Monthly Archives: september 2010

Kan inte, eller vill inte dela lika?

Det handlar inte om att staten ska lägga sig i varje enskild familjs liv, inte heller om att politiker som förordar en individualiserad föräldraförsäkring inte skulle lita på svenska föräldrar och definitivt inte om tvång. Det handlar om något större, om barns rättigheter till sin pappa och att det bästa och rimligaste är att de föräldrar som satt barn till världen tillsammans också delar på ansvaret. Vem vill INTE vara hemma med sina barn?

Så här skriver Rebecka Edgren Aldén i Aftonbladet:

Det handlar om att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar, att mamma och pappa av samhället ska ses som likvärdiga föräldrar. Och om kvinnors rätt att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden.

Vi har en massa försäkringar – alla är individuella. Utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden och får lägre lön.

Tack Rebecka för att du skriver så bra om ett viktigt ämne! Läs hela debattartikeln här. Läs också Rebeckas eminenta blogg Skriet från kärnfamiljen.

Läs också:

Om sammet röd som blod

Den är bara 121 sidor tjock, men ändå har den tagit mig många veckor att läsa. Jag talar om Den röda soffan av Michèle Lesbre, som just kommit i pocket. Ett vackert omslag och en blurb av Lyrans Noblesser gjorde att boken kändes lockande redan innan jag slog upp första sidan. Och sedan började äventyret.

Det är ett äventyr i ultratrapid där ingenting och allt händer samtidigt. Egentligen en enkel historia om Anne som åker Transsibiriska järnvägen för att leta efter sin gamla kärlek Gyl i Irkutsk, men också så mycket mer. Som reseskildring är Den röda soffan väldigt fin.  Jag som alltid drömt om att åka tåget till Sibirien får både dofter, ljud och upplevelser som berättade för mig hur resan skulle kunna vara. Mer än en reseskildring är boken en kärlekshistoria och en dessutom en bok om vänskap. Om kärlek som drivkraft och kärlek som hinder för att leva fullt ut.  Om livet som måste gå vidare och om drömmar som man kanske måste glömma.

Hela boken är förresten som en dröm. Ibland otydlig, inte sällan snårig och svår att följa med om, men trots sin dimmighet återstår efter läsningen en känska av att ha varit med om något fantastiskt. Något utöver det vanliga som är så otroligt svårt att återberätta när man vaknat. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag tyckte om Michèle Lesbres bok väldigt mycket. Den som verkligen naglat sig fast i mitt minne är Clémence, den gamla kvinnan som sitter i sin röda soffar och berättar om sitt liv. Kvinnan som Anne berättar historier för och som alltid vill höra om Milena som simmade över Moldau för att nå sin älskade. Kvinnan som inte alltid vet vem hon är eller hur hennes liv varit, men som ofta lever i en tid som flytt.  Både Clémence och Anne söker efter sin förlorade kärlek och istället för att leva, väntar de på att det liv de drömmer om ska starta. För Clémence är det kanske för sent, men för Anne finns det många chanser kvar.

Den röda soffan må vara tunn, men det är inte en bok man klämmer på en timme eller två. Istället kräver varje ord eftertanke och min läsning av Lesbres fina bok gick väldigt, väldigt långsamt. Jag antar att ni inte blir mycket klokare av att läsa dessa rader, men jag kan inte ge er mer. Den röda soffan kan inte beskrivas med ord, den måste upplevas.

Läs också:

Bokfrågornas ABC del 12

Från och med denna vecka blir det bara bokstäver på tisdagar så att fler ska orka och hinna hänga på. Idag är det dags för bokstaven L, min egen bokstav. Det ska dock inte handla om mig utan om helt andra L-saker:

Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor?

Men hur tänkte jag nu? Jag besvarar ju frågan själv i rubriken. Ja, ja. Listat har jag som sagt gjort sedan -99. Listorna finns på bloggen under Läst 99-2009 och där står titel, författare och en kort kommentar om den. Inga betyg, men dock en markering när jag läser första boken av en författare.

Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt?

