En riktig bladvändare

Jag har lagt mig tidigare än vanligt de senaste dagarna för att jag varit helt vansinnigt trött. Tyvärr har jag läst en bok som gjort att jag trots detta somnat alldeles för sent. Jag har läst andra delen i Hammarbyserien Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen. Första boken om Conny Sjöberg och hans kollegor heter Pepparkakshuset och är en bra deckare, men fortsättningen är lysande. En ung flicka mördas på finlandsfärjan, en liten bebis hittas bredvid sin döda mamma i en park och en liten flicka är övergiven i en lägenhet. Även denna gång handlar det alltså om utsatta barn där den lilla ensamma treåriga Hanna är den som griper mitt hjärta. Att barn far illa är riktigt jobbigt för en småbarnsmorsa att läsa om,  jag hade svårt att lägga ifrån mig boken därför.

Egentligen är det inte viktigast vem som gjort vad i Mamma, pappa, barn, men att få en lösning på de två fallen blir allt viktigare ju mer jag börjar bry mig om personerna. Det handlar om riktiga människor som jag engagerar mig i och det är kanske Gerhardsens största styrka att hon tecknar så fantastiska porträtt av sina personer. Hur, inte vem blir viktigast. Det är obehagligt, läsvärt och spännande. Boken avslutas dessutom med ett par cliffhangers som gör att jag längtar väldigt efter nästa bok Vyssan lull som utkommer på Ordfronts förlag i mars. På titeln låter det som om det är barn med i bilden igen.

Och poliserna då? Jo, det är de som står för bokens cliffhangers, men till skillnad från många andra deckarförfattare låter Gerhardsen inte sina poliser ta över handlingen för mycket. De är trevliga människor som jag gärna följer, men de tar inte fokus från historien. En bra balans alltså i den bästa deckaren jag läst på länge (och då var ändå Släke briljant) Snudd på högsta betyg.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-15

Läs också:

4 comments

  • Jag gillar verkligen de där böckerna!! Och nu läser jag Karin Alfredsson tack var dig =)
    Trevlig läshelg.

  • Tänk att jag tyckte inte om denna boken.
    Jag anser att Gerhardsen tillskriver detta lilla barn egenskaper och kognitiva förmågor som inte är adekvata för åldern – och det stör hela läsupplevelsen för mig.
    Jag läste även Gerhardsens första bok utan att imponeras – trots att den anknyter till Gerhardsens och min hemstad Katrineholm (är för övrigt skolkamrat med Gerhardsens bror; manusförfattaren Wille Behrman)

    • Nu kommer jag inte exakt ihåg hur gammal flickan var, men när jag tittar på mina egna ungar som är 4 och 5 förvånas jag dagligen över hur mycket mer de kan och förstår än vad jag inser. Så nej, jag störde mig inte, men skrämdes.

  • Kul, hoppas att du kommer att gilla Alfredsson. Just den här helgen har jag inte läst, utan köpt och pratat böcker på Bokmässan.