En välskriven historia

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen stod länge i bokhyllan utan att bli läst, men efter att den kommit med i Krimalfabetet ett flertal gånger var det helt klart dags. I boken varvas mördarens dagbok med berättelsen om polisens utredning. Ett väl använt grepp vid det här laget och precis som Johanna L på Bokhora så riktigt påpekade då hon skrev om den halvlästa Någon sorts frid , är det väldigt svårt att låta mördaren komma till tals på ett bra och annorlunda sätt. Det gäller att de avsnitten verkligen för historien framåt och bidrar till att vi som läsare får veta mer. Gerhardsen lyckas verkligen med detta. På många sätt påminner boken om en av mina favoritdeckare Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid. Mördaren vi får följa är verkligen obehaglig och vi får veta precis vad som rör sig i personens hjärna. Flera personer mördas och vid första anblick verkar det inte finnas något samband mellan dem. Vi vet dock sambandet långt innan polisen gör det. Det förstör spänningen lite, men jag vill inte vara utan den information mördaren ger oss.

Det märks att detta är första delen i en serie då polisernas privatliv får kanske lite väl mycket utrymme. Nu när vi vet vilka de är hoppas jag att detta minskar och att fokus istället ligger på utredningsarbetet. Jag tycker om Christer Sjöberg och hans kollegor vid Hammarby polisstation, men riktigt så mycket plats vill jag inte att de tar.

Pepparkakshuset är bra och riktigt obehaglig. Vi får med en brutal tydlighet ta del av barns grymhet och vilka följder den kan få. Det är helt klart en läsvärd deckare och jag ser fram emot att läsa fler böcker i Hammarbyserien. Det enda jag inte förstod är varför boken heter Pepparkakshuset. Någon som läst boken lite bättre och/eller kanske är lite smartare än jag som har en teori?

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-01

Carin Gerhardsen är en riktigt bra deckarförfattare som blivit en favorit. Håll ögonen öppna, snart recenserar jag hennes andra två böcker.

Läs också:

3 comments