921 Anatole France (Frankrike)
1922 Jacinto Benavente (Spanien)
1923 William Butler Yeats (Irland)
1924 Władysław Reymont (Polen)
1925 George Bernard Shaw (Storbritannien)
1926 Grazia Deledda (Italien)
1927 Henri Bergson (Frankrike)
1928 Sigrid Undset (Norge)
1929 Thomas Mann (Tyskland) Jag vet inte, men jag tror inte att jag läst Mann.
1930 Sinclair Lewis (USA)
1931 Erik Axel Karlfeldt (Sverige)
1932 John Galsworthy (Storbritannien)
1933 Ivan Bunin (statslös)
1934 Luigi Pirandello (Italien)
1935 Utsågs ej
1936 Eugene O’Neill (USA)
1937 Roger Martin du Gard (Frankrike)
1938 Pearl Buck (USA)
1939 Frans Eemil Sillanpää (Finland)
1940 Utsågs ej
1941 Utsågs ej
1942 Utsågs ej
1943 Utsågs ej
1944 Johannes V. Jensen (Danmark)
1945 Gabriela Mistral (Chile)
1946 Hermann Hesse (Schweiz)
1947 André Gide (Frankrike)
1948 T.S. Eliot (Storbritannien)
1949 William Faulkner (USA)
1950 Bertrand Russell (Storbritannien) Har läst utdrag ur hans On education.
1951 Pär Lagerkvist (Sverige)
1952 François Mauriac (Frankrike)
1953 Winston Churchill (Storbritannien) Har inte läst någon hel bok, men många utdrag ur hans verk. Räknas det?
1954 Ernest Hemingway (USA)
1955 Halldór Laxness (Island)
1956 Juan Ramón Jiménez (Spanien)
1957 Albert Camus (Frankrike)
1958 Boris Pasternak (Sovjetunionen) (avböjde priset)
1959 Salvatore Quasimodo (Italien)
1960 Saint-John Perse (Frankrike)
1961 Ivo Andrić (Jugoslavien)
1962 John Steinbeck (USA)
1963 Giorgos Seferis (Grekland)
1964 Jean-Paul Sartre (Frankrike) (avböjde priset)
1965 Michail Sjolochov (Sovjetunionen)
1966 Shmuel Josef Agnon (Israel), Nelly Sachs (Tyskland)
1967 Miguel Angel Asturias (Guatemala)
1968 Yasunari Kawabata (Japan)
1969 Samuel Beckett (Irland)
1970 Aleksandr Solzjenitsyn (Sovjetunionen)
1971 Pablo Neruda (Chile)
1972 Heinrich Böll (Västtyskland)
1973 Patrick White (Australien)
1974 Eyvind Johnson (Sverige), Harry Martinson (Sverige)
1975 Eugenio Montale (Italien)
1976 Saul Bellow (USA)
1977 Vicente Aleixandre (Spanien)
1978 Isaac Bashevis Singer (USA)
1979 Odysseas Elytis (Grekland)
1980 Czesław Miłosz (Polen)
1981 Elias Canetti (Storbritannien)
1982 Gabriel García Márquez (Colombia)
1983 William Golding (Storbritannien)
1984 Jaroslav Seifert (Tjeckoslovakien)
1985 Claude Simon (Frankrike)
1986 Wole Soyinka (Nigeria)
1987 Joseph Brodsky (USA)
1988 Naguib Mahfouz (Egypten)
1989 Camilo José Cela (Spanien)
1990 Octavio Paz (Mexico)
1991 Nadine Gordimer (Sydafrika)
1992 Derek Walcott (Trinidad)
1993 Toni Morrison (USA)
1994 Kenzaburo Oe (Japan)
1995 Seamus Heaney (Irland)
1996 Wisława Szymborska (Polen)
1997 Dario Fo (Italien)
1998 José Saramago (Portugal)
1999 Günter Grass (Tyskland)
2000 Gao Xingjian (Kina)
2001 V.S. Naipaul (Storbritannien)
2002 Imre Kertész (Ungern)
2003 J.M. Coetzee (Sydafrika)
2004 Elfriede Jelinek (Österrike)
2005 Harold Pinter (Storbritannien)
2006 Orhan Pamuk (Turkiet)
2007 Doris Lessing (Storbritannien)
2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio (Frankrike)
2009 Herta Müller (Tyskland)


Läs också:

Passande valdagsbok

Jag röstar idag och jag hoppas att många gör detsamma. Jag skulle vilja att årets val blev ihågkommet för att röstdeltagandet ökade markant,  inte för att SD kom in i Riksdagen. Jag ser gärna ett nytt riksdagsparti, det är ingen hemlighet och det är inte heller någon hemlighet att det partiet inte är det odemokratiska parti som ironiskt nog kallar sig demokrater.

I går läste jag ut Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön som bär undertiteln “samtal med sverigedemokratiska väljare”.  Det är egentligen en ganska oskyldig bok som får mig att snarare tycka synd om de intervjuade än att skrämmas av dem. De flesta av dem står så uppenbart utanför samhället och deras bitterhet går inte att ta miste på. Skräms gör jag istället av de internetaktiva anhängarna till partiet och partiledningen som beskrivs i Niklas Orrenius bok.  Återigen blir jag dock påmind om att det här definitivt inte är ett parti som andra.

Det finns mycket statistik i Fult folk som till stor del kommer från boken Regeringsskifte – väljarna och valet 2006 av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Där kan vi läsa att SD är ett parti för män. Hela 66% av väljarna är män och ännu större del av de högt uppsatta inom partiet. Unga män dessutom och ofta lågutbildade. Endast 9% av väljarna har studerat på universitet eller högskola att jämföras med 55% av Miljöpartiets väljare. I arbetarpartiet Socialdemokraterna har 20% högre utbildning och i det nya arbetarpartiet Moderaterna 38%. Snittet ligger på 33%. 34% av SD-väljarna saknar till och med gymnasial utbildning, att jämföras med 8% av MP-väljare och ett snitt på 21%. Partiet lockar också få höginkomsttagare, men många arbetslösa. Storstadsväljarna är få, skåningarna helt klart överrepresenterade liksom EU-motståndarna.

I kapitlet om norsk politik och den flykt som där skett från Arbeiderpartiet till Fremskrittspartiet till stor del förklaras med att det senare lyckats nå de glömda, de missnöjda, de som tycker att ingen bryr sig om dem. Dessa väljare verkar vända sig även till SD. Att vänsterpartierna blir en intellektuell klubb för akademiker gör att de stänger många potentiella väljare ute. Många har gått från Socialdemokraterna till SD och många har också lämnat Moderaterna för ett tydligare alternativ. Invandrarfrågan anses viktigare än allt annat och SD:s väljare tycker att ingen annan gör något åt det. Då verkar det inte spela någon roll om partiet också har ett gäng extrema förslag som att 12-åringar ska kunna dömas i domstol. Det får man liksom ta. Så låter det i alla fall på många av de intervjuade.

Varför röstar man på SD? Svaren är många, men missnöjet med de mer etablerade partierna och rädslan för människor från en annan kultur och en annan religion går som en röd tråd genom boken. De som intervjuats är alla olika, men har det gemensamt att de på många sätt står utanför samhället. Inga onda monster som man ibland kan tro när media slår på stora trumman, men inte heller några speciellt politiskt medvetna människor. Vi får möta Mattias som är riktigt rädd för invandrargäng och som inte vet hur han ska berätta  för en tjej att han röstar på SD, Annie som knappt vågar gå ut för att hon tror att någon invandrare ska skjuta henne men mycket väl kan tänka sig att adoptera ett utländskt barn, Klas som är arbetslös och trött på alla etablerade partier, Christina som ser rött när hon möter en kommunist och som israelvän ser SD som ett självklart val, thailändska Mina som vill att det ska ställas högre krav på invandrare och ogillar all sorts religion, Siv som inte är rasist då hennes svärson är invandrare, men helst skulle vilja stoppa all invandring i sisådär 10 år, Alexander som är trött på alla vänsterjournalister och helst skulle vilja flytta till Danmark och Jonny som mest av allt vill värna Landskrona.

Lite konstigt är det att alla får frågan om de berättat för människor i sin närhet att de röstar på SD. Alla i min närhet vet knappast vad jag röstar på. De har sina aningar så klart, men få vet riktigt säkert. Varför skulle det vara annorlunda med SD-väljare? Däremot blir det tydligt att det är lättare att stå för vad man röstar på om det handlar om de mer etablerade partierna. Se bara på förstasidan av dagens GP där alla utom en berättar vad de röstar på. Ingen av dem röstade på SD, i alla fall inte av dem som vågar berätta.

Fult folk är trots allt ett intressant inlägg i debatten om än inte banbrytande på något sätt. Jag gillar konceptet med djupintervjuer och skulle gärna se att det gjordes böcker där andra partiers väljare intervjuades. Varför väljer man att lägga sin röst på ett visst parti egentligen? Jag började tänka på mitt eget val och de argument jag har. Det är nyttigt!

Läs också:

Mobilen redo?

Men hur funkar det egentligen? Om jag låter extra snurrig just nu så är det för att jag är det. Jag hoppas i alla fall att mobilen ska vara redo för bokmässan. Snälla mini bråka inte.

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Get this party started

Idag bjuds 49 bloggare på virtuell fest hos Vixxtoria. Kom du också, hon kan säkert ta in några fler!

Läs också:

Lite egoboost

Det har snurrat runt en award i bloggvärlden som jag skrivit om här. Visst kan det tyckas barnsligt, men det är ändå en trevlig gest att uppmärksamma de bloggare man uppskattar. Det görs både för att deras bloggar är bra, men också för att de bloggare man följer länge blir goda vänner trots att man aldrig setts.

Det var därför det kändes helt galet att välja ut sju, då jag följer så många bra bloggar. Hos Vixxtoria pågår en debatt om huruvida den här utmärkelsen över huvud taget handlar om kvalitet eller om det bara är ett sätt för (kvinnliga) bloggare att stänga ute andra. Absurt nog tycktes frågeställaren (som inte är Vixx) tro att vi bloggare som råkar ha snippa medvetet skulle stänga ute dem med snopp. Som om kön skulle ha någonting med saken att göra. Butter diskuterar fenomenet hos sig på ett bra sätt. Viktigt är att en minoritet inte alltid behöver känna sig förtryckt och att de faktiskt kanske inte ens behöver speciell behandling.

Är det så att du tillhör dem som känner dig utanför eller ännu värre utestängd skulle jag rekommendera dig att läsa tipsen på samma blogg.

Åter till anledningen till varför jag faktiskt skriver det här inlägget. Jag har nämligen fått utmärkelsen av tre bloggar till och även om jag tackat dem personligen vill jag gärna tacka dem här också. Om inte annat för att ni ska kunna hitta till dem.

Växdukshäftet är en ganska ny bekant och en trevlig sådan. Marie skriver personligt och delar mitt intresse för genus. Rekommenderas!

…and then there was Beatrix har jag följt lite längre och är en av få bloggare jag känner till i Göteborg. För visst måste du väl bo här någonstans? Vi har ganska lik boksmak som det verkar och därför tar jag tips från Bea på allvar.

Och så slutligen giganten Rebecka på Skriet från kärnfamiljen som jag tyckte kändes för stor för att nominera själv. En riktigt bra blogg om jämställdhet som jag följer med stort intresse.

Tack alla tre!

Jag tänker inte skriva 21 andra “viktiga” saker om mig själv och inte heller nominera 21 bloggar till, men kikar du på de bloggar som finns i min bloggroll hittar du minst 21 pärlor.

Jag skulle istället vilja be er att tipsa om (sju) bloggar som jag ännu inte upptäckt och som ni tror att jag skulle uppskatta. Det behöver inte vara bokbloggar, men smink och kläder är inte riktigt min grej…

Bring it on!

Läs också:

En välskriven historia

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen stod länge i bokhyllan utan att bli läst, men efter att den kommit med i Krimalfabetet ett flertal gånger var det helt klart dags. I boken varvas mördarens dagbok med berättelsen om polisens utredning. Ett väl använt grepp vid det här laget och precis som Johanna L på Bokhora så riktigt påpekade då hon skrev om den halvlästa Någon sorts frid , är det väldigt svårt att låta mördaren komma till tals på ett bra och annorlunda sätt. Det gäller att de avsnitten verkligen för historien framåt och bidrar till att vi som läsare får veta mer. Gerhardsen lyckas verkligen med detta. På många sätt påminner boken om en av mina favoritdeckare Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid. Mördaren vi får följa är verkligen obehaglig och vi får veta precis vad som rör sig i personens hjärna. Flera personer mördas och vid första anblick verkar det inte finnas något samband mellan dem. Vi vet dock sambandet långt innan polisen gör det. Det förstör spänningen lite, men jag vill inte vara utan den information mördaren ger oss.

Det märks att detta är första delen i en serie då polisernas privatliv får kanske lite väl mycket utrymme. Nu när vi vet vilka de är hoppas jag att detta minskar och att fokus istället ligger på utredningsarbetet. Jag tycker om Christer Sjöberg och hans kollegor vid Hammarby polisstation, men riktigt så mycket plats vill jag inte att de tar.

Pepparkakshuset är bra och riktigt obehaglig. Vi får med en brutal tydlighet ta del av barns grymhet och vilka följder den kan få. Det är helt klart en läsvärd deckare och jag ser fram emot att läsa fler böcker i Hammarbyserien. Det enda jag inte förstod är varför boken heter Pepparkakshuset. Någon som läst boken lite bättre och/eller kanske är lite smartare än jag som har en teori?

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-01

Carin Gerhardsen är en riktigt bra deckarförfattare som blivit en favorit. Håll ögonen öppna, snart recenserar jag hennes andra två böcker.

Läs också:

En sommar bland renar och koltar

Jag började läsa Hej vacker av Ann-Helén Laestadius ungefär fem minuter efter att jag läste ut Sms från Soppero. Jag ville verkligen följa Agnes, Henrik och alla andra i Soppero mer. En värld som på många sätt är lik min egen ungdomsvärld, men på andra sätt helt annorlunda. Jag tycker verkligen om beskrivningen av livet i norr, mycket längre upp i Sverige än jag någonsin varit.

I Hej vacker har det blivit sommar och Agnes ska tillbringa sex veckor hos mormor och morfar. Med sig får hon av misstag ett brev adresserat till henne som hennes mamma har gömt. Brevet hittar hon när kompisen Jenny kommit upp till Soppero och de båda ger sig iväg på äventyr. Inget populärt sådant, faktum är att mamma Anna-Sara lämnar Stockholm och beger sig till Soppero hals över huvud för att stoppa det.

Det riktiga äventyret tycker jag dock att andra händelser står för. Jag njuter av miljöbeskrivningarna, förfasas över myggen, blir förbannad av samernas utsatthet och den rena rasism de möter, men mest av allt engageras jag av Agnes och Henriks kamp med sin identitet och hur kontroversiellt deras förhållande blir då Agnes inte är en “äkta” same.

Den gamla damen Ella som är den hemliga brevskrivaren och en dam som kommer Agnes väldigt nära är en av mina favoriter. Just spåret med Ella följs inte riktigt upp helt och det finns andra trådar som än så länge är lite lösa, som Anna-Saras hemlighet. Bäddad för en tredje bok om Agnes alltså. Snälla Ann-Helén du kan väl skriva en bok till för det här är så väldigt, väldigt bra!

Jag tror att mina elever skulle uppskatta böckerna om Agnes mycket. Visserligen är de inte samer, men de lever i två kulturer och vet inte riktigt hur de ska forma sin identitet i sitt nya hemland. Utdrag kommer de definitivt få smaka på och jag tror faktiskt att Laestadius språk kan tilltala de också. Enkelt utan att vara simpelt, vackert utan att vara krångligt och med ett jäkla driv utan att för den del tappa fokus.

Läs också: