Monthly Archives: september 2010

Tegelstenar? Varför inte!

Jag är faktiskt inte så bra på att läsa på beställning har jag märkt, även om jag säkert kommer att beta av en del utmaningsböcker under året om än inte nödvändigtvis under rätt månad. Egentligen går det alltså rätt kasst med mina läsutmaningar. Är det då smart att hoppa på ännu en? Ja, varför inte. Det är inte direkt spöstraff på att misslyckas med en läsutmaning, även om det är lite småsurt för en tävlingsmänniska som jag.

Summa summarum, jag hoppas på Ord och inga visors tegelstensutmaning. Det värst som kan hända är att jag läser tegelstenarna senare, kanske under sex lata veckor i Thailand. Återstår bara att komma på vilka tegelstenar som ska prioriteras.

En får bli trion om Alberte av Cora Sandel som jag verkligen vill läsa, trots sina ca 900 sidor. Det är ju bra om man är sugen på själva läsningen så att man slipper plåga sig igenom hundratals sidor.

Kafka på stranden av Haruki Murakami blir tegelsten nummer två, trots att den ”bara” är drygt 500 sidor. Har inte vågat läsa mer av honom efter Norweigan Wood, då jag är rädd att bli besviken, men nu vågar jag mig på en bok till.

Illusionisten står också i hyllan och den får bli min bubblare om jag nu skulle hinna läsa mer än två tegelstenar. Med reservation för ändringar. Svågern som köpte den till mig för många år sedan blir säkert glad om jag läser den.

Kanske läser jag istället Marian Keyes senaste The brightest star in the sky som kanske inte är djup, men i alla fall tjock. Tegelstenar är kanske tunga rent viktmässigt, men ingenting säger att de behöver vara det innehållsmässigt.

Läs också:

Bra deckardebut

Jag har köat flera månader för att få låna Fruset ögonblick av Camilla Ceder. Troligen för att boken utspelar sig precis i närheten, men säkert också för att det är en riktigt bra deckardebut. Jag gillar Ceders sätt att skriva. Hennes språk är enkelt utan att bli banalt. Historien i sig är kanske inte jätteoriginell eller överraskande, men den är gripande och alla trådar knyts ihop.

En äldre man får problem med bilen på väg till sin sista dag på jobbet och letar upp en bilverkstad. På gården ligger en död man, skjuten och överkörd ett flertal gånger. Han ringer polisen och sin granne Seja. Grannen kommer till platsen och verkar känna igen offret. Kriminalkommissarie Christian Tell och hans team får nysta både här och där innan de får ihop det hela.

Tell tillhör den nya tidens typiska kommissarie. Lite yngre och lite mindre alkoholiserad än sina äldre föregångare, men väldigt trasig och dessutom rädd för att binda sig. Trots att han kanske är lite schabloniserad är han inte platt. Även hans kollega Karin Beckman är en trevlig ny bekantskap, som jag hoppas får mer utrymme i kommande böcker. Lite lustigt också att hon har samma namn som vår nu pensionerade gymnasiebibliotekarie. Undra om det är en slump, eller om Camilla Ceder gått på skolan jag arbetar på?

Fruset ögonblick är helt klart en läsvärd deckare och jag läser gärna fler böcker av Camilla Ceder!

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-07-16

Och snart kommer det fler böcker i serien! Närmare bestämt den 30 september då Babylon kommer ut på W & W. Ska bli riktigt kul att läsa! Undra om vår nye gymnasiebibliotekarie finns med här?

Läs också:

Sen såg jag en film

Först läste jag boken Allt för min syster av Jodi Picoult och nu har jag också sett filmen regisserad av Nick Cassavetes. Därmed har jag faktiskt kommit en bra bit på väg i Bok- och filmutmaningen.

I förtexterna berättar Anna hur hon kom till och orsaken till det. Att rädda sin syster. Är hon verkligen älskad? Kom hon till världen för att föräldrarna verkligen ville ha henne? Ville de egentligen bara rädda det barn de hade? Det är inte konstigt att Anna funderar över livet. Vad skulle hänt om Katie varit frisk? Hade Anna funnits då?

När Kates leukemi kommer tillbaka behöver hon  både benmärg och en ny njure. Anna stämmer sina föräldrar med hjälp av advokaten Campbell Alexander. Hon vill inte leva för sin syster längre. Vi får lite fler ledtrådar till varför Anna agerar som hon gör i filmen och det är mycket, mycket blodigare och hemskare när man ser det på film. Mammans press blir också tydligare och ibland riktigt obehaglig. Men hjälp vilken situation hon är i, tänk att behöva välja mellan sina döttrar. Föräldrarna ställs tydligare emot varandra i filmens inledning och konflikten inom pappan tas bort. Allt förenklas och det är lite synd.

Jag gillar att familjemedlemmarna berättar om sin syn på livet, även Campell får säga sitt någon gång. Det för handlingen framåt på ett smidigt sätt. Pappa Brian funderar i en monolog över hur mycket de faktiskt pressat Anna att hjälpa sin syster och bortse från sina egna behov. Ögonblicket då de valde att skapa ett nytt barn startade de allt.

Cameron Diaz som Sara är en väldigt ung mamma. En väldigt bitter mamma som inte riktigt vet hur hon ska agera. Hon har verkligen total koll på Kate och det framkommer nästan mer i film en än i boken. Det konstiga är att hon ser äldre ut när Kate är liten. Lockigare hår som helt klart ger tantvibbar. Coolast är hon när hon rakar av sig håret och drar till piren med barnen och sin syster. Absolut argast är hon i rätten och då filmen gör Anna yngre än hon är i boken blir det lättare att förstå hennes frustration.

Campbell Alexander är däremot äldre än jag föreställt mig och han spelas av Alec Baldwin .  Anna är ung, men väldigt mogen. En klockren rollprestation av Abigail Breslin och det är synd att hon inte får göra film av boken på riktigt. Det var helt klart Annas bok, men utrymmesmässigt är det inte Annas film.

Kate som spelas av Sofia Vassilieva får istället mer utrymme i filmen och det är intressant att få hennes syn på saken. Mest gillar jag kärlekshistorien mellan henne och Taylor. Då ryser jag till några gånger. Jag är svag för tidsförkortningar till musik. Det är helt klart ett fint skildrat förhållande. Kanske filmens största behållning, men när kärleken lyfts fram försvinner alla familjekonflikter och det är synd. Rättegången hamnar i bakgrunden och känns nästan störande när den väl hålls. Dessutom är den övertydlig.

Fler personer kommer till tals och det gör att filmen på ett sätt fungerar som ett komplement till boken. Samtidigt är historien förenklad, vilket inte är konstigt då en film är så mycket kortare än en bok. Brorsan är ordentlig, visst har han lite problem att läsa, han skriker åt en buss och han är lite tjurig, men annars är det inga som helst problem. Pappan finns i bakgrunden och ler lite ibland, men efter de inledande konflikterna med sin fru håller han sig passiv. Någon god man ser vi inte alls röken av och stackars Campbell har definitivt reducerats till en biroll.

Joan Cuzack är förresten grym som domare även om hon bara skymtar förbi. Skådespelarna är över lag bra, men ändå luktar det lite tv-film om Allt för min syster. Det är lite för enkelt och lite för sentimentalt. Synd att en så mångfacetterad bok inte kunde bli en bättre film. Efter 50 minuter kändes det som om det mesta hade berättats. Strandscenen är fin och tårkanalerna triggas en hel del.

Allt för min syster är en söt och sorglig film om att förlora ett barn och om en familj som försöker leva ett så normalt liv de kan. Det är dock ingen värdig filmatisering av boken. Tråkigt om den som ser filmen inte också läser boken och missar en så bra läsupplevelse. Filmen är inte dålig, men att bara fokusera på familjens sorg  istället för på den stora konflikt som hela boken kretsar kring är väldigt märkligt.

Läs också: