Monthly Archives: september 2010

Mobilen redo?

Men hur funkar det egentligen? Om jag låter extra snurrig just nu så är det för att jag är det. Jag hoppas i alla fall att mobilen ska vara redo för bokmässan. Snälla mini bråka inte.

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Get this party started

Idag bjuds 49 bloggare på virtuell fest hos Vixxtoria. Kom du också, hon kan säkert ta in några fler!

Läs också:

Lite egoboost

Det har snurrat runt en award i bloggvärlden som jag skrivit om här. Visst kan det tyckas barnsligt, men det är ändå en trevlig gest att uppmärksamma de bloggare man uppskattar. Det görs både för att deras bloggar är bra, men också för att de bloggare man följer länge blir goda vänner trots att man aldrig setts.

Det var därför det kändes helt galet att välja ut sju, då jag följer så många bra bloggar. Hos Vixxtoria pågår en debatt om huruvida den här utmärkelsen över huvud taget handlar om kvalitet eller om det bara är ett sätt för (kvinnliga) bloggare att stänga ute andra. Absurt nog tycktes frågeställaren (som inte är Vixx) tro att vi bloggare som råkar ha snippa medvetet skulle stänga ute dem med snopp. Som om kön skulle ha någonting med saken att göra. Butter diskuterar fenomenet hos sig på ett bra sätt. Viktigt är att en minoritet inte alltid behöver känna sig förtryckt och att de faktiskt kanske inte ens behöver speciell behandling.

Är det så att du tillhör dem som känner dig utanför eller ännu värre utestängd skulle jag rekommendera dig att läsa tipsen på samma blogg.

Åter till anledningen till varför jag faktiskt skriver det här inlägget. Jag har nämligen fått utmärkelsen av tre bloggar till och även om jag tackat dem personligen vill jag gärna tacka dem här också. Om inte annat för att ni ska kunna hitta till dem.

Växdukshäftet är en ganska ny bekant och en trevlig sådan. Marie skriver personligt och delar mitt intresse för genus. Rekommenderas!

…and then there was Beatrix har jag följt lite längre och är en av få bloggare jag känner till i Göteborg. För visst måste du väl bo här någonstans? Vi har ganska lik boksmak som det verkar och därför tar jag tips från Bea på allvar.

Och så slutligen giganten Rebecka på Skriet från kärnfamiljen som jag tyckte kändes för stor för att nominera själv. En riktigt bra blogg om jämställdhet som jag följer med stort intresse.

Tack alla tre!

Jag tänker inte skriva 21 andra ”viktiga” saker om mig själv och inte heller nominera 21 bloggar till, men kikar du på de bloggar som finns i min bloggroll hittar du minst 21 pärlor.

Jag skulle istället vilja be er att tipsa om (sju) bloggar som jag ännu inte upptäckt och som ni tror att jag skulle uppskatta. Det behöver inte vara bokbloggar, men smink och kläder är inte riktigt min grej…

Bring it on!

Läs också:

En välskriven historia

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen stod länge i bokhyllan utan att bli läst, men efter att den kommit med i Krimalfabetet ett flertal gånger var det helt klart dags. I boken varvas mördarens dagbok med berättelsen om polisens utredning. Ett väl använt grepp vid det här laget och precis som Johanna L på Bokhora så riktigt påpekade då hon skrev om den halvlästa Någon sorts frid , är det väldigt svårt att låta mördaren komma till tals på ett bra och annorlunda sätt. Det gäller att de avsnitten verkligen för historien framåt och bidrar till att vi som läsare får veta mer. Gerhardsen lyckas verkligen med detta. På många sätt påminner boken om en av mina favoritdeckare Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid. Mördaren vi får följa är verkligen obehaglig och vi får veta precis vad som rör sig i personens hjärna. Flera personer mördas och vid första anblick verkar det inte finnas något samband mellan dem. Vi vet dock sambandet långt innan polisen gör det. Det förstör spänningen lite, men jag vill inte vara utan den information mördaren ger oss.

Det märks att detta är första delen i en serie då polisernas privatliv får kanske lite väl mycket utrymme. Nu när vi vet vilka de är hoppas jag att detta minskar och att fokus istället ligger på utredningsarbetet. Jag tycker om Christer Sjöberg och hans kollegor vid Hammarby polisstation, men riktigt så mycket plats vill jag inte att de tar.

Pepparkakshuset är bra och riktigt obehaglig. Vi får med en brutal tydlighet ta del av barns grymhet och vilka följder den kan få. Det är helt klart en läsvärd deckare och jag ser fram emot att läsa fler böcker i Hammarbyserien. Det enda jag inte förstod är varför boken heter Pepparkakshuset. Någon som läst boken lite bättre och/eller kanske är lite smartare än jag som har en teori?

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-09-01

Carin Gerhardsen är en riktigt bra deckarförfattare som blivit en favorit. Håll ögonen öppna, snart recenserar jag hennes andra två böcker.

Läs också:

En sommar bland renar och koltar

Jag började läsa Hej vacker av Ann-Helén Laestadius ungefär fem minuter efter att jag läste ut Sms från Soppero. Jag ville verkligen följa Agnes, Henrik och alla andra i Soppero mer. En värld som på många sätt är lik min egen ungdomsvärld, men på andra sätt helt annorlunda. Jag tycker verkligen om beskrivningen av livet i norr, mycket längre upp i Sverige än jag någonsin varit.

I Hej vacker har det blivit sommar och Agnes ska tillbringa sex veckor hos mormor och morfar. Med sig får hon av misstag ett brev adresserat till henne som hennes mamma har gömt. Brevet hittar hon när kompisen Jenny kommit upp till Soppero och de båda ger sig iväg på äventyr. Inget populärt sådant, faktum är att mamma Anna-Sara lämnar Stockholm och beger sig till Soppero hals över huvud för att stoppa det.

Det riktiga äventyret tycker jag dock att andra händelser står för. Jag njuter av miljöbeskrivningarna, förfasas över myggen, blir förbannad av samernas utsatthet och den rena rasism de möter, men mest av allt engageras jag av Agnes och Henriks kamp med sin identitet och hur kontroversiellt deras förhållande blir då Agnes inte är en ”äkta” same.

Den gamla damen Ella som är den hemliga brevskrivaren och en dam som kommer Agnes väldigt nära är en av mina favoriter. Just spåret med Ella följs inte riktigt upp helt och det finns andra trådar som än så länge är lite lösa, som Anna-Saras hemlighet. Bäddad för en tredje bok om Agnes alltså. Snälla Ann-Helén du kan väl skriva en bok till för det här är så väldigt, väldigt bra!

Jag tror att mina elever skulle uppskatta böckerna om Agnes mycket. Visserligen är de inte samer, men de lever i två kulturer och vet inte riktigt hur de ska forma sin identitet i sitt nya hemland. Utdrag kommer de definitivt få smaka på och jag tror faktiskt att Laestadius språk kan tilltala de också. Enkelt utan att vara simpelt, vackert utan att vara krångligt och med ett jäkla driv utan att för den del tappa fokus.

Läs också: