Monthly Archives: september 2010

The end of the world (and I don’t feel fine)

Jag har alltid röstat, inte alltid på samma parti, inte ens samma parti i alla tre val, men jag har alltid röstat.  Igår klädde jag till och med upp mig lite extra och skickade en tanke till de kvinnor som kämpade för min rösträtt. Idag går jag istället klädd i svart.

Jag har svårt att förstå att någon ens kan rösta på alliansen med sitt budskap om individens plånbok som ska fyllas, på bekostnad av någon annans. Jag mår dåligt av de klyftor som ökat i samhället de senaste fyra åren. För mig personligen har Alliansens politik inneburit en hel del klirr i kassan. Min plånbok är tjockare än någonsin. Däremot märker jag i mitt yrkesliv hur nedskärningar i skola och även socialtjänst har påverkat verksamheten negativt. Vi har fler elever än någonsin på gymnasiets individuella program, men resurserna har minskat.

Jag möter dessutom dagligen nyanlända flyktingar, flera av dem ensamkommande flyktingar och idag diskuterade vi valresultatet med sorg i hjärtat. Några av mina elever, svenska eller inte, kommer att kosta samhället pengar. De flesta, oavsett nationalitet kommer istället att bidra till samhället. Att ett litet obehagligt parti bestående av unga, arga, män som skanderar hejaramsor, som vore de i på en B-lagsmatch i fotboll, ska sitta i Sveriges Riksdag med sin snedvridna, enfaldiga och rasistiska världsbild är både skrämmande och faktiskt riktigt pinsamt. Jag skäms för att vara svensk idag och trots att jag sällan håller med Fredrik Reinfeldt håller jag definitivt med honom när han säger att den som älskar Sverige inte röstar på Sverigedemokraterna. I jämförelse framstår Alliansen som ett fantastiskt alternativ. Mycket kan man beskylla dem för, men de är definitivt inte odemokratiska och rasistiska. För första gången i mitt liv hoppades jag sent igår på en egen majoritet för dessa fyra partier som jag långt ifrån älskar. Allt för att marginalisera det parti som vill isolera mitt land och köra det i botten.

Idag demonstreras det i Sverige mot rasismen och mot Sverigedemokraterna. Jag utgår ifrån att de etablerade partierna förstår vinken och stänger ute nykomlingarna helt. Vi lever i en demokrati och jag har all rätt i världen att tycka att det är en skam för Sverige att det nu finns ett rasistisk parti i vår Riksdag. Jag hoppas verkligen att besöket blir tillfälligt. Det känns definitivt inte bra att mina skattepengar går till partistöd till dessa trångsynta individer.

Grästorp går väljarna många steg längre och röstar in ett nationalsocialistiskt parti. Vad är det som händer egentligen? Utvecklingen är minst sagt skrämmande.

Vill ni fördjupa er i ämnet vill jag tipsa om böcker här, här och här.

Läs också:

Dags för bokmässa

Hittade en bokmässeenkät hos både Bokbabbel och Full bokhylla. Har klurat ett tag och här kommer mina svar.

Namn: Linda, men O funkar bra
Hemort: Göteborg, typ i alla fall. En av kranskommunerna om man ska vara petig, men det är jag sällan.
Jag har varit på Bokmässan i Göteborg (ggr): Oj, vet inte exakt, ett tiotal gånger kanske, troligen fler, men det var faktiskt länge sedan sist, 2006 tror jag, eller möjligen 2007. Förra året drabbades jag av hysternervositet och vågade inte visa mig på mässan av rädsla för att stöta på bokbloggare. Helt ologiskt då ingen visste hur jag såg ut och jag inte visste hur de såg ut. Jag har dock väldigt svårt för att ljuga och grodor hoppar inte sällan ur min mun, så jag var också rädd för att börja svamla och mumla om min bokblogg för någon och helt göra bort mig. I år har jag bestämt mig och ni får ta mig som jag är. Varför skulle bokbloggare förresten inte vara utomordentligt trevliga i verkligheten när de är det på internet?
På årets bokmässa ska jag: Träffa bokbloggare, KÖPA böcker då jag inte gjort det på ett par månader, kanske våga mig på att prata med någon författare, lyssna på seminarier under torsdagen och bara njuta av miljön!
Mitt bästa bokmässeminne: Första gången jag gick med maken var trevlig. Tänk att han orkade följa med mig runt alla varv. Vi måste varit väldigt nykära. 😉
Några böcker jag ser fram emot: Böcker? Jag ska leta upp Room tror jag, men jag har ingen specifik önskelista (mer än den milslånga som finns på bloggen då) Köper gärna något afrikanskt som jag inte läst.
Jag hoppas få se: Vill lyssna till Malin Persson Giolito, Barbara Voors, Ann Heberlein. Vill också se seminariet om sex och maskulinitet i skolan som hålls på torsdagen och Elever online samma dag. Sedan ska jag självklart besöka Afrikamontern
Jag hoppas slippa: Skoskav. Jag har redan ångest över vilka skor jag ska ha på mig (kläder också konstigt nog, något som jag inte brukar bry mig om) Vill också slippa höstförkylning och barn som håller mig vakna på natten.
Mitt bästa bokmässefynd: En plansch med ett utdrag från Frödings En morgondröm som jag tyvärr inte vet var den är. Annars är det mest böcker och jag kan inte komma ihåg någon specifik.

Läs också:

En pristagare och en bubblare

Adonis (uttalas tydligen Adoniss med betoning på slutet) brukar vara aktuell vid den här tiden på året då alla spekulerar kring vem som blir nästa nobelpristagare. Just nu ger en vinst för poeten 9 gånger pengarna, vilket gör att han befinner sig på femte plats. Egentligen heter han Ali Ahmad Said och skriver sina dikter på arabiska. Han föddes i en liten bergsby i Syrien 1930. Enligt en några år gammal artikel i SvD har han tolkat Tranströmer till arabiska.

Jag har läst antologin Detta är mitt namn och är inte direkt såld. I förordet skriver Alain Jouffroy, fransk författare och poet, om Adonis storhet. Han menar att det spännande är att Adonis är oförutsägbar och ständigt utförskar nya uttryckssätt och skiftningar. Han lyckas också förena öst och väst i sina dikter. Det må så vara, men mitt första möte med  denna syrisk-libanesiska poet gav inte mersmak. Det är för kompakt för mig. Jag tycker mer om det enkla och fåordiga. Ska nog ta och lyssna på den tillhörande cd:n där Adonis läser dikterna på arabiska innan jag ger upp helt.

Läs mer om Adonis hos bokförlaget Alhambra som ger ut hans böcker.

Någon som jag däremot tycker om är Octavio Paz, den mexikanske poeten som fick Nobelpriset 1990. Boken Vid världens strand innehåller ett urval av hans dikter och där finns många guldkorn. Bäst gillar jag den mycket experimentella Vitt från 1966. Varje ord är valt med omsorg (av översättarna Arthur Lundqvist och Marina Torres) och jag tycker mycket om många av dikterna. Så här beskriver Paz diktarens öde i dikten med samma namn:

 

Diktarens öde

Ord? Ja, av luft

och förlorade i luften.

Låt mig gå vilse bland ord, låt mig vara luften på någras läppar,

en formlös kringdragande vindfläkt,

en flyktig doft som vinden skingrar.

 

Och ljuset går förlorat i sig självt.


Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-01 och repriseras med tanke på att diskussioner och spekulationer inför årets Nobelpris kommit igång och Adonis som vanligt har sina veckor i rampljuset. Undra om det blir något pris i år eller om han faller i glömska fram tills i september 2011.  Har inte läst något mer av någon av dessa herrar sedan det förra inlägget.

Läs också:

Djupt gripande om fruktansvärd sjukdom

Fortfarande Alice är Lisa Genovas debutbok och vilken debut det är. Det är en lättläst bok, en ganska tunn bok, men också en enormt gripande bok. Jag var fast efter bara några sidor och kunde inte sluta. Tur var väl det, då den borde lämnats tillbaka till biblioteket i fredags.

Som titeln säger handlar boken om Alice. Hon är precis 50 år gammal, lyckligt gift, mamma till tre vuxna barn och inte minst en aktad professor på Harvard University. Vi träffar henne första gången i september 2003, men hennes hjärna har vi fått möta redan tidigare. Där dör hjärnceller långt innan Alice märker att något är konstigt. Visst är hon ibland lite snurrig, visst tappar hon ibland ord, men det är hon och inte maken som kan hitta hans borttappade nycklar och glasögon. Hon är stressad och dessutom kanske på väg in i klimakteriet, något annat kan det väl inte vara?

Glömskan blir värre. Det handlar inte om att gå in i köket, glömma av varför för att sedan komma på det en stund senare. Det handlar om att verkligen glömma. Alice går vilse några kvarter hemifrån, blir fullständigt panikslagen och bestämmer sig för att söka läkarhjälp.

Hon får träffa en neurolog som ger henne ett antal kontrollfrågor.

1) Vilken månad är det?

2) Var bor du?

3) Var är din arbetsplats?

4) När är Anna (hennes dotter min anm.) född?

5) Hur många barn har du?

Dessa frågor matar hon in i sin BlackBerry och de återkommer ett antal gånger i boken. Genom Alice svar, eller brist därpå kan vi följa hennes sjukdomstillstånd, för det är en sjukdom hon lider av inte klimakteriebesvär. Alice har Alzheimers, tidig Alzheimers som troligen försämrat hennes hälsa under flera år.

Under frågorna ger hon sig själv ytterligare en instruktion:

Om du har svårt att svara på  någon av frågorna, gå till mappen ”Fjäril” i datorn och följ omedelbart instruktionerna.

Instruktionerna handlar om att sömnpiller, som Alice tjatats sig till av sin läkare, ska tas. Hon vill inte bli en börda, ett kolli. Hon vill vara Alice. Fortfarande Alice.

Och Alice förblir hon kanske, men det är mycket som försvinner. Hjärncell efter hjärncell dör och sjukdomen varken bromsas eller botas. Det är inte en sjukdom man kan kämpa mot på samma sätt som cancer och ibland önskar Alice att hon hade drabbats av en sjukdom som gav någon form av hopp. En sjukdom som hon kunde överleva och en sjukdom som andra kan acceptera.

Jag brukat låta mina elever skriva text och tanke när de läst en bok. De tar då ut ett citat och skriver sina tankar kring dem. Jag tänkte istället använda mig av filmvarianten scen och tanke och bjuda på några minnesvärda scener i boken. Borde utfärdat spoilervarning långt tidigare, men gör det definitivt nu.

Scen 1: Dan, doktoranden som Alice handleder presenterar sin nyblivna fru för henne. Hon hälsar artigt. En stund senare vänder hon sig till frun, presenterar sig och undrar om de träffats förut. Det är nu Alice man John tvingas inse att hans fru verkligen är sjuk. Jag lider med honom och med Alice, då hon fortfarande är väldigt medveten om att hon glömmer. Det måste vara den jobbigaste sjukdomstiden för den som är sjuk.

Scen 2: Familjen är hemma för att fira jul. Yngsta dottern Lydia försöker föra ett samtal med Alice, men Alice har fullt upp med diverse minnesövningar. Ingen av barnen har ännu fått veta något om sjukdomen, men då Alice glömmer receptet på puddingen som hon gjort i hur många år som helst, börjar i alla fall Lydia misstänka någonting. Jag gillar Lydia, det är hon som bäst förstår sin mor, vilket egentligen är konstigt då de grälat så mycket. Samtidigt är det de barn som liknar en själv som man grälar mest med, så är det i alla fall för mig. Kanske är Lydia den som är mest lik Alice. Smart, modig, självständig och enormt lojal.

Scen 3: Alice går in i föreläsningssalen, sätter sig och vänta på föreläsaren medan hon tittar på klockan. Konstigt med försenade föreläsare tänker hon, kanske är det en gästföreläsare som missat tiden. Tjugo minuter efter utsatt tid lämnar hon salen utan att ha insett att den som skulle ha föreläst är hon själv. Det här är ett sådant fruktansvärt tydligt och hemskt bevis på hur en grym sjukdom

Scen 4: Alice hittar inte till toaletten i sitt eget hus. Hon öppnar dörr efter dörr, men kan verkligen inte hitta den. Till slut kissar hon i byxorna och förnedringen är total. Hon är 50 år Alice, ingen gammal dam som blir lite snurrig de sista åren. Hon är ung, ska bli mormor och borde få leva i många år till. Jag blir så fruktansvärt illa berörd av Genovas tydliga exempel som verkligen visar sjukdomens baksida.

Scen 5: Alice har svårt att läsa böcker och börjar istället läsa pjäser, vilket får henne att hitta en ny gemenskap med sin yngsta dotter Lydia som istället för att studera vill bli skådespelerska. Det här är egentligen den enda relation som faktiskt blir bättre under historiens gång. Allt är definitivt inte nattsvart, men det är inte många ljuspunkter i Alice liv.

Scen 6: Det är i slutet av boken som tårarna kommer och det är kontrollfrågorna som gör det. Alice lyckas inte svara på någon av dem och öppnar därför mappen ”Fjäril”, läser instruktionerna, beslutar sig för att ta sömntabletterna som ligger i sovrummet, går upp för trappan och glömmer vad hon ska göra där, går ner till datorn, läser, gör ett nytt försök och misslyckas. Helt fruktansvärt. Verkligen helt fruktansvärt.

Jag grips av Alice öde och jag gråter flera gånger i slutet. Jag hoppas verkligen att inget liknande drabbar mig och mina närstående. Tänk om jag bara har knappt 15 klara år kvar. Vilken gräsligt öde. Det börjar bli löjligt med mina betyg, men jag måste sätta en femma. Jag har läst väldigt många bra böcker den senaste tiden och jag är väldigt nyfiken på Lisa Genovas nästa bok.

Läs också: