Monthly Archives: september 2010

Dramaten enligt O

Premiären av Stormen, Shakespeares sista pjäs, är på lördag, men min premiär på Dramaten blir redan imorgon då vi ska gå på genrepet och faktiskt sitta på scenen. Självklart måste en tjejhelg med fyra svensklärare i Stockholm innehålla ett besök på Dramaten, eller?

Nu är det snarare Jonas Karlsson än Shakespeare som lockar, men jag har ändå läst in mig lite på dramat för att kunna hänga med. Den verkar helt klart vara ganska galen.

Jag återkommer med fler tankar när genrepet är över.

Bild från Dramatens hemsida.

Läs också:

Ett lyckat samarbete

29671216_o_1

I det här trädet är skriven av Katarina Kieri och Per Nilsson som skriver vartannat kapitel i historien om Fågelflickan och Vilsenpojken. Egentligen heter de Siri och Jakob och trots att de inte känner varandra möts de ibland. Siris pappa bor i samma hus som Jakob och Jakobs bror tränar på samma gym som Siri. Deras liv vävs ihop på ett snyggt och trovärdigt sätt.

Siri är liten och ganska ensam. En av de få kompisar hon har är Fatima och henne blir hon ovän med. Caroline som har status på skolan anstränger sig för att förpesta hennes liv. Ingen våldsam mobbing utan små, riktigt elaka nålstick. Hemma finns mamma, men den viktigaste i hennes liv är pappa som ständigt sviker genom att välja alkoholen framför henne.

Jakob bor med sin mamma och bror. Det har funnits en styvpappa och att han inte varit speciellt trevlig inser man snart.Vad som egentligen har hänt mellan styvpappan och Jakobs bror får man långsamt reda på.

All information vi får om huvudpersonerna smygs in i handlingen. De små detaljerna är avgörande för helheten och i bokens slut vet vi det vi behöver veta. Med små medel skapar Kieri och Nilsson en spännande intrig.

Kommunikation och ärlighet är viktiga teman. Att kunna lita på både sina vänner och familjemedlemmar och att alltid försöka kommunicera trots att det flera gånger påpekas att 90% av all kommunikation leder till missförstånd.

Jag pratade om boken med vår skolbibliotekarie idag. Han har rekommenderat mig att läsa den och när jag fick den från Rabén & Sjögren fick jag tillfälle. Vi konstaterade både att den verkligen handlar om allt och inget. Det finns massor att prata kring, vilket gör den till en bra bok att läsa tillsammans i en klass.

Samtidigt handlar den om väldigt lite. Det är därför det är så svårt att skriva om I det här trädet på ett sätt som gör den rättvisa. Det här är nämligen en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på väldigt länge och då läser jag ändå en hel del ungdomsböcker. Den är otroligt välskriven, kanske lite komplicerad för en ovan läsare, men för den läsvana tonåringen är det här en läsupplevelse utöver det vanliga.

Jag är helt såld och hoppas verkligen att Kieri och Nilsson kommer att fortsätta sitt samarbete. Faktum är att jag faktiskt inte läst något av Kieri innan, så jag har en del att läsa ikapp. Per Nilsson har jag dock läst en del av. Det finns ingen garanti för att det blir bra bara för att två bra författare skriver ihop, men det här samarbetet är en riktig fullträff. Läs, läs, läs!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-22

Snart får vi  veta vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris och om inte den här boken finns med blir jag både förvånad och besviken. Visserligen utkom den i januari, men helt bortglömd borde den inte vara. Författarna pratade dessutom om den på Bokmässan förra helgen.

Läs också:

Lite läspanik enligt O

Alltså, jag hade verkligen tänkt att jag skulle ha läst årets Nobelpristagare innan han eller hon avslöjas av Peter Englund. Jag tyckte också att oddsen borde vara hyfsat bra då jag faktiskt läst både Adonis, Ko Un, Joyce Carol Oates, Philip Roth, Assia Djebar, Tomas Tranströmer, Margaret Atwood och Haruki Murakami. Men det var det, nu ser listan annorlunda ut.

Vem är Adam Zagajewski och vad katten gör han på listan? Poet visserligen och jag tror på en poet i år. Kanske värt att läsa något av honom nu, visst hade det varit rätt fräckt om han fick priset och jag faktiskt hade läst. En polsk poet, bara en sådan sak gör att det nästan är värt alla konstiga kommentarer jag skulle kunna få.

Och Thomas Pynchon som bara nämns i media en gång per år, som inte lockar speciellt mycket, eller Antonio Tabucci för den delen, som låter hemskt tung.

Alice Munro borde jag ta tag i, även om jag känner mig tveksam till att hon får priset. Inte av något annat skäl än att hon skriver noveller som är en bortglömd litteraturform, men någon gång ska ju vara den första.

Varför är det då så viktigt att ha läst nobelpristagare i förväg? Antagligen för att jag är barnslig och för att det är riktigt kul att kunna ropa ”Äntligen!” på allvar. Roligare ju fler som ser ut som frågetecken faktiskt.

Det brukar vara en outsider som får priset och vad jag vet brukar inte Adam Zagajewski figurera på vadslagningslistorna. Det talar kanske för honom?!

Antonio Tabucchi

Läs också: