Karin Adler är huvudpersonen i Ann Rosmans debutbok Fyrmästarens dotter och hon är verkligen en trevlig ny bekantskap. En ganska vanlig, om än lite neurotisk dam som jag identifierar mig med väldigt mycket. Dessutom bor hon i bokens inledning i Majorna och jag njuter verkligen av miljöbeskrivningarna både där och på Marstrand.
Några polacker som arbetar med att återställa Pater Noster, fyren på Hamneskär gör ett makabert fynd. En man är inmurad i en gammal matkällare och han verkar ha legat där i många år. Vid honom hittas också en förlovningsring och i sökandet efter mannens mördare får Karin och hennes kollegor leta sig tillbaka till 60-talet. Jag brukar vara skeptisk till deckare, eller egentligen böcker i allmänhet som bygger på återblickar, men i Fyrmästarens dotter är de riktigt läsvärda. Blandningen mellan 60-talet och nutiden är väl avvägt och jag gillar Rosmans sätt att knyta ihop historierna.
I centrum står en av Marstrands mäktigaste familjer och vi får lära känna många av familjemedlemmarna. Karin blir personligt involverad i några av dem, men det känns alltid naturligt. Det är både trivsam och väldigt spännande läsning och både person- och miljöbeskrivningarna är väldigt, väldigt bra. Trots att många personer tar plats i handlingen blir det aldrig rörigt.
Jag slukade boken på några få dagar och blev förtjust. Det här är en riktigt bra svensk deckare med en väldigt bra hjälte. Som svensklärare uppskattar jag också Karins språkfixerade kollega Folke vars kommentarer orsakar en hel del skratt. Jag ser fram emot att följa både Karin och hennes kollegor i många böcker till.
Stort tack till Damm förlag som skickat både Fyrmästarens dotter och Ann Rosmans nya bok Själakistan som jag definitivt kommer att läsa snarast. Jag har inte haft så bra koll på just Damm förlag, men de ger ut en hel del bra böcker kanske främst i deckargenren. I augusti kommer till exempel en ny bok av favoriten Karin Alfredsson och jag har också en bok av Peter James i läshögen. Hans deckare utspelar sig i Brighton som jag bodde i för en herrans massa år sedan, så jag blir lätt nostalgisk. Visserligen skulle jag helst börja med bok nummer ett Levande begravd. Damm förlag ger dessutom ut böckerna av Dag Buthler och Dan Öhrlund som jag tänkte läsa i november.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-23
Läs också:
I serien Lärare gör som ges ut av Natur & Kultur ingår Bloggen möter undervisningen -konkreta metodiska tips av Liza Greczanik. Precis som titeln säger är detta en väldigt konkret bok. Den handlar om fördelar och nackdelar med att använda bloggen i undervisningen. Liza Graczanik har också skrivit boken Elever online som jag ännu inte läst, men gärna vill läsa. Idag ska jag lyssna på henne på Bokmässan då hon ska vara med i seminariet Elever online – Var är lärarna? arrangerat av Lärarnas Riksförbund kl 15.00.
Jag håller helt med Greczanik när hon säger att skolan och dess lärare måste hänga med i den nya tekniken och ta in den i undervisningen. Många elever lever i den virtuella världen och detta kan vi utnyttja.
Jag använder sociala medier en hel del i min undervisning och dessutom för att kunna få ut information. Klassen har en blogg där minst ett inlägg i veckan ska publiceras. Där ligger också veckans planering och jag och mina kollegor brukar tipsa om bra länkar och böcker. Det går lite, lite trögt då många av eleverna har väldigt lite datorvana, men för varje vecka blir det lättare.
I höst har jag också börjat använda google docs med de elever som jag undervisar i svenska. Hittills i år har jag bara fått in ett enda papper, resten har lämnats in i digital form. Fördelen med google docs är att jag kan ge eleverna respons som de ser med en gång, när de sedan bearbetar sin text kan jag snabbt se den nya texten. Ingenting behöver mailas fram och tillbaka, ingenting sparas på fel ställe eller fel dator. Allt finns istället precis där det ska vara, på vilken dator som helst. Just bearbetningen av texter har blivit mycket bättre och det är en väldigt viktig del av skrivprocessen och därmed språkinlärningen. Möjligheten till dåliga ursäkter har också minimerats då eleverna ska lämna in sina uppgifter som blogginlägg eller google docs.
Igår gick jag igenom alla dokument mina elever delat med mig den senaste veckan, prickade av mot förra veckans planering och skickade ett mail till varje elev med information om vad som saknades. Nu funkar detta extra bra då jag har få elever, men ett papperslöst läraryrke hade varit mitt mål om jag varit kvar på grundskolan med mina 150 elever.
Facebook då? Ska lärare verkligen umgås med elever på Facebook? I en artikel i senaste Skolvärlden går en lärare så långt att hon kallar det oprofessionellt. Jag skulle istället säga att det är oprofessionellt att inte utnyttja sociala medier för att nå eleverna.Däremot har jag valt att göra ett separat lärarkonto för mina nuvarande elever, på mitt “vanliga” finns några gamla elever, men inte så många. Jag är egentligen inte intresserad av att samla vänner på Facebook, utan att använda de fördelar som finns med att nå eleverna lätt. Jag tillbringar inte heller kvällarna med att chatta med eleverna och har inga svårigheter att skilja på jobb och fritid.
Mitt mål är att mina elever ska ta ansvar för sitt skolarbete, sin närvaro och då är det viktigt att jag utnyttjar de kanaler som erbjuds. Att kunna sjukanmäla sig på Facebook, via sms eller via mail är självklart bra. Det är också bra att kunna dela ett google dokument med mig för att få respons på ett arbete. De elever som går nationella program större delen av veckan använder detta en del. Idag ska jag till exempel hjälpa en tjej med ett arbete i psykologi och dessutom ge språkrespons på hennes biologiuppsats. Som lärare fungerar jag allt oftare som handledare och mentor och det tycker jag är bra.
Det vi diskuterat en del mina kollegor och jag, är vad vi ska göra med den information vi får om eleverna när vi ser dem på till exempel Facebook. Problemet med att många unga inte riktigt har den respekt för internet och kanske lägger ut opassande saker försvinner knappast bara för att vi väljer att inte se. Som ett första steg har vi bestämt att diskutera vilken bild av sig själv som man vill förmedla till andra.
I måndags såg vi föreställningen Det tredje rummet, en fantastisk show om identitet. Där diskuteras frågeställningarna Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag vara? med hjälp av musik, dans, monologer på ett helt suveränt sätt. En av övningarna som skickades med handlade just om Facebook och hur en profil kan se ut.
Läs också:
Jag funderade, funderade och funderade men kom inte på några böcker med kvinnor i titeln till veckans tematrio. Hur svårt kan det vara tänkte jag och funderade igen. Jag kom på en titel, funderade igen, kom på en till, funderade mer, funderade, funderade och sedan gick den berömda proppen ur. Då funderade jag istället på om jag skulle göra ett papper a’ la’ Vixxtoria, men jag nöjer mig med en trio lästa och två olästa, det är ju ingen tävling det här. 
1. Bara Alice av Maggie O´Farrell är en riktigt bra bok av en väldigt bra författare. Den heter After you’d gone på engelska om du föredrar att läsa den på originalspråk. Boken handlar om Alice som reser till Skottland för att träffa sin familj. På tågstationen ser hon något som chockar henne svårt och hon tar tåget tillbaka till London. En olycka sker och Alice hamnar i koma. Under bokens gång får bit för bit reda på vad som hänt.
2. Fortfarande Alice av Lisa Genova läste jag i helgen och det var en helt fantastisk läsupplevelse. Också den handlar om minnet, men ett minne som försvinner snarare än kommer tillbaka. Alice är professor och drabbas av tidig alzheimers. Att följa hennes sjukdom är både gripande och hemskt.
3. Alice i underlandet av Lewis Carol måste så klart bli val nummer tre. Det var länge sedan jag läste den, men jag gillade den skarpt. Filmen har jag inte sett dock, det borde jag kanske göra?
Hittade också en bok med Alice i titeln som jag inte läst, men vill läsa En flicka som kallas Alice av Kristin Hannah och en som många elever brukar gilla Go ask Alice.
Namn på B nästa vecka kanske?
Läs också:
I poesiromanen Människoätande människor i Märsta av Aase Berg möter vi de tre vännerna Tove, Klara och Britta som utgör den trekroppade monsterödlan. Det är Tove som berättar om sitt liv och sin rädsla för att bli vuxen och fastna på jobbajobbatåget. Istället lever de livet på ett ganska oskyldigt sätt:
ur ELFISKEN
Plösligt
slår gatan emot oss,
inte längre inomhus:
vi har runnit
genom de slitna väggarna
längs en flyktstråle
av solljus.
PÅ MÄNNISKOSPRÅK
Ja, just det:
På människospråk kallas det
att skolka.
Det här är en helt fantastisk liten bok. Underbart språk och en historia som rinner kvickt och lätt över sidorna. Det är okomplicerat och vackert, men samtidigt unikt och nyskapande. Jag tycker mycket om Tove och Aase Berg berättar hennes historia på ett levande sätt. Hennes möte med Leon, hennes tankar kring vänskap och hennes frustration då hennes föräldrar tjatar och bryr sig mer än hon önskar. Vi får följa henne under en intensiv period i livet då hon försöker komma på hur hon vill leva, vem hon vill älska, vem hon vill umgås med.
Och slutsatsen är följande:
Det är jag som bestämmer
över mitt liv.
Om det inte blir som jag vill
så ska jag vilja
att det blir
som det blir.
Vad som än händer.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-22
Jag längtar verkligen efter en ny bok av Aase Berg då den här är absolut briljant.
Läs också:
Välkommen till veckans bokgeografi. Försök inte finna någon logik i mina val. Nigeria känns dock passande då temat politik och katastrofer förekommer flitigt i de böcker jag läst om landet. Dessutom inleds bokmässan med tema Afrika i morgon.
1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i landet eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Apropå katastrofer så måste valet bli Chinua Achebes klassiker Allt går sönder om ett samhälle som gör just det. Går sönder alltså. I alla fall om man får tro huvudpersonen Okonkwo som förlorar striden mot det nya samhället.
2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till landet. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Det är ingen hemlighet att jag är ett stort fan av Chimamanda Ngozi Adichie. Debuten Lila hibicus är bra, novellsamlingen The thing around your neck är bättre och romanen om biafra-kriget En halv gul sol helt klart bäst.
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till landet, som du inte läst, men är nyfiken på.
Wole Soyinka föddes i Abeokuta i västra Nigeria 1934. Han fick Nobelpriset 1986 och hans självbiografiska bok The Man Died: Prison Notes från 1972 är väl den bok han skrivit som lockar mest.
Inte världens enklaste land idag kanske, men ett väldigt spännande litteraturland. Lovar dock att göra det lite enklare nästa vecka. Googla loss nu och lusläs era läslistor. Jag ser fram emot att läsa era svar!
Läs också:
Ingrid skrev ett fint inlägg om varför hon började blogga och jag började fundera själv. Vad var det egentligen som fick mig att börja blogga?
Någon gång under hösten 2008 diskuterade vi bloggar som fenomen på en bokträff. Jag hade läst väldigt få bloggar, men en av mina vänner tipsade om Bokhora och Språkmakargatan som blev de första bloggarna som jag började följa “på riktigt”. Att det blev en egen blogg var en helt spontan grej. Jag satt hemma en kväll, grabbarna sov, maken var borta och jag hade lite tråkigt. Klick, klick, klick så blev det en blogg och därefter ångest. Inte skulle väl jag…
Idag klickade jag mig tillbaka till min första blogg som jag startade på blogg.se i början av januari 2009. Väldigt trevande började jag skriva korta inlägg om böcker och annat jag funderade över. Läsarna var få och kommentarerna i princip obefintliga.
Ganska snart upptäckte jag flera nya bloggar att läsa. Lyran var en av de första och även hon var då ganska ny i bloggvärlden. Snowflake var också en tidigt bekant, liksom Klotho på Ett eget rum. Ganska snart började Vixxtoria blogga och då hon skrev färdigt sin avhandling var hon ännu mer aktiv med sitt kommenterande, Helena som då hade bloggen Mitt rum var också en tidig bloggbekant, liksom Rebecka på Skrietbloggen och Maria på Paperback Lover.
Blogg.se passade mig inte alls. Mitt tålamod för saker som inte fungerar som de ska är inte direkt stort och när sommaren kom och det visade sig att det inte gick att schemalägga inlägg blev det droppen. En morgon skickade jag ut en fråga på bloggen om vilket bloggverktyg som var att föredra och utan att invänta svar skapade jag en blogg på wordpress.com. Inläggen från den gamla bloggen flyttades över och det var nog inte mer än 2 timmar senare som jag bloggade på annan adress.
Med nya bloggen kom läsarna. Vet inte om det var jag som helt plötsligt blev bättre, eller om det var något annat. Det var nu bloggandet började bli riktigt kul. Ibland lite svettigt då arga SD-anhängare tog över kommentarsfältet, men lite fick jag skylla mig själv. Jag gillar att provocera och många blev konstigt nog väldigt provocerade. Inlägget om minaretförbudet i Schweiz var mitt rekordinlägg med drygt 1500 läsare och ett oräkneligt antal galna kommentarer. Jag minns att Maud förirrat sig in mitt i kaoset och undrade vad som pågick.
Det var också nu jag tog på mig hur många läsutmaningar som helst och det blev roligare och roligare att läsa. Lyrans resa runt jorden var rolig och här stiftade jag bekantskap med en massa nya författare. Så också i Bokusutmaningen där jag med Paula som guide läste mig igenom topplistorna. Mina egna läsutmaningar med lyrik och deckare har för min del somnat in, men andra som Eli och Violen är duktiga på att läsa deckare. Annikas utmaning Läs boken och se filmen har jag klarat lite bättre. Jag hakade också på En bok om dagens trevliga pocketbyten och senare En full bokhylla är en rikedom som drog i gång pocketkedjan som snart når sitt slut. Jag håller på att fila på sista paketet Hanna, men är som vanligt sent ute. Jag har skickat bokpaket till Matilda och Titti och därmed hittat till deras bloggar. Det hade jag kanske gjort ändå, men det var ett trevligt sätt att lära känna dem.
Min idé var att jag inte skulle vara “bara” en bokblogg, utan även en lärarblogg, en jämställdhetsblogg och en aktuell blogg. Den som känner mig blir inte överraskad. Jag vill alltid göra allt samtidigt och ibland fungerar det sådär. Någon gång i våras började jag känna mig trött på bloggandet. Samtidigt hade jag ganska många läsare och hade till och med börjat berätta för familj och nära vänner att jag hade en blogg. Tidigare var det bara maken som visste och han fick vänta ett halvår.
Jag startade Bokåtervinningen och bestämde mig för att låta bloggen vara kvar där den var. Skolfrågorna skulle dock ta sommarlov. Men sedan gjorde jag som jag alltid gör -precis tvärtom. Jag köpte en domän och började svära och koda. Många gånger hade jag ingen aning om vad jag gjorde och svor om möjligt ännu mer. Jag kan också tillägga att jag ändrade domänen tre gånger under loppet av två dagar. Först tänkte jag låta Lilla O flytta med, men sedan bestämde jag mig för att hon skulle få vara kvar på den gamla bloggen.
Jag ställde också frågan till mina läsare om de föredrog en blogg likt min nuvarande med blandade inlägg, eller en renodlad bokblogg. De svarade att de gillade blandningen och jag startade en nästan helt renodlad bokblogg. Typiskt mig. Lite lärartouch finns kvar, men ärligt talat är jag spytrött på skolpolitiken just nu och orkar inte bry mig om den dygnet runt. Jag koncentrerar mig därför på att läsa och ha bloggen som hobby mitt i den varma och trevliga bokbloggarsfären. Självklart kommer jag inte att släppa varken skol- eller jämställdhetsfrågorna helt och en och annan politisk känga kommer säkert att utdelas, men även de inlägg som handlar om detta har blivit mer bokrelaterade. Dessutom finns det andra, som Nina, som skriver bra mycket bättre om jämställdhetsfrågor än jag.
Ett stort steg med egen domän och dessutom under riktigt namn och med foto. Det känns bra, men alla bekanta vet absolut inte att jag bloggar. Att länka till Facebook känns till exempel helt otänkbart. Min nya blogg har inte fått med sig alla gamla inlägg. Det är därför jag plågar er med en massa favoriter i repris då vissa inlägg helt klart mår bättre av att inte läsas igen, medan andra definitivt känns okej att få visa upp även nu.
Jag rekommenderar starkt att starta en blogg om något du är intresserad av. Bokbloggandet blev väldigt snart ett riktigt beroende och jag är grymt glad att jag nu ingår i en trevligt virtuell gemenskap. I lördags fick jag till och med gå på virtuell fest och nästa vecka blir det bloggträffar IRL på bokmässan.
Vad är det då som är så roligt? Ja egentligen är väl rätt fråga vad är det som inte är roligt? På den första frågan svarar jag: gemenskapen, kommentarerna, boktipsen, kreativiteten, utmaningarna både att läsa och att fundera. På den andra frågan svarar jag: axelvärken, musarmen och den helt absurda “vill-läsa-listan”.
Min läsning har förändrats också. Jag läser mer, mycket mer och jag läser helt klart mer varierat. Jag tänker också mer på min läsning och att diskutera den med andra ger ännu en dimension till en av de saker jag gillar mest, böcker. Det är konstigt nog inte alla som uppskattar att var och varannan mening börjar med en anspelning på något litterärt. I bokbloggar är det inte bara uppskattat, utan till och med önskvärt. Tala om ett paradis för en boknörd som jag.
Så tack ni alla som läser mina inlägg, kommenterar dem och skriver egna intressanta saker i era bloggar. Jag har inte länkat till alla bloggar jag följer, det är just nu ett 70-tal. Jag hoppas att jag inte allt för sällan kommer ihåg att kommentera och visa min uppskattning på det sättet.
Läs också:
”På vinden ligger det högar med tidningar, brev och alla möjliga saker. Att stiga in där i mögellukten var som att stiga ner i det förflutna. Förr älskade jag att leka där, och som genom ett under blev vinden inte skadad av granaterna som träffade vårt hus. Jag ser mig omkring: leksaker, fotoalbum, en barnvagn, ett fotbollsspel, två cyklar… Hela min barndom finns inom dessa fyra väggar.”
Författaren Alexandre Najjar växte upp i Libanon och i Krigets skola återvänder han både till landet och till sin barndom. När han som vuxen återser de platser där han lekt som barn förflyttas han tillbaka till den tid då Libanon var märkt av krig. Ett krig som han menar är ovärderligt för honom som författare trots att han självklart önskat att han fått slippa genomlida det. Han liknar det vid en livets skola som format både honom och hans författarskap. Genom ögonblicksbilder låter han oss förstå hur det är att ha vuxit upp i krigets skugga, hur sorger och prövningar fått honom att uppskatta livet.
Det är en fin liten bok som på ett sätt berör mig väldigt, men som samtidigt känns för kort för att hinna beröra rejält. Jag hinner inte riktigt leva mig in i historien innan den tar slut. Därmed inte sagt att Krigets skola är annat än en bra bok. Om inte annat fick jag en större förståelse för mina elever som nästan alla har vuxit upp i krig. Jag är imponerad över att de kan leva så normalt som de kan, men jag förstår att de lärt sig uppskatta lugnet som freden innebär på ett helt annat sätt än jag någonsin kan.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-14 Jag satte betyg 3 då, men det här är en bok som stannat kvar.
Läs också:
N är bokstaven som gäller för veckan och det var rätt kul att se att jag behövde byta ut författarna i fråga 4 då jag redan prövat flera av de böcker som jag var nyfiken på i februari. Guldstjärna för det! Jag har över huvud taget behövt uppdatera veckans svar rejält.
Det går inte riktigt att undvika Nobelpriset i litteratur den här veckan. Alla tycker någon om priset i fråga. Vad har du för relation till priset och pristagarna?
Jag tycker att författare som får Nobelpriset brukar vara läsvärda. Egentligen är det bara en bok jag läst som jag inte gillade alls och det är Günther Grass Blecktrumman med en synnerligen osympatisk huvudperson. Extra kul är det såklart om jag läst författaren innan han eller hon fått priset, men det har än så länge bara hänt två gånger då Coetzee och Lessing fick priset. Däremot är det få pristagare jag läst fler än en bok av. Lite mycket avbockning blir det tyvärr lätt för en tävlingsmänniska som jag. Tycker också att det är riktigt kul att spekulera i vem vinnaren kommer att bli och kilar gärna direkt till biblioteket när det står klart vem pristagaren är. I år gör jag mitt yttersta för att lyckas med föresatsen att ha läst den som får priset. Borde läsa Kadaré också, annars ser oddsen rätt bra ut!
Vem är din nordiska favoritförfattare?
Jag vet att flera av er får krupp när det handlar om favoritförfattare, men välj flera då om det känns jobbigt. Jag kör en kvintett av författare jag läst fler än en bra bok av, Unni Lindell får stå för deckarsidan, Erlend Loe för det absurda, Inger Christensen för det poetiska samt Jens Christian Grøndahl för det mer känslosamma och Jón Kalman Stefánsson för det vackra.
Vem är den senaste nykomling du läst?
Lisa Genovas Fortfarande Alice är en ruggigt stark debut och Morgan Larssons Radhusdisco var helt okej. Jag håller just nu på att läsa Vecka 36 av Sofie Sarenbrant och är tyvärr inte alls imponerad.
Finns det någon författare du inte läst, men är nyfiken på?
Visst ställer jag ruggigt dumma frågor? Det är klart att det finns författare jag är nyfiken på. Problemet är inte att hitta nya författare, snarare att begränsa listan. För att nämna några säger jag Douglas Coupland, Tana French och Alice Munro. Det är klart att det finns författare alla är nyfikna på. Jag är bara lite nyfiken på vad ni inte läst som jag tycker att ni ska läsa (eller hoppa över).
Klura en stund och svara sedan i en kommentar eller i ett inlägg. Jag är visserligen lärare, men jag kommer inte använda kvarsittning eller andra straff för dem som svarar senare.
Förra gången det begav sig svarade följande bloggar:
Ett liv utan böcker är inget liv
The week never starts around here
Läs också:
Jag har alltid röstat, inte alltid på samma parti, inte ens samma parti i alla tre val, men jag har alltid röstat. Igår klädde jag till och med upp mig lite extra och skickade en tanke till de kvinnor som kämpade för min rösträtt. Idag går jag istället klädd i svart.
Jag har svårt att förstå att någon ens kan rösta på alliansen med sitt budskap om individens plånbok som ska fyllas, på bekostnad av någon annans. Jag mår dåligt av de klyftor som ökat i samhället de senaste fyra åren. För mig personligen har Alliansens politik inneburit en hel del klirr i kassan. Min plånbok är tjockare än någonsin. Däremot märker jag i mitt yrkesliv hur nedskärningar i skola och även socialtjänst har påverkat verksamheten negativt. Vi har fler elever än någonsin på gymnasiets individuella program, men resurserna har minskat.
Jag möter dessutom dagligen nyanlända flyktingar, flera av dem ensamkommande flyktingar och idag diskuterade vi valresultatet med sorg i hjärtat. Några av mina elever, svenska eller inte, kommer att kosta samhället pengar. De flesta, oavsett nationalitet kommer istället att bidra till samhället. Att ett litet obehagligt parti bestående av unga, arga, män som skanderar hejaramsor, som vore de i på en B-lagsmatch i fotboll, ska sitta i Sveriges Riksdag med sin snedvridna, enfaldiga och rasistiska världsbild är både skrämmande och faktiskt riktigt pinsamt. Jag skäms för att vara svensk idag och trots att jag sällan håller med Fredrik Reinfeldt håller jag definitivt med honom när han säger att den som älskar Sverige inte röstar på Sverigedemokraterna. I jämförelse framstår Alliansen som ett fantastiskt alternativ. Mycket kan man beskylla dem för, men de är definitivt inte odemokratiska och rasistiska. För första gången i mitt liv hoppades jag sent igår på en egen majoritet för dessa fyra partier som jag långt ifrån älskar. Allt för att marginalisera det parti som vill isolera mitt land och köra det i botten.
Idag demonstreras det i Sverige mot rasismen och mot Sverigedemokraterna. Jag utgår ifrån att de etablerade partierna förstår vinken och stänger ute nykomlingarna helt. Vi lever i en demokrati och jag har all rätt i världen att tycka att det är en skam för Sverige att det nu finns ett rasistisk parti i vår Riksdag. Jag hoppas verkligen att besöket blir tillfälligt. Det känns definitivt inte bra att mina skattepengar går till partistöd till dessa trångsynta individer.
I Grästorp går väljarna många steg längre och röstar in ett nationalsocialistiskt parti. Vad är det som händer egentligen? Utvecklingen är minst sagt skrämmande.
Vill ni fördjupa er i ämnet vill jag tipsa om böcker här, här och här.