Favoritpoet är svårt att välja. Det finns många jag tycker om, men kanske att Nils Ferlin och Karin Boye är ett litet strå vassare än de flesta andra. Favoritdikt? Ännu svårare, men jag tycker väldigt mycket om Boyes klassiska I rörelse.

Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på?

Per Wästberg på stol nummer 12 är en favorit, tycker dessutom att nye ständige sekreteraren Peter Englund är ett lyft. Elin Wägner behövdes verkligen då hon valdes in. Gamla konstiga gubbar då? Arthur Lundqvist verkar ha varit lite motvals och sägs vara den som motarbetade att Graham Green och även Astrid Lindgren fick priset. Det sista kan han inte varit ensam om, hon levde väl ett bra tag efter honom?

Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är långsam och fantastiskt bra. Bra film också! Jag gillar ofta långsamma böcker så länge språket är vackert och personerna intressanta. Gränsen mellan långsam och seg är hårfin. Riktigt fin och långsam är också Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson.

Svara i din blogg och lämna gärna en kommentar och/eller länka hit så att jag och andra kan få läsa svaren. Söker du inspiration? Läs vad som skrivits i följande bloggar:

alkb

…and then there was Beatrix

Boksnack

Bokstunder

Bokstävlarna

Dolly det läsande fåret

Eli läser och skriver

Eva-Cecilia

Ett liv utan böcker är inget liv

Fiktiviteter

Ikas ord 2.0

Mirthful’s bookblog

Morellens

The week never starts around here

Tätortstimotej

Yfronten

You’re no different to me

Läs också:

Jag sjunger långsamhetens lov

Jag har just läst ut Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson från Weylers förlag. En bok som definitivt vinner på att njutas långsamt. Trots att det är emot mina principer vek jag hundöra efter hundöra för att kunna återgå till de speciellt välformulerade passagerna. Språket är vackert, texten fylld av kommateringar men ytterst få punkter. Effekten blir att texten böljar fram och tillbaka precis som havet som måste sägas spela huvudrollen i denna vackra bok. Havet och en bok med dikter så gripande att de orsakar död och förtvivlan.

I centrum av händelserna står Pojken. Han arbetar som fiskare och har därför gett sig av från Köpingen till ett fiskeläge. Där bor han tillsammans med andra fiskare och delar säng med Bárdur. Bárdur drömmer om att blir något mer än fiskare och bär ständigt med sig en bok. Det är Miltons diktverk Det förlorade paradiset som indirekt orsakar hans död. Han är nämligen så upptagen med boken att han glömmer att ta på sig sin kjortel och det får konsekvenser när det lugna havet förvandlas till ett svart och hotfullt. Efter den ödesdigra fisketuren beger sig pojken till Köpingen för att föra Det förlorade paradiset vidare till den som nu är dess rättmätiga ägare.

Sommarljus som var den första boken jag läste av Jón Kalman Stefánsson och den räknar jag till en av förra årets bästa läsupplevelser. Himmel och helvete är bra, men når inte riktigt samma klass. Myllret av människor är inte lika mäktigt och de kryper inte innanför skinnet på mig på samma sätt. Kanske för att huvudpersonen Pojken tecknas väl opersonligt, vilket med tanke på namnet säkert är medvetet. Det är också svårt att följa med i alla tids- och perspektivbyten. Tänk dock på att en lärares hjärna är allt annat än utvilad i slutet av april och därför kanske har lite svårt att ta till sig alla nyanser i boken. Den är bra, definitivt bra, men inte lika fantastisk som sin föregångare. Svårt att leva upp till mina förväntningar märk väl.

Jag avslutar med ett av de passager jag markerade under läsningen som handlar om diktens makt:

”Vissa dikter tar oss dit inga ord kan nå, inga tankar, de låter dig följa med till själva kärnan, livet stannar upp för ett ögonblick och blir vackert, det blir kristallklart av saknad och glädje. Vissa dikter förvandlar dagen, natten, ditt liv. Vissa dikter får dig att glömma, glömma svårmodet, hopplösheten, du glömmer skinnkjorteln, frosten kommer till dig, det säger klapp och du har dött.” (s.91)

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-24 och nu behöver jag länka till den i alfabetsfrågorna som kommer lite senare idag.

Läs också: